Familjen Annorlunda

Jag kan laga mat, det är säkert:) Men jag finner absolut inget nöje i det, det är enbart ett nödvändigt ont. Så har det alltid varit. Även om jag önskar att jag skulle tycka att det var mysigt och trevligt att laga mat ihop med någon eller några så gör jag inte det. Det är skittråkigt att laga mat.

Det är rätt tråkigt att äta med för den delen, mer för att stilla hungern.

Fika däremot, det är både trevligt, gott och roligt;)

Men jag lagar ju mat, vareviga dag, och ibland gör jag saker som barnen plötsligt smakar på och tycker är gott. Hummus är en sån grej. Jag gör det mellan varven, och barnen har tittat på det, rynkat på näsan och sagt tack, men nej tack. Det ser ju rätt oaptitligt ut iofs, en brunbeige röra;)

Men så här gör jag ”min” Hummus som barnen smaskade i sig idag:

En burk/ tetra med kikärtor.

Skölj dem i kallt vatten. Passa på att äta några, de är ju så himla goda naturella :)

Minst två vitlöksklyftor, jag gillar att det smakar mycket vitlök:)

Jag pressar den i en vitlökspress, och sen mixar jag kikärtor och vitlök med typ 3 msk rapsolja och 1 msk citron. Jag lyckas aldrig mixa hela vitlöksklyftor nämligen Använder en stavmixer och det blir aldrig bra, därför pressar jag först.

Jag är inte speciellt förtjust i olivolja… förlåt Paolo Roberto, men jag föredrar rapsolja nästan alltid. Det är sjukt nyttigt dessutom, precis som olivoljan.

Citron på flaska…. bra att ha, men helst riktiga såklart:)

Och sen lite kryddor.

Plus salt. Jag älskar den här Chili explosion, och använder den på det mesta. Inte för starkt men inte för mesigt.

Mixa ordentligt, men inte helt slätt, och ha i mer av olja om det blir för stampigt. Smaka av, och krydda på med det som fattas. Jag höftar alltid med kryddor, det är så mycket som spelar in ju. Är de helt färska eller har de stått i skåpet ett tag? Är det riktig citron eller på flaska? Är vitlöken mild eller stark? Krydda, smaka och krydda igen:)

Som sagt så ser det ju inte direkt aptitligt ut. Lite ” Har jag ätit eller ska jag äta” ;)

 Notera mitt macheblad. Jag har förstått att garneringen är the grej;)

Till denna excellenta hummus åt vi ugnsstekt kyckling.

Bara stekt i panna först för att få yta och så krydda med chili explosion och grillkrydda, läggs i långpanna och in i ugnen för att stekas klart. Jag har hittat en fryst kyckling som är svensk och innehåller 100% kyckling:) Stor skillnad mot den som är sprutad med koksalt. Finns på Citygross och jag kommer inte ihåg märket…

Fitnessnudlar /Sjögräsnudlar är roliga. De smakar typ inget, men är så krispiga och härliga i konsistensen, lite som att äta isbergssallad i strimlor.) De innehåller 2 kolhydrater / 100g så det är bra om man vill dra ner på det. Jag testar allt för att slippa äta pasta och ris… är så less på det och tycker inte att det är gott. Barnen gillar inte couscous eller bulgur, men vad finns det mer? Matvete är sådär. Jag har testat lite olika bönpastor och det gillar jag men kidsen är tveksamma. Potatis såklart, men då har vi skalningen som jag är allergisk mot. Nästan på riktigt alltså, det kliar och svider. Men använd handskar då säger ni, men då blir jag så fumlig:) Ska ungarna skala tar det evigheter och med den elektriska skalapparaten jag har i matkällaren blir potäterna luddiga och det är ett jäkla diskande.

Har ni nåt kul som tillbehör så dela med er:)

Nu ska jag hoppa i säng, i morgon har Jamie kyrkisavslutning:) Han skulle behöva duscha innan, få se om han hinner det, annars kanske vi kan köra en raggardusch;)

Givetvis vill jag tacka er för er omtanke också, på inlägget om att vara felfri. Det är sjukt jobbigt att ha det såhär. Framför allt är det jobbigt att den människa jag levt med i så många år, han som var min livskamrat, den jag längtade efter att få berätta saker för, den jag delade allt med…att den personen inte finns längre. Utan har ersatts med en total främling som gör saker som han förut föraktat när andra gjort. Det kastar omkull hela min bild av det liv vi haft. Var det inte så som jag trodde, utan nån konstig fasad?

Jag dokumenterar och avvaktar, och hoppas att han slår skallen i något hårt så att det som hamnat snett återvänder till sin plats. Och jag hoppas att de han har omkring sig kan förmå sig till att hjälpa honom. Hjälpa honom att prata om det, reda ut vad han känner. Sätta ord på det. Inte begrava och lägga locket på.  Och börja agera på ett vettigt sätt. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag dels är väldigt jordnära och hyfsat klok, men framför allt att jag har folk runt omkring mig som är ärliga och raka. Som inte backar för att säga sanningar som kanske är tuffa att höra. Som ger mig olika vinkar och andra sätt att se på saker och ting. Som lyssnar, men inte bara håller med och håller mig om ryggen. Vettiga människor helt enkelt.

Folk jag kan lita på att de säger till mig på skarpen om jag ballar iväg. Det är en trygghet:)

Och NU ska jag sova!

Natti natti :)