Hej finaste.
Här nedan har jag publicerat ett inlägg som en fin vän skrivit.
Inlägger heter Måste vi vara så förbannat perfekta och handlar om föräldrar som hela tiden ska vara perfekta utåt och komma med pekpinnar till andra föräldrar.
I min värld så är ingen människa en perfekt förälder och vi behöver ju faktiskt inte vara det heller. Vi är ändå alla unika på vårt sätt och jag tror att de flesta kämpar på och försöker göra så gott de kan (undantag finns tyvärr) Och hur jädrans sjukt jobbigt måste det vara att hela tiden visa en fasad av att allt är perfekt? Jag blir svettig av att ens tänka tanken. Blir ännu mer svettig av vad det är som överförs till barnen om att allt är perfekt. Vad gör det med barnen i deras uppväxt?
Jag tycker Marias inlägg är så jädrans braigt skrivet så när jag läste det kände jag bara wow. Så jag frågade Maria om jag fick publicera hennes inlägg på min blogg och det fick jag:) Tack min vän för ditt klockrena och ärliga inlägg.
Kolla gärna in Marias mysiga blogg. Du kommer inte att ångra dig.
Sköt om dig och ta ingen skit.
Kramar Mamman
”Jag vet att jag har en svordom i överskriften, det är medvetet. Jag vet också att jag såklart borde undvika dom men det är just den här saken jag är ute efter, det finns en slags idé om att vi (föräldrar) måste vara perfekta mest hela tiden. Ibland verkar det som att vissa människor tror att för att vara förälder så behöver man vara perfekt, det finns de som ger sken av att de faktiskt är perfekta och det finns massa idéer om att det bara finns ett sätt som är det rätta och gäller alla barn. Gör någon på ett annat sätt gör den fel, fel, FEL och inte nog med det, de är dåliga föräldrar som gör FEL!
När jag blev gravid var jag lyckligt sprudlande och letade efter andra att kommunicera med, människor i samma situation att dela funderingar med, få tips av, lyfta saker med och jag fann olika föräldraforum. Där lärde jag känna människor som idag är mina vänner, nära vänner, oersättliga och helt underbara men jag fann också något annat, som faktiskt gör mig lätt illamående. Jag tänker på den attityd där personer som genom sin präktighet och genom att ifrågasätta och kritisera andra föräldrars tillvägagångssätt kring deras barn faktiskt förminskar andra personer och gör dom osäkrare i sin föräldraroll.
Jag besöker olika forum och föräldragrupper mer och mer sällan då det känns som att den ständiga tävlingen om vem som är den bästa föräldern tar mer energi än vad annat i grupperna ger. Det är en sak att nyfiket fråga varför någon gör på ett visst sätt och en annan att ifrågasätta och rent ut sagt förklara andra personer som sämre föräldrar. Jag kan se en bild någon publicerar och vet vad som kommer komma i kommentarerna, för akta dig om du fotat barnen innan de tagit på sig cykelhjälmen men råkar vara nära cykeln eller cykelkärran eller när de slitit av sig mössan ute. Ta inte en bild med ditt barn ätandes färdigköpt mat, erkänn för guds skull inte att inte allt i hemmet är ekologiskt och klä inte din dotter i rosa, det är fel, klä inte din son i rosa, det är lika fel, klä inte nån i rosa för att vara på den säkra sidan. Snabbt, snabbt är någon där att påpekar att du gör fel, oftast många personer och så är drevet igång.
Hur du än gör finns någon som kan påpeka att du gör fel som förälder eftersom det finns massa olika tankar och åsikter om vad som är rätt eller fel. Problemet är att man ser att det måste vara rätt eller fel istället för att helt enkelt acceptera att det finns olika sätt att göra saker på, fler sätt kan vara rätt än bara ditt eget. Jag vet, det är läskigt!. Jag själv vet att jag av vissa personer får underkänt på många punkter. Jag har låtit min son sova på mage när han var två månader, han har ätit burkmat, vi har burit barnen i selar från Babybjörn, barnen har som bebisar besökt folksamlingar, när jag kommer hem till mina föräldrar plockar jag fram mobilen och surfar och stänger av omvärlden någon timme, ger helt enkel inte barnen full uppmärksamhet hela tiden. Jag lovar, listan kan göras lång. Vad värre är att jag faktiskt har avskytt att vara föräldraledig, jag har räknat ner dagarna till att få jobba igen. Jag har läst att personer som jag inte borde ha barn, vill man inte vara hemma med dom och njuta dygnet runt, då är något fel. Just nu älskar jag att vara föräldraledig och skulle nog kunna tänka mig att vara det för alltid. Tro mig, jag är inte en bättre förälder nu än då jag önskade mig tillbaka till jobbet. Kanske var jag till och med bättre då, för jag kämpade varje dag för att göra den bra för min son, fast det var otroligt jobbigt för mig själv.
Visst kan man ha vissa saker som man tycker är viktigt för sig själv och sin familj, det är naturligt. Vi har det i våran, men det betyder inte att jag anser att alla måste tycka som vi, eller att det är fel på andra för att de inte prioriterar samma saker högt. Jag är så trött på att det hela tiden ska vara på ett sätt och gör man inte så så gör man fel. Det är svart eller vitt på dessa forum och i dessa grupper. Självklart inte hos alla eller de flesta personerna men det syns ofta, allt för ofta i min smak. De med starkast åsikter gör sina röster mest hörda.
I det drev som lätt uppstår i forumen, där inte en utan 76 personer måste skriva att ”jag skulle aldrig ge mitt barn burkmat” när en förälder frågar om det finns någon som kan tipsa om en köpmat som deras barn gillar extra mycket måste jag fråga – Varför är det så viktigt för er att berätta att ni inte ger era barn burkmat i en tråd som handlar om att tipsa om just burkmat barnen gillar? Jag ser föräldrar dumförklaras, knycklas ihop och inte ge sig ur tråden klokare utan snarare mindre som föräldrar, tilltryckta och osäkra. Det är ju inte bara den som råkat erkänna burkmaten eller Babybjörnen som blir ifrågasatta, alla de som sitter och läser tråden, som kanske i den stunden inte känner sig som allra starkast i sin föräldraroll och som även gjort något av alla de där ”oförlåtliga felen” påverkas ju också. Nu får de allra flesta föräldrar, i synnerhet nyblivna, tusen tips och råd och påpekanden från sin omgivning ändå så i det virrvarr av påståenden om rätt och fel så blir det garanterat inte lättare när präktighetseliten slår till. Vad kommer då, när hårda ord eller dumförklaringar ifrågasätts? Jo, om du är på ett forum för föräldrar så borde du vara så stark i din föräldraroll att du inte påverkas av dessa ifrågasättanden. Där går min gräns för skitsnack för länge sedan. Forumen borde vara till för att stärka varandra, ge varandra stöttning, pepp eller bara för att träffa andra att ha trevligt med.
Det dyker allt oftare upp länkar till olika debattartiklar, bloggar och annat hos kvällstidningar där personer uttrycker takar om föräldraskapet, om hur de anser föräldrar bör vara och där föräldrar kritiseras. Ofta är det rätt starka åsikter som framförs och även här finns skuldbeläggandet. I forumen länkas till dessa artiklar och präktiga ligan får liksom vatten på sin kvarn när det gäller hur man ska vara. Vad man kanske bör ha i åtanke är att detta är en guldgruva för de som publicerat artikeln eller har bloggen hos sig, de får mer trafik. Klart som sjutton att kvällstidningen hellre vill ha en debattartikel (eller blogginlägg) med starka åsikter om något som folk kommer både ogilla och gilla, det ger publicitet, besökare och därmed pengar. Det som lätt missas är att detta är folks åsikter, just den som skriver dettas åsikt, det är inte sanningar – rätt eller fel. Det skulle inte alls vara lika roligt att publicera en text om att vi föräldrar i regel är bra nog genom att göra vårt bästa utifrån våra egna förmågor och tankar om föräldraskapet och våra barn. Länken skulle inte få tusentals delningar med applåder eller tummen ner på Facebook. Tro mig, detta inlägg kommer inte få det heller, det kanske inte ens får en enda kommentar.
Jag vet hur det är när barn far illa på riktigt. Det ger mig ett visst perspektiv och gör att det känns aningen larvigt att i en diskussion om huruvida det är okej att ge välling eller inte påstå att det bara är lata och ansvarslösa föräldrar som ger pulvervälling- och gröt. Självklart ska man göra det man tror på, men när en förälder går och lägger sig på kvällen och känner sig misslyckad för att den gett den där burkmaten till sitt barn, har mutat barnet med en kaka, blivit arg och höjt rösten eller på något annat vis inte varit perfekt enligt präktiga ligan då kan det vara vettigt att ta just det perspektivet. Tro mig, de allra, allra flesta är jättebra föräldrar och de känner sina barn bättre än någon annan och vet vad som passar dom. Jag själv tror inte på att strävan efter att vara perfekt och göra allt rätt kommer göra mina barn starkare, lyckligare, klokare, mer empatiska, framgångsfulla eller vad man nu strävar efter. Att man inte måste vara perfekt och att inte göra allt rätt är något jag hoppas att de lär sig av mig.
Jag tycker synd om präktiga ligan för det kommer vara tufft att i längden leva upp till den perfekta fasaden, särskilt när nya forskningsrön kommer hävda andra saker än de som kanske är dagens ”sanningar”. Jag hoppas inte de dömer sig själva som föräldrar för hårt då. Människor får gärna vara präktiga dygnet runt, 365 dagar om året, men skriv oss inte på näsan, vi som inte tror på att vara perfekta utan nöjer oss med att vara vanliga människor, jättebra mammor och pappor åt våra barn men väljer att inte delta i tävlingen om att vara bästa föräldern. Vi nöjer oss helt enkelt med tanken på att alla barn är olika och vi är de allra bästa föräldrarna för våra egna barn, vi behöver inte vara det åt alla andras. Nej, vi behöver inte vara så jävla perfekta hela tiden, att sluta skuldbelägga oss själva och varandra och istället försöka stärka skulle garanterat ge mer energi till oss själva och andra att vara de föräldrar vi strävar efter att vara.”
