Elsas Dagbok

Godmorgon finaste!

Idag är det exakt 24 år sedan min pappa dog mitt framför mina ögon på alla hjärtans dag. Exakt 24 år sedan jag utförde HLR på min pappa i en timme innan ambulansen kom. Exakt 24 år sedan mitt liv totalt förändrades på en enda sekund. I 24 år har jag levt med sorgen och den tar aldrig slut. Jag hatar den dagen, dagen den 14 februari 1992…

Vissa säger att tiden läker alla sår. Jag säger nej, tiden läker inga sår. Ärren finns alltid kvar och ibland så rivs de upp för att sedan sluta sig igen till nästa gång. 

I början av det ofattbara så fattar man inte vad som händer. Chocken är total. Och det konstigaste av allt är att livet går vidare, klockan fortsätter att ticka precis som inget har hänt. Det är den sjukaste och konstigaste känsla jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Har du inte upplevt det så förstår du inte vad jag menar. Var glad för det. 

Tårarna tog aldrig slut, de bara rann och rann som rännilar nerför kinderna. Mitt hjärta gjorde så jävulskt ont. Det kändes som någon slitit det ur min kropp medans jag andades. Varje del av min kropp värkte konstant. Jag önskade stundtals livet ur mig själv eftersom det gjorde så jävulskt ont. Men ändå så fortsatte jag att leva. Det fanns inget annat val än att välja livet. 

Sen började kampen, kampen att leva. Kampen att komma ut hel igen. Kampen att ta sig ur sorgens starka grepp.

Jag blev förundrad över hur stark människan är, hur stark jag var. Jag fixade det på nått sätt. Fråga mig inte hur, jag bara gjorde det. En del i det hela kanske berodde att jag pratade om vad som hänt samt att jag tillät mig själv att visa mina känslor, att visa den totala smärtan och sorgen som fanns i min kropp och själ och som bara ville ut.

Och du, tiden läker inga sår men jag har lärt mig att leva med sorgen. Jag och sorgen går sida vid sida, hand i hand dag ut och dag in, året om. Den är inte lika påtaglig längre men den finns där och ibland så kommer den fram och då gråter vi tillsammans och minns min fantastiska pappa. 

 Tack för allt pappa! Du är min hjälte och förebild. Jag vet att du rockar där du är idag, men jag saknar dig så…Älskar dig för alltid❤️

Och till dig som läser detta vill jag säga…lev idag, skjut inte upp det du kunnat göra idag tills en annan gång, visa din kärlek och omtanke för dina medmänniskor, va snäll men ta aldrig någon skit, älska dig själv för du är värdefull! 

Kramar Jossan