Godeftermiddag fina du!
Igår hade jag bestämt mig för att springa det längsta jag någonsin gjort…Jag hade bestämt mig för att springa 15 km!
Det längsta jag sprungit innan det var 14 km…
För mig så har 15 km varit alldeles för långt och ouppnåeligt…Det har varit svårt att ens tänka tanken på att pinna på så långt…men att övervinna sina hinder är mäktigt och du växer på många sätt efter vägen mot målet.
Jag startade hemma i skogen och sprang ner till samhället och avslutade med ett varv runt Hammardammen och så hem till svärfar.
Klockan stannade då på 15 km och 700 meter!
Vilken härlig känsla! Euforin och stoltheten var total. Känslan när du lyckas med råge med något som du inte trodde var möjligt…ja den känslan är topnotch gånger 100!
Det som var så mäktigt var att jag kunnat fortsätta länge till. Jag var inte ett dugg trött utan benen kändes så lätta och pigga. What a feeling! 
Nu har jag börjat snegla på att springa Women’s health halfmarathon i Stockholm den 22 april…tanken finns där så vi får se var det slutar. Jag vet att jag skulle fixa det! Jag kan! Jag är en löpare!
Underbart vinterväder att sätta personligt rekord i:)
Kram Jossan
