Hallå fina!
Efter jag gått i mål på Adventsloppet i söndags så var jag så nöjd och glad över min prestation. Tacksam över att jag kan springa. Att jag har en kropp som tillåter det och som tar mig framåt.
Jag stod och inväntade min kompis Anna och kunde då inte undgå att höra ett gäng med tjejer som stod och pratade om sina respektive lopp…
Det som då slog mig var att de sa inget positivt om sig själva och vad de nyss genomfört. De hittade fel i allt…Bland annat att det var för blåsigt för att springa och att de hade sprungit alldeles för sakta…
Detta gjorde mig lite fundersam. Vad är det som gör att tjejer ofta ska nedvärdera det vi gör eller gjort? Vad är det som gjort att det blivit så? Är det oss själva, vår omgivning och samhällets syn? Var tog vårt självförtroende och vår självkänsla vägen?
Dessa tjejer kanske sökte bekräftelse hos varandra och ville höra att de gjort nått bra men det enda de gav varandra var bara mer gnäll som spädde på den redan neråtgående negativa spiralen…
I alla fall så tyckte jag det var riktigt trist att höra. Så till er tjejer som stod där och var allmänt negativa…Va stolta över det som ni gör!
Säg något positivt till dig själv för jag vet att du behöver det! Säg nått positivt till din medsyster också för säkerligen vill hon höra att hon gjort något bra! Och se det positiva i din prestation…du har ju i alla fall en kropp som tog dig 5 kilometer…
Jag ångrar att jag inte gick fram och berömde dem för deras prestation och berättade vad jag hört dem säga om sig själva…nästa gång ska jag göra det. 
Kram Mamman
Men det där är väl ändå ett märkligt beteende? Jag tycker man hör liknande allt oftare, både om prestation och kanske framförallt om sin fysik. Jag blir så oerhört frustrerad, var lite nöjd för tusan!
Amen på den Hasse! Jag håller med!