Elsas Dagbok

Godmorgon fina!

Vilken dag vi hade igår! Så rackarns roligt och jag är förmodligen inte riktigt frisk…

Klockan 10 stod familjen Björk tillsammans med farbror Micke vid Kabinbanans start redo för att åka längst upp på Åreskutan. 

Vädret var dimmigt med stora bokstäver men det hindrade inte oss… 

 Nöjd Elsa som äntligen fick åka karusell i fjället:)  

  Väl upp där kabinbanan stannade så var det en rackarns tät dimma…men vi hade bestämt att vi skulle ta oss ända upp till Toppstugan dit det är ca 1 km…och ca 200 höjdmeter…där väntade ju gott fika på oss…så det vara bara att börja gå.

Till historien hör att det finns typ två olika leder upp till Toppstugen, en lite brantare och en lätt led.

Valet föll tydligen på den branta leden och det fanns två stycken i sällskapet som minsann visste var vi skulle gå…och de två var inte jag och Elsa;) 

Vi gick och gick och dimman låg tätt, det var uppför och stenigt och det var en luftfuktighet av rang, men så plötsligt kom vi fram till snö! Hallelujamomentdelux enligt Elsa. 

 
Lycka! 

Behöver jag berätta att vi inte var på nån led precis, hahahahaha. Men experterna visste minsann var vi var i dimman. Som tur var så hittade vi tillbaka till leden snabbt och så vips var vi uppe vid Toppstugan…  

Här inne i värmen blev det gofika…och sen bar det av neråt igen för vi skulle ju äta lunch där kabinbanan stannade på toppen… 

   Vilket busväder… 

 När vi kom ner från toppstugan (tog den lätta leden ner) så klarnade vädret upp. Vilken makalös utsikt åt alla väderstreck…

 När vi satt och åt en mycket god lunch så blev jag sjuk…Snilleblixten slog till hårt och jag som tänkt träna ett lätt pass när vi kom ner från Skutan slog till med att komma på att jag minsann skulle gå/springa ner från Skutan och hem…

Ärligt så är det bland de bättre idéerna som jag kommit på…Vilket roligt äventyr jag gav mig in på och vädrets makter var verkligen med mig.  

    
Jag hade så skoj hela vägen ner och satan va brant det var på vissa ställen! Men jag kämpade på…kände mig som värsta bergsgeten när jag sicksackade genom lera och stenar. 

Att vara som jag var på fjället är för mig ren och skär lycka. Det är ett lugn och en glädje som är svårt att beskriva. Jag tror du måste uppleva den för att förstå. Jag skulle kunna bosätta mig på fjället… 

   7.7 kilometer senare var jag hemma…Nöjd över min bedrift och jag lovar att detta ska jag göra om igen men då blir det först upp och sen ner! 
Nu blir det vila fram till lördagens lopp…som jag längtar!

Kram Mamman