Elsas Dagbok

Godmorgon fina!

Tack så rackarns mycket för alla grattis som jag fått i samband med att jag fått ett nytt jobb. Jag blir så glad utav det. Glad för att det finns människor i världen som tar sig tid att skriva en rad till mig. För mig betyder det mycket. Du gjorde mig glad, fortsätt med det. Sprid glädje där du är. Du gör skillnad.

Igår var det många tankar i mitt huvud. Jag började analysera mina år som polis. Började som polis 2003 så jag har ju varit med en stund i den branschen.

Jag har jobbat med lite av varje inom polisen. Började som utryckningsspolis, sen arbetade jag som KC befäl och därefter som Yttre Befäl. Jag har även varit handledare i Bastaktik och utbildat kollegor. Jag har även hunnit med att vara med i tv serien 112 på liv och död och när jag blev gravid med Elsa så blev det inre tjänst med olika administrativa arbetsuppgifter.

Jag har funderat mycket på vad som varit positivt respektive negativt genom dessa åren. Jag tycker det är viktigt att göra det för att få ett avslut och att jag lär mig en hel del utav det.

Det positiva som först dök upp är att jag kommer att sakna vissa kollegor, de som stått mig allra närmast, de som jag upplevt både roliga och jobbiga saker tillsammans med.

Den absolut roligaste och lärorikaste tiden inom polisen var tiden som KC befäl inne i Ledningscentralen. Underbara kollegor och ett intensivt och lärorikt jobb.

En annan positiv sak är all kunskap jag fått och allt jag lärt mig och det jag upplevt genom åren även om vissa saker varit riktigt jobbiga.

Jag har vuxit som människa väldigt mycket vilket jag tar med mig in i mitt nya kapitel. Kunskap som jag kommer att få stor nytta utav.

Det finns vissa saker som jag är glad över att få slippa. Denna omorganisation som pågår just nu, att allt tar så rackarns lång tid inom polisen, det dåliga ledarskapet ett annat. Visst finns det duktiga ledare inom polisen men det behövs betydligt fler. Det känns som det aldrig kommer att bli bättre. Tänk att det snackas om samma saker som när jag började 2003 och det har inte kommt fram till nått än…

Min mamma frågade om jag inte skulle sakna uniformen. Och mitt svar är ”nej inte alls, inte som jag känner här och nu”  Ändå kommer jag säkerligen att fälla en och annan tår den dag jag lämnar polisen, stänger dörren och går ut från polisstationen.

Den världen har ju varit en stor del av min värld i många år men känslan av att få komma till en arbetsgivare som vill nyttja min kompetens den känslan övervinner alla åren inom polisen.

Nu tänker jag fortsätta njuta av denna fredagen. Ifall du undrar så känns benet lite bättre. Det har börjat klia vilket betyder att det läker.

Önskar dig en härlig fredag och så är det heja Sverige klockan 15:)

Kram Jossan