Elsas Dagbok

Jag har skrivit om mina tankar och erfarenheter kring min amning eftersom det är ett mycket hett ämne.
Det verkar beröra många och de flesta verkar ha nån slags åsikt om amning.
För mig är det lika naturligt att amma som att du måste gå och skita när du är nödig.

Amning passar inte alla mammor av olika anledningar och alla gör precis som de vill. De är upp till var och en att bestämma över hur man vill göra med amningen.

Alla måste självklart få ha sin åsikt men har du ingen aning om vad du snackar om när det gäller amning så tänk efter innan du öppnar din trut.
Det är många gånger jag fått höra ”ska hon verkligen äta igen”?
Ja men hallå! Äter inte du när du är hungrig?

Innan Elsa kom till världen trodde jag att amma skulle vara enkelt och komma av sig själv.
Det var ingen som berättat för mig innan hon kom till oss att det kunde ta tid innan mjölken rann till eller att det kunde göra jädrans ont att amma.

Besöken på MVC präglades mest av mäta, väga och ta olika prover på mig. Det var alldeles för lite prat om något så viktigt som amningen när bebis kommit.

Samma visa på BB när Elsa kommit.
Jag minns hur vi kämpade på tillsammans. Jag ställde frågor om jag gjorde rätt, hur såg det ut, hade hon bra grepp, hur länge skulle hon äta men jag fick aldrig nått svar.
Det var mest svävande. Jag kanske var så trött och euforisk att jag inte uppfattade svaren.

Vi kom hem från BB en söndag. Amningen hade inte kommit igång och jag hade inte upplevt det där många pratade om att mjölken rann till. Det var ingen som berättat att det var vanligt att det tog längre tid för mjölken att komma igång efter ett kejsarsnitt.
Elsa skrek sig genom hela natten för de kom ju för tusan ingen mjölk! Hon var ju superhungrig.
På måndagmorgonen ringde en desperat jag till vårt BVC och med gråten i halsen frågade jag vad vi skulle göra.
Jag trodde ju Elsa skulle svälta ihjäl.
Den bästa BVC sköterskan Carina sa: ”Nu skickar du ner gubben och köper lite ersättning till Elsa.”
Sagt och gjort. Pappan åkte iväg med sladd i varje kurva (skoj) och köpte det.

Elsa fick små skedar med ersättning och hon blev den nöjdaste lilla bebis.
Jag kunde börja slappna av och efter nån dag fick jag uppleva det där med att mjölken rann till.
Det fullkomligt forsade! Jag trodde först när jag blev alldeles varm på magen att ärret från kejsarsnittet gått upp.

Nu när jag äntligen hade fått igång mjölkproduktionen trodde jag det skulle bli lätt att amma, men icke.
Nu skulle vi lära oss rätt greppfattning, hur ofta och hur länge vi skulle amma.
Herre min värld vad vi kämpade! Tanken kom många gånger att nu lägger jag ner, men så kom min underbara kusin Eva som är Barnmorska till vår hjälp.

Jag fick ringa henne vilken tidpunkt på dygnet jag ville om jag hade några frågor. Hon kom med mycket goda tips, hon peppade och berömde mig. Hon fanns där hela tiden trots att hon bor ca 70 mil bort och hjälpte mig.

Det började gå allt bättre.
Bara det att jag visste att Eva alltid fanns ett telefonsamtal bort gjorde att jag slappnade av allt mer.
Och ju längre tiden gick ju tryggare blev jag i min roll.

Jag ammade fritt, alltså jag erbjöd Elsa bröstet ofta och hon åt.
Dessa stunder var så mysiga när vi kommit igång ordentligt och greppet var toppen och bröstvårtorna slutat vara såriga.
Att komma igång ordentligt med amningen tog för mig ca 3 månader.

Jag sa när Elsa kommit till oss att jag max skulle amma i 6 månader och sen sluta. Jag var mycket bestämd i min uppfattning om det.
Men vet du vad?
Jag ammar än!!! Och Elsa fyller 1 år om någon vecka.
Jag och Elsa har inte varit beredda på att sluta. Vi behöver denna stunden med varandra. Elsa får närhet och trygghet och jag, hennes bästa mamma kan ge henne den.

Hon ammar lite på kvällen innan hon somnar och på morgonen när hon vaknar. Hon vill gärna ”snutta” innan hon ska sova på dagen. Och hon får det.
Detta funkar för oss och vi håller i tills någon av oss inte vill längre.
Jag är övertygad om att det kommer att ske naturligt.

Jag vill tacka min underbara kusin Eva för allt du gjort för oss och tack till dig Carina som hjälpte mig när jag var som mest desperat och trodde Elsa skulle svälta ihjäl.

Och till er andra som tror ni är experter när det gäller mig och min dotter sätter jag upp min hand och säger ”talk to the hand”
Jag respekterar era åsikter men ärligt så skiter jag fullständigt i dem.

Kram från en stolt, ammande Mamma