Cecilia Ehrling Danermark

Idag var det dags för min premiär ute på banan. Så himla mycket roligare än att bara bara stå rangen och träna. Men jösses vad svårt det var, framför allt när det kom till det där med att bedöma avstånd. På drivingrangen står man ju bara och slår iväg bollarna och tänker på att få till en bra sving och bollträff. Man behöver inte tänka så mycket på avstånden.Det var jag, Freddan och vår kompis Mimmi. Både Freddan och Mimmi har ju spelat en hel del innan, framför all Freddan som är superduktig, så det var skönt att ha med sig några man känner som kunde komma med lite bra tips längs banan.
Kan väl inte påstå att det gick så där jättebra för mig men samtidigt hade jag inte heller några större förväntningar på mitt spel. Jag har ju t.ex. aldrig riktigt tränat på det där med att putta och de korta slagen i närheten av green. De långa slagen får jag till hyggligt ibland men åter igen, det var nåt helt annat att spela å banan jämfört med att bara stå och träna. Här måste man ju även tänka på att sikta på ett helt annat sätt så flera gånger fick jag till riktigt bra slag men hade liksom glömt bort det där med att ställa in siktet. Det blev med andra ord ett och annat skogsbesök. Haha! Banan i sig är kanske inte den bästa men för mig som är helt nybörjare dög den alldeles utmärkt. Freddan och Mimmi påpekade dock att den kanske inte var jättevänlig för nybörjare. Det är en 9-hålsbana på Lidingö som är byggd runt skidbacken så det var minst sagt kuperat. Upp, ner och kullar huller om buller så man fick sig samtidigt ett rejält träningspass. Solen strålade och det var varmt som en högsommardag. Allt var perfekt. Ja, kanske inte mitt spel men vad tusan gör det när man kul? Spelet får jag jobba mer på så till nästa sommar ska jag bli vass som tusan. :p

Efter rundan åkte vi till Kottlasjön och hade en mysig lunchpicknick. Nu väntar ett träningspass på gymmet eftersom att jag slarvade och gick på tjejmiddag istället för gymmet igår.

Ha en supertrevlig lördagkväll. Kram!