Anitha Schulman

Jag har befunnit mig i ”mitt emellan landet” så många gånger i mitt liv. På väg ut ur något gammalt och in i något nytt. Lite som mitt hår kanske :-).

Man kanske dröjer sig kvar där för man är så rädd för att släppa det gamla eller har dåligt samvete. Man är känslomässigt vidare men fysiskt fast i det gamla på något sätt. Jag minns så väl en tydlig situation från första terminen, första året på gymnasiet.

Jag och min kompis Åsa hade varit som ler och långhalm hela högstadiet. Vi var ena riktiga nördar som lyssnade på Beatles och Dylan när alla runt omkring oss gillade antingen pojkband och hårdrock. Vi skrev noveller och dikter, analyserade de stora tänkarna och kollade på Monty Python och Galenskaparna och gjorde små egenkomponerade humorfilmer. Ja ni hör, så pretto så att man vill ha en imaginär skämskudde att bita i. Men så levde vi, det var vårt lilla universum.

Men det fanns en annan kompis i mitt liv hon hette Isabell och som det var på högstadiet (som nu med) så fyller vänner olika funktioner. Men då var det mer utkristalliserat, vad det var för typ av vänskap och hur nära den var. Jag och Isabell hade också jättekul. Men lite ”ballare” kul. Vi hade band och lyssnade på post punk och gjorde slamriga blandband till varandra. Vi försökte skejta men var mest hangarounds. Vi gillade fart och livsfara. Kim Gordon och Courtney Love var husgudinnor i mitt och Isabells universum. De pekade finger åt Lennon, McCartney i mitt och Åsas. Jag gillade alla gudarna, men ibland var det svårt att stå med båda fötterna neutralt i båda världar. Åsa tyckte att det jag och Isabell höll på med var ytligt och tramsigt. Isabell tyckte det jag och Åsa gjorde var supertöntigt och pretto.

Sedan kom det sig när gymnasievalen gjordes att min och Isabells utbildningar var av mer kreativ karaktär så vi skulle plugga i Uddevalla nio mil från Strömstad. Åsa hade valt SAM så hon blev kvar på hemorten. Men hade träffat en kille som bodde i Uddevalla så hon åkte dit på helgen när jag åkte hem. Så våra band flätades sakta upp. Jag sögs allt djupare in i Isabells gäng och tyckte det var toppen. Alla var tuffa och alternativa och hade ”något på gång” det var en kreativ bomb och jag hänfördes. Antingen så spelade man i band, skapade kläder, film eller konst. Det var saker jag och Åsa berört på hobbynivå. Här hände det! Luften var fri.

Isabell bodde ihop med en tjej som hette Pia. De var liksom de tuffaste tjejerna i Uddevalla och hade den coolaste lägenheten. Pia var två år äldre än oss och jag hade nog en ”Åsafunktion” i Pias liv. Jag var Isabells gamla jobbiga kompis. Precis som Åsa var det i Isabells.

En helg så skulle Pia och Isabell ha hemmafest i Uddevalla så jag skulle vara kvar över helgen och gå på den. Samt passa på umgås med Åsa som var där och hängde med sin kille.

Jag minns det så väl. Vi satt i köket hemma hos Pia och Isabell. Vi hade stängt dörren. Utanför pågick festen som ”kallade på mig”. Åsa hade skrivit en ny novell hon ville läsa för mig. Tio sidor eller fler handskrivna A4. Timingen kanske inte var den bästa. Eller var det jag som hade förändrats. Kanske gjorde vi alltid precis så här ett halvår tidigare utan att det ifrågasattes? Eller var det ett strategiskt val av tillfälle för Åsa som förmodligen tröttnat på mitt nya umgänge.

Jag har fortfarande en otroligt tydlig bild på näthinnan av vad som skedde där i rummet och i min kropp. Jag ser hur mitt gamla liv som var så självklart bara sex månader tidigare satt där och hackade fram ord som betytt så mycket men inte var vatten värda nu. Hur det nya livet bankade på dörren och innerst inne ville jag bara rusa ut och ta del av det. Samtidigt jag ömmade för Åsa. Ömmade för att jag lämnat henne och ofrivilligt fått henne att se dum ut där inne i köket. Hon var ju bara precis som hon alltid varit, det var jag som förändrats och det var ju inte hennes fel. Bara mitt. Men hon fick bära min förändringen.

Jag gick ut ur köket när hon läst klart och deltog i festen. Vår relation hämtade sig aldrig efter den kvällen.