Penny vaknade med ”ont i foten” så ont att hon inte kunde stödja på den i morse. Vi trodde först att hon bara var lite ”drama”. Sen fattade vi att det var allvar. Vi undrade vad som kunde ha hänt under natten. Men vi bestämde oss för att inte noja. Både jag och Calle jobbade idag så hon fick vara hemma med barnvakt. När jag var hemma vid två så kunde hon fortfarande inte stödja och nojan blev total. Googlade och hittade allt och lite till bl.a. leukemi. Visst hade hon fått ett blåmärke för några dagar sedan var det kopplat? Vi beslöt oss för att åka in med henne till akuten, då det inte fanns någon tid på vår husläkarmottagning eller vårdcentral. Som tur var var det ett förkylningssymptom och såklart när vi kom hem från doktorn var hon redan bättre och innan hon gick och la sig kunde hon gå igen. Men man blir så rädd och den här rädslan är inte bara en känsla utan verklighet för flera.
Jag går sönder vid blotta tanken på detta. Tänk om det skulle vara mitt barn?
Barn som är svårt sjuka ”stannar nästan bara kvar” för föräldrarnas skull. Den tanken river i mig. Jag måste lyssna på Freja i filmen och bli månadsgivare. Ja en tablett om dan istället för blodmediciner. Snälla läkare gör så att våra barn får vara mindre sjuka om de är det. <3
Jag skänker regelbundet men ibland glömmer jag bort. Idag SKA jag gå in och bli månadsgivare! Tack för påminnelsen!
Barn som insjuknar och dör i cancer är så fruktansvärt att man inte kan föreställa sig det. Ingen förälder ska behöva gå i genom detta. Alla givare behövs och är otroligt viktiga i kampen mot barncancer. Tack för att du stöttar och tar upp ämnet som alla fasar för men nästan ingen vill tala om.
Ta hand om er och njut av era barn.