Bubblan som sprack – Anitha Schulman
anithaschulman78

Anitha Schulman

Bubblan som sprack

bild

Vet ni vad jag tycker är mest frustrerande med bebisen. Skillnaden nu från förra gången, det är att jag nästan räknar ner till hur långt det är kvar tills allt kommer “funka” igen. På riktigt. Att det är så otroligt lång tid, typ två år och nio månader. Eoner.

Jag har precis fått tillbaka min mens och superhormonerna är ur kroppen. Jag är trött på natten som vem som helst och även när han är mysig så tycker jag att han är ganska trökig…

Har suttit fast för länge i den här bubblan nu vill liksom se nästa utvecklingssprång. Förra gången tyckte jag att varje litet steg var magiskt nu vill jag snabbare se en helhet. Nu tittar han på händerna och jollar jättemycket men jag vill typ att han ska börja krypa. NU. Jag önskar att jag kunde njuta mer och omfamna min föräldraledighet men tristessen kryper sig på fortare den här gången. Hur gör ni som fått flera barn att få tiden att gå fortare? Då måste jag ändå understryka att jag är väldigt aktiv…

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
anithaschulman78
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sarah

    Jag tyckte precis tvärtom! Tog vara på varje tillfälle till mys o att registrera den lilla. Visste ju att det gick så fort. Nu hux flux är mina barn 4 o 2 o jag bara längtar efter en till!!!

  2. Tina

    Jag har fått mitt andra barn för snart två månader sen och lyckas njuta ganska mycket och än så länge mer än jag njöt med det första. Vad kan det bero på då? Jo att detta barn inte skriker alls lika mycket(so far) som det första och att nätterna är bättre(även om hon vägrar sova annat än på mig dagtid och skriker rätt ofta hon med). Tror mycket hänger på “vilken sorts” bebis man får, är det en som inte är särskilt krävande kan man njuta mer oavsett vilket barn i ordningen det är. Något jag inte riktigt kan förstå är de som säger “njut, de växer upp så fort”, det ger ju en bara ångest för att man borde njuta hela tiden, inte lätt med en bebis som skriker i timmar. Det må vara hur gosigt som helst med en bebis men enligt mig är det faktiskt mycket roligare när barnet blivit ett par år och en egen liten person 🙂

  3. Amanda

    Igenkänning! Visst var tvåan en ljuvlig bebis men fasen vad det var segt och jobbigt. Ser på gamla kort att jag var helt död i blicken. Första 6-8 månaderna var piss, rent ut sagt.
    Härligt familjeliv blev det först när ettan var fem år och tvåan tre. Och det känner jag noll skuld inför!

  4. Anette

    Min 1:a är nyss fyllda 3år och med honom så var jag uttråkad till max av att gå hemma när han var 6 månader och tillsammans med hans pappa löste vi det att jag kunde börja jobba 60% när han var 9 månader och sen 100% när han var 13 månader.

    Nu väntar jag min 2:a tillsammans med en ny partner och han har inte alls samma möjlighet att vara FL som pappan till 1:an hade. Än är jag bara i V13 men jag bävar redan för att var måste vara hemma på heltid i minst ett års tid. Jag njuter inte av små bebisar men älskar barn som är ca 3 år och uppåt och för att komma dit så måste man ju på något sätt ta sig förbi den första tiden.

  5. Isabell

    Herregud, om folk ville sluta med det här “det kommer aldrig tillbaka osv”. Så är det ju med allt i livet. Det är väl inte konstigt att det är jobbigt ibland och man ser framåt-speciellt när man inte får sova. Om folk kunde sluta upp med dessa pekpinnar om vad man bör känna. En depression handlar om ngt helt annat än att vara lite vardagsless emellanåt. Och jag uppfattade verkligen inte att hon inte skulle ha känslor för TA i inlägget. Spänn av. Förstår att det är välment men det slår lite fel.

  6. Mrs H

    Efter första barnet, längtade jag efter tvåmånaders- och tvåårsdagen med tvåan och trean. Där och då lättar det. Jag älskade dem som bebisar, men hela bebisgrejen var så bitterljuv. “Njuuuta” av stunden, nä, stunden var ibland väldigt svår att bejaka med konstant sömnlöshet och magont. Har mycket vaga minnen av tvåans bebistid, men jag njöt av henne desto mer som småbarn. Min trea, idag fem år, är en jättebebis som fortfarande vill vara “liten”. Jag fick tillbaka min egen persona alldeles nyss, som att jag äntligen hann ikapp mig själv efter tio år i exil. Låter hemskt, men så ser man det inte medan det pågår. Men jag förstår dig väl.

  7. Anna

    Jag tycker att det är jättebra att du vågar lyfta fram detta eftersom det i så många andra fall (och ofta på bloggar) endast visas det ljusskimrande underbara lattelivet! Är själv hemma med min nr 2 och har 18 månader mellan mina pojkar och tycker att det är väldigt mycket upp och ner! Jag tycker det känns skönt att höra att det finns fler som har blandade känslor kring det här med att vara hemma och bebistiden! Det är såklart underbart och mysigt men ibland är det faktiskt riktigt jobbigt och man önskar att tiden kunde gå liite fortare! Tack för ett ärligt inlägg, jag läser gärna mer om sånt!

  8. Therese

    Usch vilken ledsam läsning. Tråkigt att du känner så inför bebistiden. Den är ju i det stora hela så kort, att vilja att tiden ska gå ännu snabbare känns för mig helt fel. Jag har en sexmånaders liten pojke (nr3) och njuter för fullt av honom och alla perioder, känner inte alls att jag längtar efter nästa utvecklingssteg, jag vet ju att de kommer. Varför längta efter dem?

    Försök att bara vara, tänk inte så mycket på framtiden utan fokusera på nu. Förstår att alla är olika och att bebistiden kanske inte är din grej men ändå, den kommer aldrig tillbaka med T.A och vips är han fem år och stora killen och du undrade vad som hände. Mina stora är 8 och 5.

  9. Erika

    Allt är inte rosenrosa och att njuuuuta är inte helt lätt heller. Hemma med en 9 månaders och har en 8 åring i skolan. Längtar till jobbet. Det är nog en depression… Eller inte! Wtf Alla är olika och njuuuuter inte dygnet runt. Keep Up Antitha, du har en jättebra blogg.

  10. Erika

    Jag tycker det låter som du fått en förlossningsdep. Du känner inget för din bebis. Prata med bvc nästa gång, där kan du få hjälp med dessa känslor.

    Alt. Låt calle vara hemma och börja jobba igen själv eller skaffa en barnflicka och jobba båda två.

    1. anithaschulman78
      anithaschulman78

      Väldigt många som drabbats av förlossningsdepression här i så fall… Andragångsföderskor SÖÖÖK HJÄLP det är fel på er.

      1. Erika

        Menade självklart inget illa. Men jag tolkade detta som att du inte var glad. Sen drabbas faktiskt väldigt många, så varför inte prata med bvc om dina känslor, ni kanske kan få hjälp… (men vill ni gå runt och känna så som ni gör, varsågoda) Jag undrar kanske däremot varför så många väljer att skaffa en nr 2 när det bara är jobbigt? Jag har 3 barn och kan inte alls relatera till det du skriver… Men det är ju hur jag känner.

        1. anithaschulman78
          anithaschulman78

          Nej alla är som sagt olika. Jag tycker att bebistiden är mysig som sjutton i början. Men skrikiga kvällar och nätter byter jag gärna bort. Speciellt när man går som i koma vissa morgnar. Jag älskar att jobba och kan sakna möjligheten att göra det mer. Men det är väl som du säger bara att omfamna. Livet är på lite paus men det är bara i sin ordning. Kommer förmodligen sakna detta om ett tag…

  11. sofia

    Håller med! Min minsta är 3,5 nu och ÄNTLIGEN är det najs. Lugnt på nätterna, det värsta vabbandet är definitivt över och alla kan göra sig förstådda med ord istället för gnäll och grin. Jag kan sticka och dumpa sopor på gården eller greja hämtmat och ungarna klarar sig hemma själva kortare stunder. Bebisar är galet mysiga att låna och snusa på och visst var jag tokig i mina egna bebisar… men deep down så har jag räknat ned dagarna/veckorna/månaderna… och nu kan vi skörda 🙂

  12. Ann

    Jag kan bara säga en sak ( och det av erfarenhet) njuuuut av varje sekund ha aldrig bråttom det här är en så kort tid i ditt liv som aldrig kommer tillbaka….. vips så börjar dom skolan, vips går dom ut. Visst sina barn har man hela livet men småbarnsåren går så fort snusa och njut av all närhet när dom blir större är det lika mysigt men lite mer på nåder från deras sida 😉

  13. Annika

    Vet precis vad du menar..har två döttrar (en på 3år & en på 2månader)
    Första barnet, svävade på rosa moln i 6mån. Nu inte på samma sätt, fast har en toppenbebis. Som e såå snäll & glad hela tiden. Och sover på nätterna.
    Tips att njuta av tiden med pw, börja på Sats där du kan lämna bebis i en timme. Och träna hårt=endorfiner ;).Ska snart börja på Sats igen. Då jag hade såå bra erfarenhet med att lämna Alexis på SAts. De har ofta fasta personer som är så duktiga 🙂 Fast väntar till min Amber är tre månader.
    Jag tror att man måste uppskatta tiden och vara tacksam för att kunna njuta. Tiden då dem e baby kommer aldrig tillbaka och sen kan man nog ångra sig om man inte tar vara på den. Men e stoor skillnad på ett och två barn.

  14. Maria

    Jag har inte det äldre syskonet på förskola utan hemma. Med alla måltider plus utevistelse mm så hinner det aldrig “stå stilla”.

Comments are closed.