Anitha Schulman

Nu ska jag berätta vad som fick oss att lämna Odenplan kanske lite tidigare än vad vi tänkte…

Vi stod inte ut med bostadsrättsstyrelsen. Alltså vi älskade lägenheten men man väljer som sagt inte sina grannar. Många i huset var snälla men de som gjorde livet surt för oss i två års tid var Styrelsen.

När vi skaffade lägenheten så berättade förra ägarna att det fanns ett påbörjat bygglov att bygga en altan och även ett godkännande att bygga detta från styrelsen. Då vår lägenhet linjerade med gården. Det var en av de stora anledningarna varför vi valde lägenheten. Att bo i stan med barn och ha liten altan på en innergård med liten sandlåda var ju perfekt. Det betyder att man under halva året inte maniskt behöver gå till en park på helgerna. Vår lycka var gjord, dessutom var lägenheten fantastik med sin takhöjd på 3,45 m, stora panoramafönster och vackra oljade trägolv.

Vi påbörjade bygglovpappersarbetet efter ungefär sex månader efter inflytt. Vi informerade styrelsen att bygglovet snart var klart och vår ambition var att nu få bygga en altan som de förra ägarna informerade att styrelsen godkänt.

När detta kom upp ställde sig styrelsen frågande och vi var tvungna att ta ett extra möte med styrelsen. Styrelsen var emot att vi skulle öppna upp för det kunde uppvigla de två andra lägenheterna som hade fönster mot gården att vilja samma sak. Vi såg inte riktigt problemet då resten av huset hade balkonger. Vissa till och med två stycken. Det enda gården nu användes för var som förvaring av cyklar och det var på gården sopnedkastet fanns.

Grannhuset, som var samma hus som vårt (men en annan förening) hade tre altaner byggda och gården var urtrevlig med uteplats och grillar och ett rikt socialt liv. Styrelsen även internt kallad ”Herrklubben” (då det bara var män över femtio år som var medlemmar), kallade granngården för ”ett misslyckande”. Vår egen gård var totalt oaktiv trots att det fanns utemöbler och grillar där. Däremot hade en liten trädgårdsgrupp i föreningen planterat ganska fint. Men det var också det enda charmiga med den.

Vårt bygglov blev godkänt av Stadsbyggnadkontoret men styrelsen ville inte låta oss bygga. Jag kontaktade en jurist då jag kände att det var lite byalags stämning. Kunde ett utskott på sju personer verkligen besluta en sådan grej? Borde inte det vara hela stämman som en gång i tiden hade klubbat igenom ett balkongbygge. Då borde det rimligen finnas med något i det beslutet vad som gällde gården. Juristen bekräftade detta och jag begärde ut det gamla protokollet från balkongbeslutet och det stod det ju svart på vitt att även vi fick bygga utgång på gården. Gissa vilka som hade signerat det avtalet. Jo alla som satt i befintlig styrelse och några till. Så de försökte helt enkelt mörka det.

Styrelsen ville först häva det beslutet eftersom de tyckte det var ”för gammalt”. Jag upplyste då styrelsen att det hade dem inte befogenhet att göra utan att det måste hela föreningen/stämman rösta emot. Alltså lika många som en gång sa ja till balkongbygget skulle också rösta emot det. Detta skulle eventuellt kunna äventyra det gamla balkongbeslutet.

Styrelsen kände sig då trängda till att gå med på detta då de inte hade någon juridisk rätt att säga nej till bygget. Men skrev in en egen klausul att altan inte var tillåtet men en utgång. Dessutom rekommenderade de oss (då en i styrelsen var pensionerad brokonstruktör) att vi inte skulle påbörja bygget förrän efter ombyggnationen av Odenplan var klar år 2017, då sprängningarna (som slutade förra sommaren) kunde påverka huset bärighet ifall en dörr öppnades upp i fasaden.

Vilket igen var total bullshit då Stadsbyggnadskontoret noga väger in sådana argument i sin bedömning. Men styrelsen meddelade att brokonstruktören stod över Stadsbyggnadkontoret kompetens. Vi belyste då att huset var fullt av ”hål” dvs balkonger och öppnar man upp under och mellan balkar så är det ingen fara för någon bärighet. Sagt och gjort styrelsen backade.

Vi öppnade upp vår efterlängtade dörr för två somrar sedan. Ingen altan men åtminstone en passage ut. Hälften vunnet. När hantverkarna började öppna upp insåg man att det fanns en järnbalk i väggen som inte var synlig på fasadritningarna men huset är över 100 år gammalt och det är tydligen vanligt att allt inte är så exakt som på ritningarna. Så vi tvingades välja en 15 cm smalare dörr än den planerade. Vi skickade in kompletteringar om detta till Stadsbyggnadkontoret. Vi fick även skriva på något extra avtal med styrelsen att vi aldrig i helvete skulle processa ett altanbygge. För att gräva ner stridsyxan (trodde vi skrev vi på avtalet). Allt var frid och fröjd, ett tag.

Styrelsen dröjde ett halvår innan de satte igång och anmärkte att dörren var en mindre dörr än den som var ansökt i bygglovet och den avvek nu estetiskt från resten av balkongdörrarna. De ville att vi skulle byta dörr.

Vi förklarade att det fanns en järnbalk i väggen och att det inte gick att öppna upp mer. Alternativet var att söka ett nytt bygglov och installera en bredare dörr som då skulle hamna lite snett under balkongdörrarna och därmed vara mer ännu mer avvikande. Vi föreslog att sätta upp en list och bygga en panel på dörren som kunde ge illusionen om av att det var en dubbeldörr. I och med att dörrarna på balkongerna skymdes av just balkongerna så var det verkligen inget som stack ut.

Men känslan av lycka med lägenheten och altanen som aldrig blev av hade fått en dimmig ridå. Så vi tappade suget för lägenheten. Nästan samtidigt blev en lägenhet i föreningen bredvid (samma hus) blev till salu. Vi tänkte att det kanske vore läge att sälja vår och försöka köpa den. Under visningen gick alla i styrelsen i samlad trupp och kollade in vår lägenhet samt att en kvinna anonymt ringde vår mäklare och sa ”att hon var gift med en i styrelsen” och ville upplysa vår mäklare om att våra skorstenar inte var sotade så vi kunde inte sälja. Vi var närmast i chocktillstånd. (Vi hade varit på utlandsresa när skorstenarna sotades men kontaktade samma sotningsentreprenad själva och sotade samt bekostade det själva när vi kom hem. Detta i samband med föreningens sotning något år innan. Vi mailade in fakturan och besiktningunderlaget till styrelsen och mäklaren.)
Parallellt med visningen kommenterade en styrelsefru i huset lägenheten på Instagram som en typ ”bluffaffär” men tog sedan bort kommentaren.

Under vår visningtid får vi reda på att styrelsen sett sin chans här och valde att processa ärendet mot oss hos Stadsbyggnadskontoret. Vilket de gjorde. Nu började vi bli riktigt trötta på dem. Detta var ett principbråk inget annat. Allt handlade om att de i grund och botten inte gillade oss som personer och inte ville att vi skulle bygga en utgång. De hade nog inte räknat med att stöta på patrull och nu gjorde de allt som stod i sin makt att göra livet surt för oss. Kanske i brist på annat?

Lägenheten vi ville ha i huset bredvid hade redan blivit såld och vi tappade hoppet med att få denna såld då ”bråket” eller ärendet inte var avslutat hos Stadsbyggnadskontoret. Så vi återkallade försäljningen.

Nu började styrelsemedlemmar sitta på gården, demonstrativt utanför vår utgång och ”markerade sin närvaro”. Under de två somrarna vi hittills spenderat på gården hade det varit ca sex stycken grillningar och noll dagsaktiviteter. I en vecka höll de på. Vi lät dom hållas.

En sådan energitjuv detta var, vi hade försökt möta styrelsen trots att vi redan hade deras, Stadsbyggnadskontoret och juridisk rätt på vår sida så fortsatte farbröderna nafsa oss i hälarna, för egentligen millimeter principer.

Vår arkitekt hade upptäckt att balkongerna i huset var en halvmeter större än godkänt bygglov så det fanns ”fler avvikelser” på fasaden om det var det som var problemet.

Jag kontraanmälde det till Stadsbyggnadskontoret. Vid det här laget var jag jäkligt trött på revirpinkandet från styrelsen. De ska inte tro att de är ofelbara. De ville verkligen göra livet jävligt helt klart. Ingen hälsade längre i huset på oss och stämningen var allmänt dålig. Vi hade dessutom erbjudit att köpa gasolvärmare till uteplatserna på gården. För att försöka göra stämningen bättre. Men vi var totalt ignorerade.

Nu var det min tur att djävlas. Vi hade haft problem med ventilationen sen vi flyttade in och belyst det från början. Men inget hände och ventilation är föreningens ansvar. Vi lät Miljöförvaltningen ta sig an ärendet. Helt plötsligt tog det fart och ventilationen åtgärdades på mindre än ett halvår.

För två månad sedan fick jag besked från Stadsbyggnadkontoret att vi ”vunnit igen” och att de godkänt vår befintliga dörr. Jag informerade då styrelsen om detta igen och föreslog åter igen en panel. (Som vi nu faktiskt inte behövde bygga utan bara för att vara schyssta). För vi hade ju såld lägenheten, men ville inte avsluta ärendet oschysst mot de nya ägarna.
Då godkände styrelsen det.

Två års bråk avslutas härmed.

Men gissa vad styrelsen gjort för att hälsa de nya lägenhetsägarna välkomna i huset? Jo placerat ett en trädgårdsgrupp två meter från ”vår” dörr. Myzigt. Tänk att välden är full av så stora strider men det här är det vissa väljer att lägga all energi på.

I guess the saga continues…

Berätta om era Bostadsrättsstyrelser?