Dessa dagar då man är hemma med barnen och ska aktivera tänderna ur sig.
Vi åker på semester om några dagar och inga polare är hemma.
Då insourcas man liksom till både lekkamrat och förälder.
Helt plötsligt är hela dagen på en treårings villkor och man vet liksom inte riktigt hur sjutton det gick till.
Sen till en annan sak. Det här med maten. Så många gånger har det inträffat att både hon och jag tappat humöret och man känner sig svajig. Då inser man att klockan passerat två och ingen av oss har ätit något sen frukost.
För att lösa problemet så äter man antingen något ute eller slänger ihop en pasta hemma. Penny föredrar sin med smör eller smör och ost. Alltså får hon inte skörbjugg den här sommaren så får hon det aldrig.
Gud vad jag känner mig usel på det där med mat just nu. Dessutom är det ju en ganska oskön ovana att få henne att tro att det är normalt att äta på restaurang fyra dagar i veckan, (bara för att man är lat). Eller är jag gammalmodig nu?
Fan livet, livet. Till och med när man gör det lätt för så blir det svårt.
Min minsta åt i princip bara bacon och parmesan under stor del av sin uppväxt. När jag oroade mig inför vår barnläkare sa han bara att ”låt honom få vad han vill” det ordnar sig till slut. Och så berättade han om en kompis vars dotter bara ville äta blodpudding doppad i youghurt (!) sina två första år och hon blev helt normal hon med. Om nu normal är något att eftersträva. You are doing good. Barn är anpassningbara, det är vi vuxna som krånglar.
Det är ju bara temporärt! Ordnar sig, var snäll mot dig själv,
& herrejösses vilka vackra barn du har!
Tack för en riktigt bra blogg!
Tänk sommarlov. Jag är världens mest inrutade människa med strikta rutiner och strukturer i vanliga fall, nu är det sommarlov så nu är det undantagstillstånd. Är inte du ensam med barnen nu till och med?
Var lite schysst mot dig själv och tänk inte för mycket, allt ordnar sig till slut.