Minns ni hur det var när man var liten och lekte med sin kompis, helt plötsligt blev man osams för något strunt och kompisen sa ”du får inte stå på min matta”. ”Du får inte sitta på min säng” osv. och man löd. Man hade inga argument för att det fick man visste för man blev så chockad över utbrottet typ. Sen var det tryckt och dålig stämning ett tag till och motvilligt blev sams så då var det helt plötsligt okej igen att sitta på sängen och stå på mattan igen. Som en slags ”belöning” för att man löd.
Samma grej var man ju med om i tonåren bara att nu hade spelreglerna vässats. Helt plötsligt kunde argumenten vara att om man inte skrattade åt kompisens sinnessjukt dålig skämt som egentligen bara var illasinnade påhopp på en själv. Så var det ett bevis för att man inte hade humor och var tråkig. Så motvilligt skrattade man med för gud förbjude, tråkig ville man ju inte uppfattas som. Trots man kände sig urdum och skitarg. Men man ville bara vara snäll mot sin kompis och inte bråka.
I vuxen ålder kunde man hamna i situationer där man blev lovad en sak men som blev en annan. Häng bara med en liten stund, det går fort! Kunde det heta. Det går fort kunde bli tre, fyra timmar senare. Med en massa konstiga infall man inte hade aningen om ingick i en liten stund. Kompisen skulle göra ditten och datten och helt plötsligt var man kidnappad i en situation där man tullade på sina egna planer och satte sig själv i skiten för att vara en annan person till lags. Man kanske bara ville vara artig och snäll men artig blev tvång och tvånget stod en upp i halsen. En härlig schysst grej blev något hemskt och man hatade både sig själv och sin kompis.
Jag funderar på om ”Häng-med-en-stund-kompisen” är samma person som är den som förbjöd en att stå på ens matta. Eller om det ligger hos en själv att man alltid hamnar i samma roll som man hamnade i även som barn. Antingen är man den som ”satte reglerna” då som även gör det än idag eller så är man den som lyder och följer med ofrivilligt på dumheter.
Vad tror ni?
Jag märker att min dotter, som är 13, råkar ut för liknande saker hela tiden. Om en kompis t.ex skriver att Oscar Zia är bäst i Mello och min dotter svarar att ”han är urdålig, Outtrigger är mycket bättre” så går kompisarna ihop, ut på Facebook och skriver ner min dotter totalt.
Varför??
Känner SÅ igen mig. Tror säkert att det är samma person! Skönt att man blivit äldre (26) o nu vågar säga ifrån o sätta gränser. Tack o lov
Jag tror du är nått på spåren! Jag har alltid varit tjejen som vill vara alla till lags pch känner verkligen igen mig i din beskrivning! Orkade inte bråka när jag var liten så jag ltdde ellee gick hem. Idag som 21 åring har jag en vän som kan messa mig och fråga om jag vill ta en kaffe och hänga, hon har ingen bil så jag åker till henne, väl där är det ALLTID något hon vill ha hjälp med ofta skjuts någonstans.. och åter igen jag är för snäll för att säga nej, så ”en liten stund” blir till några timmar och jag vänder ut och in på mig själv för att få ihop mina egna planer.
Känner inte igen detta fenomen alls, faktiskt.
Tror det är samma tyrann.
Intressant. Känner inte alls igen mig. Dock kan jag se andra mönster i mitt liv. Springer gång på gång in i samma sorts människor som inte är bra för mig. Men nu (vid 32 år) har jag börjat se mönster och sätter stopp ganska direkt. Det är nog en dragningskraft från båda hållen så att säga.
Tråkigt att det ska vara så vänner emellan. Jag har faktiskt aldrig varit med om det, inte heller ”satt regler” för mina vänner. Har både som barn, i tonåren och vuxen kunnat ”mötas halva vägen” med mina vänner.
Skrattar lite här i soffan eftersom jag gjorde en liknande grej mot min kompis i högstadiet. Vi gick båda på Brommagymnasterna och mitt under träningen fick jag för mig att jag ville ha tillbaka mina cykelbyxor som hon hade lånat för dagen. Minen när hon krånglade av sig dessa å fick köra resten av timmen i t-shirt å USA-sockor. Fan vad elakt av mig. Är jättemycket snällare idag – for real.
Men så tragiskt… har din uppväxt varit så? Har dina ”vänner” behandlat dig så? Stackars dig!