Jag kommer på mig själv att sitta och slötitta på Hemnet och kolla på fyror i Vasastan etc då och då. För jag har någonstans tänkt att när man har två barn så måste ju barnen ha varsitt rum. Jag har liksom aldrig ifrågasatt den grejen. Sett det som en självklarhet utan eftertanke. Men jag hittar aldrig någon tillräckligt bra fyra och vi har ju en helt underbar lägenhet som vi trivs urbra i. Så varför skulle barnen inte kunna dela rum den dagen då det blir aktuellt? Jag menar är det inte till och med bättre för barn att dela rum upp till en viss ålder. Varför ständigt denna panik kan jag undra. Nu har jag ju inga syskon själv men skulle någonstans inte kunna tänka mig något mysigare än att dela rum med en syster eller bror upp till en viss ålder. Alltså i våningssäng. Dessutom finns det ju en massa kreativa lösningar för att dela upp ett rum så man trots allt får lite egentid ifall så önskas.
Hur har ni löst det?
Hej. Barn behöver inte alls sitt eget rum. De behöver närhet och känna sig delaktig. Man ska hjälpa barnen att vara empatiska, generösa, konfliktorädda, inkännande, tålmodiga och att förstå att det aldrig handlar om en person, det handlar alltid om minst två. ”I dagens samhälle” när man ser föräldrar avskärma sig från sina barn genom att stå med huvet i sin mobil eller pad, när barn tvingas följa med på VUXNA saker (för att den lågempatiska föräldern bestämt att det är jätteviktigt att en sexmånaders ska sitta på krogen bland fulla människor) så är det dags att att nån kopplar in hjärnan. Barn ska vara kring andra barn. Människor idag är så egofixerade och det måste få ett slut. Lättkränkta, oempatiska och helt enkelt lite korkade. Vi måste alla förhålla oss till andra människor, vi är inga öar. Att då hävda att en bebis ska ha ett eget rum är inget annat än känslokallt. Barn behöver vara ihop med andra människor. De är de vuxna som vill vara ifred. Om du har barn som tvingas in i ensamma rum redan som bebisar/småbarn så kan de aldrig förhålla sig till den stora gemenskapen på ett vettigt sätt. För så här är det: barn har en förmåga att stänga ute omgivningen som vuxna inte har längre. Det räcker så. Att dela rum är det bästa för syskon, det skapar ett band och lär dem om tolerans, något som skolan inte ska behöva göra (och som är omöjligt för dem att göra då ungarna är klara när de väl börjar skolan). Huvva, det här blev långt. Sorry. Men dela inte upp familjen. Knyt den tätare istället. Och som bonustips, glöm aldrig detta: Se ditt barn i ögonen. Sedda barn blir sunda barn. Pöss
Mina barn ville dela rum. Pojke/flicka ett år mellan dem. Pojken vill inte gå och lägga sig om systern var vaken, han var yngre. Han hade underslafen i våningssängen med ”drapperier” som han kunda dra för när han ville vara ifred. Hon var högst upp och hade stjärnor i taket som var självlysande som hon låg och tittade på när hon ville ha en stund för sig själv. De valde själva när de ville ha egna rum och de var 9 och 10 när det blev av. De hade alltid samma tider eftersom de var så nära i åldern så det underlättade. När de var jul låg de och lyssnade på adventskalender tillsammans på morgonen. Har mycket fina minnen av deras gemensamma mysstunder. De är också tighta idag som ungdomar. Hade någon en kompis hemma så fanns det alltid en plats någon annanstans i lägenheten att vara på om man ville vara ifred.
Jag har två barn 8(tjej) och 10(pojke) och dom har delat rum sen de var små. Det har funkat hur bra som helst men nu känner vi att när deras kompisar kommer och hälsar på då kan det krångla till lite. Så när vi flyttar nästa år kommer de få var sitt rum 🙂 så jag tycker inte att du behöver stressa just nu!
Tror absolut barn kan dela rum. Iaf till ett av dem kommer i puberteten eller man helt enkelt märker att det inte funkar längre. Men själv har jag tänkt som du, att de ska ha varsitt rum. Nu när vi väntar ett barn till i april så ska vi röja ur vårt kontor och göra ett kontor i källaren så barnen får varsitt rum. Men jag tror inte ni behöver panikflytta nu för att ha större när en ev nummer två kommer. Dessutom sover ju ett spädbarn oftast hos sina föräldrar i början. Allt beror nog på det stora barnets behov av eget utrymme.
Man behöver sitt eget ”space” även som barn, en plats där man kan få komma ifrån och vara ensam. Därför är eget rum bra 🙂
Men klart att man kan dela ! Det finns väl positiva saker med allt 🙂
Hade dock en kompis som delade rum med sin syster tills dom båda flyttade hemifrån och hon sov nästan alltid på soffan i vardagsrummet för att dom bråkade så mycket haha.
Vi bor i en trea och har nu två barn (2,5 år och 4 månader). Jag har som du känt att vi måste ha större nu med två barn men jag har tänkt om. Kan bli mysigt att dela rum och jag blir också arg på mig själv att jag bara följer strömmen om ” hur det ska vara”
Känns också inte riktigt i människans natur att även små barn ska sova ensamma i sina rum… När barnen blir äldre kan det bli aktuellt men inte när de är så små.
Våra barn (flicka 3 år & pojke 1 år)delar sovrum och så har de ett gemensamt lekrum. Den dag de inte vill sova tillsammans får en flytta till lekrummet. Rekommenderar verkligen en våningssäng där underslafen är bredare, (tror det kallas familjesäng) då kan alla ligga tillsammans och läsa gonattsaga 😀 Vi har den här http://www.mio.se/produkt/Nils-Familjesang/M1521491/