Anitha Schulman

Sen ett halvår tillbaka då jag och Calle har börjat pratat syskon på allvar till Penny. Har jag haft flera tidiga missfall. Alltså i vecka tre till fem. Jag blir jättelätt gravid men kan inte behålla graviditeten av någon anledning.

Vi har hela tiden sagt när vi pratat att barn, att det vore ”idealiskt” rent tidsmässigt att bli gravid efter min trettiofem årsfest som var i sensomras. Men inget hände. Alltså min mens var lika oregelbunden som vanligt. Men inget annat. Vi hade dock ett långt tidspann och hade önskat att det skulle ske inom ett år från sommaren räknat. Men jag ville agera lite i proaktivt och i slutet av oktober fick jag en första tid för att starta en sk. fertilitetsutredning. Eftersom vi inte var stressade i ärendet så kändes det bättre att gör det förebyggande nu – än desperat och blockerad om två år. Väl där upptäcker läkaren att jag är gravid i vecka fem plus två! Dvs vecka sex.

Chocken. Jag hade inte fattat något. Min mens är kroniskt oregelbunden så det var inget jag hade reagerat på. Såklart så kul! Jag fick precis som förra gången med Penny, Progesteron (gulkropps hormontillskott) och Trombyl (blodförtunnande) utskrivet. Man vet ju inte varför jag får missfall. Men den kombon gjorde susen sist så vi gjorde det igen.

Knappt två veckor senare så får jag en stor blödning, Men det är liksom inget ”färskt blod”. För att gå in på detaljer… Men det börjar på samma sätt som ett missfall eller mens. Jag får jätteont i nedre delen av ryggen och sen får jag ont och blir dålig i magen. Jag känner hur brösten slutar ”spänna” etc. Ja alla symptom helt enkelt. Jag tror helt enkelt att det är ett missfall inte mer en det. Det var tydligt.

Det är konstigt, när man haft hel del missfall så blir man liksom helt ”missfallsimmun”. De är bara sorgliga konstateranden men man blir inte längre ledsen.

Helgen efter är vi på middag och jag börjar må riktigt dåligt på natten. Brösten spänner lite igen, men det har jag varit med om tidigare att de gjort vid missfall. Man har ju graviditeten kvar i kroppen ett tag även om den slutat ”vara aktiv”. På natten börjar jag kräkas som att jag fått århundradets magsjuka. Detta fortsätter i närmare två veckor.

Alltså med Penny mådde jag ju illa men mest ”ytligt”,  smååt jag så gick det över. Totalt kanske jag kräktes två gånger. Här var det liksom som att tarmarna vänds ut och in varje gång. Vilket var flera gånger per dag. Självklart slår tanken mig att jag fortfarande kanske är gravid. Men samtidigt så känns det mer som en vinterkräksjuka och jag hade ju faktiskt haft en blödning och blödde lite fortfarande.

Jag ska hur som helst tillbaka till kliniken på ”checkup” och där konstateras det att jag fortfarande är gravid. Nu i vecka sju – snart åtta. Jag hade haft en blödning, men man visste inte varför. Det var inte kopplat till bebisen. Det kan tydligen hända… så weird. Men såklart jättekul.

Första gången på ultraljudet så var läkaren osäker på om det var en eller två. Men såg en tydligt, så det kanske var en tvilling som försvann tidigt? Inte vet jag, detta är rent spekulativt. (Har tidigare fått missfall med två).

Jag tror på riktigt att jag fick uppleva min värsta vecka i livet ever för ett litet tag sen. Calle åker till USA och jag och Penny fick streptokocker. Vi ligger hemma i 40 graders feber samt att jag kräks konstant med en två och ett halvt åring hemma vid min sida. Antar att minus och minus blir plus. Men jag minns typ inte den veckan.

Hela Mamagalan är ett enda töcken, vi var såklart bättre då (tror jag…) Men jag fattade inte att vi var SÅ sjuka. Dagen efter gick vi till doktorn och fick penicillin. Det tog ett tag att förstå att det var halsfluss och inte ”bara” höstförkylning. Allt var så jävligt exakt samtidigt så det var svårt att veta vad som var varför.

Men jag har gått ner i vikt på de här sista fem veckorna då jag inte haft någon aptit och det enda jag varit sugen på är Granny Smith äpplen och Apelsiner. Det är jag i och för sig fortfarande beroende av. Slutet på denna vecka som är vecka elva är första veckan jag faktiskt mår bra och fått tillbaka aptiten. I förrgår åt jag en hel portion lunch för första gången på evigheter och igår var vi på ultraljud igen och allt är som det ska med den lille. Den stora missfallsrisken är nu passerad med råge.

Nu har ”kräkfasen” bytts ut mot ”tröttfasen”. Måste ta en powernap på 30 minuter varje dag och somnar runt halv nio på kvällen.

Så lite innan midsommar, om allt går som det ska blir vi tvåbarns föräldrar. Sen är det vi klara på barnfronten. Alla är olika men två känns ganska perfekt för oss. Blir det en trea så får det dröja några år till och denne får då bli adopterad. Jag tror detta är en kille av någon anledning… Kanske har att göra med att graviditeten skiljer sig så oerhört. Man har ju hört att illamående och pojkar hänger ihop.

Men det är intressant hur ”cool” man är med tvåan jämfört med ettan. Jag har inte skrivit in mig på någon MVC än (dumt nog). Inga gravidappar är nerladdade och jag tappar bort veckoräkningen konstant. Dessutom helt onervös.

Hur som helst så är det väldigt kul att blogga om graviditet och barn så hoppas ni hänger med här! Jag lovar att vara lika brutalt ärlig som jag brukar. Enjoy eller förfäras 🙂

Puss