D.I.Y. – Anitha Schulman
anithaschulman78

Anitha Schulman

D.I.Y.

Kim Gordon
My heroine Kim Gordon
Back in the days...
Gud vad ni är peppande! Så glad jag blir, vad skönt att ni var därute. Fan vad ni är coola och jag känner mig så stolt att ni läser mig. Ni ger mig en massa inspiration. Fortsätt berätta! Snart kommer en bröllopsspecial till och massa inredning. Men först lite Do It Yourself.Det är väl ett relativt välkänt “begrepp” nu för tiden. Men för tjugo år sedan var det inte allt lika självklart. Mina väninnor som pluggade konst och sömnadsdesigns stora dröm var att bli anlitad av Ikea och “få jobb på H&M“. Jag minns själv att lärarna i klassrummen proklamerade flera stora multinationella varumärken som någon slags målsättning för oss elever. Där kan ni få jobb om ni är duktiga. Som att målsättningen alltid var att imponera på någon av de stora koncernerna och skaffa sig ett jobb. Alltså det är ju inget fel med det. Men som att det var den enda rätta vägen, var väl det som var fel.När jag var femton sexton, då älskade jag en musikgenre som hette Post Punk eller nu i efterhand  när man lyssnar så var musiken ganska kass som hantverk. Det var mer identitet och uttryck. Så kanske man kan säga. Men det var nytt och experimentellt, något heeelt annan. Det var väl mitt första möte med “att tänka utanför boxen”.Människor från olika band och musikstilar i hippaste New York startade band och skivbolag med varandra. Gjorde konst, design och musikvideos (som då var det störta och kreddigaste mediet av dem alla) ihop. De gjorde det själva i skuggan av den stora Grunge-eran. Utan tyngre investerare bakom spakarna, utan från egna pengar. Trots det skrev de största oberoende musiktidningarna om dem. Dazed and Confuzed, NME, Rolling Stone mfl. De hade inga superbudgets utan rörde sakta fram för privata medel och när de var balla nog så plockade något skivbolag eller modedesigner upp dom. Men då var deras varumärke så ikoniskt så de kunde sålt sig till Satan och ingen hade brytt sig. Sen de fortsatte trots allt med sina individuella projekt och var till synes ganska oberoende av jättarna.

Det var män som pratade om feminism och bandet Pussy Galore var feminister i kortkort. De utmanade könsmakten på ett intressant sätt och gjorde allt vi gör nu fast mer underground och experimentellt. Min tonårshjältinna hette Kim Gordon alltså någonstans är hon väl fortfarande min ikon även om man inte springer runt och har idoler på samma sätt som när man var femton. Kim är en av grundarna av den kreativa rörelsen jag nämnde tidigare som hette D.I.Y. och på frågan vad det symboliserar för henne säger hon i en intervju med Jan Gradvall följande: “- För mig står DIY för anti-corporate. Att inte vara beroende av andra utan att ta över produktionsmedlen och göra sin egen konst på egna villkor”. Utan att jag ens tänkt tanken på det så lever jag nog min sextonårsdröm. Jag gör det Kim uppmanade till och det är nog det roligaste jag gjort. Visst har det varit ett tufft halvår och alla pengar jag tjänat har oavkortat gått till verksamheten. Men den här månaden kunde verksamheten betala sig själv. Så stolt. Tack Kim för att du är en sån otrorlig inspiration. We did it!

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
anithaschulman78
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Comments are closed.