Skammen – Anitha Schulman
anithaschulman78

Anitha Schulman

Skammen

Ibland när jag skäms så skäms jag på ett sätt som jag gjorde när jag var barn. Så där djupt inifrån. Som att man skäms för sig själv och andra på en gång.

Minns två starka skämsscenarion från barndomen ett ska jag berätta här. När jag var liten åkte jag mycket längdskidor. Barn som vuxna gäller det ju att både vara bra på sporten och ha “rätt” utrustning. Skolan är en hård plats, djungelns lag gäller. Alla skulle ha Salomonskidor och alla skulle ha spetsar på toppen av skidan för det var det som särskilde om skidan var en barn eller “vuxenskida”. Barnskidorna hade ur barnvänligt hänseende spetsarna kapade. Vi var väl runt åtta år. Jag var inte så lång. Jag har ju aldrig varit det. Eller jo, jag var ganska medellång fram till sex år sen drog alla andra ifrån. Så jag var fortfarande inte helt tillfreds med att vara kortast. För jag hade ju inte varit det så länge trots allt.

Men nu var jag det och i skidaffären kom dödsdomen. Jag var tvungen att ha de längsta barnskidorna för jag var inte tillräckligt lång för det spetsiga vuxenutbudet. Som jag våndades. Alla mina coola skidvisioner var över. De kunde lika gärna vara strutsamma. Jag kunde väl sjukanmäla mig på friluftsdagarna efter julledigheten. Men så kom jag på något genialt. Om jag väljer ett par vita skidor med vita toppar så ser man ju inte i snön att de är kapade. Sagt och gjort. Jag blev för stunden lite uppåt. Det handlade ju faktiskt bara om två centimeter spets som var borta. Men ingen skulle se det.

Friluftsdagen närmade sig och de nya skidorna skulle plockas fram ur förrådet och invigas. Den förfäran jag kände kan nog lättast beskrivas att jag plötsligt var en skrynklig ballong som precis blivit chocktömd på luft av en nål.

Pappa hade märkt ut skidorna så de absolut inte skulle bli stulna eller tappas bort som ett gammalt par hade blivit. Han hade märkt dom genom att på de kapade topparna måla en centimeter tjock svart markering med permanent tuschpenna och klottrat mitt namn över hela skidan på flera ställen. Jag utbrast i affekt men vad har du gjort! Varpå han sa att han märkt dom så att ingen skulle vilja stjäla dom eller att jag skulle kunna tappa bort dom. Tro mig att det enda jag ville var att tappa bort skidorna. För ingen sate skulle ju vilja stjäla dem tyvärr och nu gick ju inte ens det.

Gissa själva vad som hände när jag kom till friluftsdagen. När alla gick runt efter jullovet och hade växt någon centimeter till och fått nya skidor i julklapp. Ja gissa. Jo då som på beställning kom gapskrattet och peket när de nya skidorna låg på marken. Skammen var nästan ohanterlig. Jag kunde inte kanalisera om det var min egen längd eller alla andras jag var mest arg på eller min förfärliga pappa som var fri från förståelsen av det yttres lag. Jag impoloderade kort, svalde gråt som egentligen ville bubbla upp i halsen. Skrattade med.

Starten gick för längdskidloppet och jag rörde mig fort i spåret och försökte prestera mer för att kompensera det fula yttre. Om jag var lika snabb som killarna kunde i alla fall inte tjejerna skratta.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
anithaschulman78
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna

    Alltså du verkar tro att alla har växt upp på en lika hemsk plats som du. Så är inte fallet. Jag växte upp i en förort till sthlm och det var hur chill som helst. Såklart fanns det vissa märken som var mer inne än andra men de som inte hade märkeskläder fick ingen skit för det. Alla hängde med alla.

Comments are closed.