Anitha Schulman

Min pappa var överviktig i hela min uppväxt. Jag fick reda på att han var sk. tjock när någon i skolan sa det. För mig hade han bara varit mjuk. En dag blev pappa lite ”mjukare” än han brukar och jag tror hans självkänsla var i botten då. För han kunde berätta för mig att jag minsann också var ”tjock” och det var ett väldigt negativt laddat ord i familjen. Förmodligen gjorde han det för att må lite bättre själv. Resultatet av det var att jag alltid känt mig lite tjock även om jag inte varit det. Då började jag också kalla honom tjock när jag var arg, för nu hade ju jag fått dåligt självförtroende. Så redan där i tonåren flyttade ”fulspegeln” med på första flyttlasset hemifrån.

Sen blev pappa sjuk till följd av sin vikt fick diabetes och ständig värk i kroppen för han var så tung och blev tillslut tvungen av hälsoskäl att gå ner i vikt. Då gjorde han en magsäcksoperation. Han blev frisk från sina sjukdomar och förmodligen mycket lyckligare på ett sätt men också olyckligare på ett annat. Visst fick han tillbaka sin ungdomsvikt men det han uppskattade mest i livet kände han knappt smaken av. Kanske det är priset som är värt att betala för ett långt och friskt liv? Han blev smal men ungdomen var förbi.

Men jag har även haft vänner som varit för smala som räknar varenda gram och kalori dom stoppar i sig. För dom berättade nämligen gärna vad man ska äta och inte för att vara smal. Ordet lycklig nämns aldrig även om det kanske är det dom menade, så har jag aldrig stött på olyckligare människor. Hela deras liv gick åt att jämföra sig. Jag antar att det var en del av sjukdomsbilden. De berättar också gärna vem som var lite för tjock och vem som var fin. Vem som var ful och det bra och dålig utifrån de parametrarna. Vikt var lika centralt för dem som för dem som för min far. När han var som värst kunde ägna hela tevekvällar åt att kritisera människors utseende. Han var smal i själen men tjock utanpå vilket gav honom dålig självkänsla. De var precis som honom fast tvärtom. Smala på ytan men tjocka inuti.

Jag antar att det är svårt att komma runt objektifieringen men mode och media industrin borde ta sitt ansvar och frångå osunda ideal. För alla människor man sätter som förebilder för en samtid kommer man jämföra sig med. Ponduskilon är härliga och friska kilon. De är livsglada och inte hälsofarliga. Har man inte en stark självkänsla nog i tonåren är det verkligen lättare att leta fel än rätt.

Min uppgift är att aldrig få Penny att fundera ett ögonblick på sin kropp och med det inte ha en mamma som går runt och gnäller över sin egen vikt. Visst kan jag få banta men aldrig så hon ser eller förstår att det är det jag gör. Om hon nu blir lite mullig så kommer jag i smyg köpa en storlek större kläder och klippa bort storlekslapparna så hon aldrig skulle märka det. Hon ska vara glad och trygg. Fan ta den som vågar göra henne osäker, partner, idol eller vän. I det här bär vi alla ett kollektivt ansvar till varandra. Jag vill inte att den dagen Penny flyttar hemifrån att hon ska ta med sig min gamla fulpegel. Gör hon det så har JAG misslyckats.