GUD vad jag blir trött. Visst är det det mest naturliga i världen att få barn. Inga konstigheter och man drillas ganska fort in i föräldraskapet och vad det innebär. Det är lätt, för det är LÄTT att älska sitt barn som man längtat efter så.
Men jag har aldrig varit långtidsarbetslös. Jag vet inte hur det känns. Efter gymnasiet började jag jobba och plugga om vartannat. Som längst jag varit utan arbete var 2,5 månader sammansatt tid. Det kanske hade varit ”bra träning” för en sån rastlös människa som jag att varit lite långtidsarbetslös. För lite så är det ju att vara föräldraledig. Visst har du att göra men efter att ha fått grepp om vad det innebär så är det ju knappast en spännande överraskning vad som ska hända idag efter 13 månader hemma. Det kände jag knappast efter tio heller. Visst njuter jag, det är ju råmysigt ju. Men det är inte en glädjevals rakt igenom det kan jag inte påstå. Det är ju inte ett jobb heller. Men för mycket av det ena eller andra är aldrig bra och just nu är det en övervikt åt ena hållet.
Det är en supernaturlig del i livet att bli förälder, men att vara ledig i över ett år kanske mer är inte alls så supernaturligt. Hade jag inte arbetat lite så vetefan hur det här hade gått. Ibland får jag nästan intrycket av att det vissa tar det som en slags uthållighetstävling i kärlek. Jag var hemma i 18 månader så jag älskar mitt barn lite mer än du. Nej det gör du inte. Du var bara hemma lite längre. Sen hör man talas om föräldrar som kryper på väggarna när de varit hemma med sin sjuka femåring i en vecka. Men det är tydligen en helt annan sak. Inte alls det mest supernaturliga i världen.
Är det en förbjuden önskan i jämställda mamma-Sverige att längta efter att arbeta? Jag har inte gjort det här förut så snälla berätta. Hur har ni hittar den lösningen för er och är den individuell och från barn till barn och familj till familj eller finns det en generell mall?
Klart man får längta till jobbet som föräldraledig. Kan du inte jobba några dagar i veckan så du får lite av båda? Själv har jag varit hemma snart 11 månader med min yngsta och längtar efter att få börja jobba lite igen. Börjar i oktober och ska jobba två dagar i veckan. Sen ökar jag på efter nyår, men lite i taget, annars skulle jag nog längta ihjäl mig efter föräldraledigheten igen. Jag älskar mina barn och att vara hemma med dem, men lite variation i vardagen är aldrig fel. För det kan bli rätt långtråkigt att ”bara gå hemma” ibland också.
Min son är 11 månader. Och nu börjar jag tycka det är lite segt att vara hemma samtidigt som jag tycker det är skitmysigt med min lilla kille. Hade tänkt jag skulle börja jobba efter sommaren men så upptäckte vi att jag var gravid igen 🙂 så nu blir det att vara hemma längre. Så nu försöker jag lära mig hitta balansen igen… har en ritkigt jobbig graviditet nu och förra gången så nu är jag tacksam för att jag får gå hemma och slippa stressa och prestera på jobbet och kan vila middag med min lilla son,..men jag försöker fortfarande lära mig hitta tillbaka till den tiden då jag bara villa vara hemma och vara mamma. Så med andra ord är det blandade känslor men jag vet att det kommer kännas ”lättare” nu när sommaren kommer.
Tack för att du är så ärlig och vågar skriva vad du tycker och tänker”
Efter ca 13 månader hemma är det snart dags att lämna över till maken. Det har varit fantastiskt mysigt, kul och fint, men även skitjobbigt! Så är det väl för de flesta av oss, nu ser jag verkligen fram emot att gå tillbaka till mitt jobb, det betyder ju inte att jag inte älskar att vara med mina barn, bra att jag behöver en annan sorts utmaning också!
Jag började jobba när min lilla tjej var
8månader.
Lr jag jobbade xtra innan, varannan helg
när hon var 6-7mån.
Jag sökte en tjänst på mitt gamla jobb och
fick det.
Jag höll på å klättra på väggarna efter bara
3-4månader.
Jag har jobbat nonstop sen jag var 16,e 28 idag.
Jag har inga vänner som har barn så
jag e väldigt ensam men nu har jag vant
mig å tkr d e kul å va själv m min dotter.
Man älskar sitt barn precis lika mkt
som dom som e hemma me sitt barn 1år.
Men kan tänka mig att folk blir chockade
om man vill ut å jobba efter några månader.
Vet att det var en kund lr två som sa ”har du
redan börjat jobba,jaha..”.
Men vadå redan ,tänker jag?
Det är inget svårt att kombinera båda.
Jag jobbar 20h/veckan.3dar i veckan å
pappan är hemma med henne dom dagar
jag jobbar och han e grym med henne.
Jag är van att jobba å tycker det är kul att
träffa människor.
Och speciellt nu när ingen av mina
vänner har barn och jag har heller inte
så många nära vänner.
Jag hade tyckt det vart så kul att få
umgås med dig på dagarna 🙂
Tycker du är grym!
Kram 🙂
Ja, eller är det tvärtom; att man uppfattas som lite ambitionslös och tråkig när man ”nöjer” sig och är tillfreds med att ha en lång föräldraledighet (3,5 år totalt i sträck med mina två barn). -och inte längtar tillbaka till jobbet och karriären och det s.k. intellektuella utbytet. Jag hade haft så himla fullt upp med mig, mig, mig, innan jag fick barn och ständigt analyserat hur jag mådde, och vad jag ville och kände varje sekund, så för mig var det välgörande att lägga bort fokus på mig själv för en stund och sen hur livet plötsligt blev väldigt enkelt, rakt och lättoprioriterat. Men det är olika, det beror nog på vilken grupp man tillhör. Jag tror vi som gillat att vara hemma känner oss lite ”hotade” av de som har bråttom tillbaka till jobb och karriär, och de som längtar till karriären och jobbet känner sig ”hotade” av de som vilar i sin föräldraledighet och mår bra av det. Man provocerar nog varandra för att båda sidorna är så fulla med massa ”borde” och ”måste”.
Hej!
Jag ska börja jobba på måndag efter ett år hemma. Det känns tudelat eftersom jag inte har mitt drömjobb, men jag känner att det är dags att komma ut i arbetslivet igen, inte minst för det sociala med att jobba. Om jag hade kunnat skulle det varit optimalt att börja jobba tex 50 proc efter 10 mån och att min man var ledig 50 proc. På så sätt får man lite av båda världarna!
Men det finns ju ingen som tvingar dig.. Det är ju bara att gå tillbaka och jobba så kan din man vara hemma eller dagis. Att kunna vara hemma är med barn är få förunnnat i världen så det blir lite märkligt att du klagar över det. Det är väl bra att möjligheten finns men det är ju knappast något krav eller tvång att du måste vara hemma. Det bestämmer en ju själv
Du saknar ditt jobb, du hatar att vara mammaledig bla bla bla. VI HAR HÖRT DET! Sluta försök få med dig andra på ditt tåg bara för att du har tråkigt. Gör något kul med tiden du har ledigt istället för att blogg-gnälla om det. MA GOOD!
Min plutt fick börja dagis vid 1 år. Hur bra som helst. Jag utgår från mig själv och vad mitt barn verkar trivas med. Snegla inte så mycket på vad andra gör/tycker. Tänk själv och våga vara den du är. Jag tyckte det var vansinnigt tråkigt på gränsen til deppigt att bara vara hemma och det skäms jag inte för att jag tycker. Jag vet att jag är en suverän mamma och att jag är kapabel att fatta rätt beslut och därför behöver ingen annan bekräfta att det är ”rätt”. Tänker ofta när jag läser dina inlägg att du är ängslig över att göra fel. Var inte det! Lita på att du vet bäst 🙂
Dela 50/50 säger jag bara. 8-9 mån var är perfekt.
Jag håller med dig!
Jag älskar min dotter och jag älskar att vara hemma med henne (har varit föräldraledig i snart 10 månader nu), men jag har samtidigt skrivit min andra roman ”Den vita frun”. Att leka, byta blöjor, diska och dammsuga ger inte mig tillräckligt med tillfredsställelse och jag hade blivit galen om jag inte hade kunnat jobba parallellt. Blir jag utmanad och stimulerad är jag en bättre mamma.
Tack för en bra blogg!
Kram Frida
Usch jag förstår dig,. Jag tycker det verkar så tråkigt med kärnfamiljen och att vara mamma pappa barn och hålla på och vältra sig i sin egen livsstils-”lycka”.
Men Mama är ju högborgen för allt sånt. Tror det är viktigt att inte låta sig påverkas och exponeras så mycket för all skräpmedia. Veckorevyn, Elle, Mama, skräptv … det känns nästan som ett förtryck. Som att det bara inns en livsstil att eftersträva.
Jag fik två barn tätt och var således hemma i 3,5 år sammanhängande. Det ÄR mysigt och det ÄR kul, men jobbigt också. Mitt trick var att aktivera oss, gå till öppna förskolan, stan, humlan, kompisar, junibacken osv osv, då funkade det bra.
Varför folk med äldre barn klagar efter en vecka inne med sjuka barn är ju för att man inte kan göra något av alla de där roliga sakerna med ett sjukt barn. Ingen vill hänga med en sjuker, barnet ska/kan inte vara utomhus eller leka, bara inne och feber och gnäll, och det är sjukt tråkigt.
Håll ut! När det blir sommar blir det lättare och du kommer knappast att längta tillbaka till jobbet när du leker på stranden med Penny när alla andra jobbar 🙂
Det klart att det inte är en förbjuden önskan att vilja arbeta. Min son är snart 10 månader och nu har de flesta av de mammakompisar som födde samtidigt som jag börjat jobba och nu är deras män hemma istället. Själv har jag tänkt byta jobb så jag har inget direkt att gå tillbaka till, annars hade jag också börjat jobba nu. Jag tycker inte att det är alls konstigt att bli rastlös, samtidigt som man tycker att det är mysigt och fint att vara hemma. Alla känslor ska få finnas och förtrycker man dem så blir de ännu starkare. Det går ju upp och ner också, vissa dagar och veckor är underbara och sen kommer det dagar som inte känns alls bra. Detta beror för oss dels på sömnstatus och dels på i vilken fas vår bebis är, är han i utvecklingsfas som nu så blir ju dagarna av lite mer utmanande karaktär om man säger så. Jag är en av de mammor som har älskat att vara hemma, men nu känner jag att jag börjar få behov att prata mer än bebis, mat och sömn och istället få lite mer intellektuell stimulans. Däremot tycker jag faktiskt att det ÄR ett heltidsjobb att vara hemma. Alla barn är ju olika och vissa är mer ”lättskötta” än andra, men vi har behövt bära och stimulera vår son större delen av tiden och vissa dagar har jag knappt suttit ner alls när min man kommer hem från jobbet. Jag älskar min son över allt annat, men visst är det otroligt mycket mer mentalt utmanande att vara hemma en hel dag med en gnällig bebis än att jobba. Så har det känts för mig i alla fall.
Det är längesen som jag var hemma med barn,men minns hur ensamt det kunde vara, speciellt med första. Det hjälper om man håller sig till samma rutiner varje dag, t.ex alltid gå ut efter frukost, alltid sova samma tid , mellis osv. då flyter inte allt ihop till en oändlig dag utan slut. Då vet man när man har egen tid och ”jobbtid” under dagen. Blir mer som ett arbete som ska skötas då. Det är inga konstiga känslor du känner , helt normalt fast kärleken är så stor. Kram
Shit, du verkar så extremt ängslig 🙂 Om du är trygg med att du gör det bästa för din familj, varför bry sig om andras åsikter??
Mariab: Håller helt med! Är mammaledig själv med en 7-månaders bebis och tycker att det är komiskt med allt tjat man hört från mammor som är mammalediga om att det är så missvisande att kalla det föräldra”ledighet” när det minsann är ett heltidsjobb. Men föräldraledighet ör ju precis vad det är! Man är ledig med sitt barn på dagtid precis som man är på helger och kvällar. Något heltidsjobb är det ju verkligen inte. Själv går jag tillbaka till jobbet när lillan är 9 månader och tycker att det känns precis perfekt, dags för mannen att ta över!
Jag håller fullständigt med dig i detta för en gångs skull. Det är en konst att klara att vara hemma en längre period utan att då och då få panik, bli outhärdligt rastlös eller smått deprimerad. Man har så mycket tid att tänka och så få hålltider. Klart det är mysigt, att det finns mycket att hitta på och att man älskar sin barn herregud.
Det lustiga är att jag är arbetslös och har varit det ett halvår nu. Jobbade tidigare i tv-branschen och du vet ju hur osäkert det är. Efter mitt kontrakt gick ut så fanns det inga nya projekt att hoppa på. Arbetslösheten har blivit längre än jag tänkte mig, men jag har lyckats hålla humöret uppe ändå och skapat rutiner med jobbsök, träning osv. Men det lustiga är att när jag ser mig själv vara mammaledig (har inga barn än) så ryser jag och tänker att jag kommer att dö av tristess. Kanske för att man har en liten människa att roa och ta hänsyn till.
Det finns nog ingen generell mall som man kan säga passa för alla! Jag har precis gått tillbaka till jobbet och jobbar två dagar i veckan vilket är helt underbart! Min sambo är hemma dessa dagar med vår dotter som är 13 månader. Det funkar väldigt bra för oss! Vi vill inte att hon ska börja på förskola alltför tidigt, vi sparar föräldradagar (min man har eget och tar inte ut några dagar) och jag får lite mer ”intellektuell” stimulans! Jag älskar min dotter över allt annat men det betyder inte att jag inte behöver saker för egen del ibland! Det är ljuvligt att få avsluta en mening, att få ha full fokus på den man pratar med och att kunna ha långa intellektuella samtal på arbetet. Min sambo ”ser” hemmet och vad som behöver göras och kan be mig om att fixa saker vilket inte skedde så ofta innan… Vi tjafsar mycket mindre om ”marktjänsten”! Han är dessutom lite mer ”modig” än jag vilket gör att vår dotter får leka lite mer vilda lekar med honom, ex gå till lekland och badhus, vilket jag inte är jätteförtjust i. Det känns som en otroligt bra lösning att göra på det här sättet! Sen måste varje familj avgöra vad som blir bra för dem! För oss är det en avvägning av vad forskning säger är bäst för barns utveckling, vad som funkar ekonomiskt och vad både jag och min sambo behöver för att må bra och vara bra föräldrar. Det går inte alltid att göra det som är bäst för en enskild utan man måste ha en helhetsbild!
Det jag ibland kan reagera på är när man försöker använda forskning och vetenskap för att passa in i sin mall, för att inte själv få dåligt samvete! Jag själv gör inte alltid det som forskning säger blir bäst för mitt barn men jag är lugn och trygg i att jag gör det tillräckligt ofta och att jag är en tillräckligt bra förälder den mesta av tiden! De allra flesta föräldrar fixar detta galant och för mig som arbetar med barn som far illa på riktigt så blir denna ”uthållighetstävling” lite sorglig!
Stå på dig Anitha! Det är helt okej att vilja vara mer i världen än mamma och även om du ibland skulle ta val som inte alltid är det bästa för Penny så tror jag nog att du i det långa loppet, precis som jag, är tillräckligt bra!
Hej!
Äntligen ett forum där man får läsa om detta förbjudna : att fan inte tycka att det är så kul hemma. Är hemma med 6 mån bebis o har dessutom en trotsig livlig 3 åring hemma då han inte får gå på dagis mer än 15 h / vecka.
Jobbar som läkare o fullkomligt älskar mitt jobb men ij så förbjudet att säga 4 veckor efter sin bebis födelse….
Först dåligt samvete att man hellre jobbar o sen dåligt samvete att man hellre såg att 3 åringen fick va mer på dagis!
Ja ojoj vad vi kvinnor håller på…
Nån som känner igen sig???
Det fina med svensk föräldraförsäkring är ju att ni kan välja själva hur ni vill ha det, gäller bara att komma överens sinsemellan och med (en ev) arbetsgivaren. Jag hade inga vänner som var mammaledig samtidigt som jag och längtade tillbaks till jobbet. Började jobba halvtid då min dotter var 8 mån, liksom Karolina, och var föräldraledig resten. Min man gjorde likadant. Det funkade tack vare en förstående arbetsgivare och att min har eget företag så han kan styra själv. Hon började på fsk när hon var 1 år och 7 mån så vi gjorde så i ca 1 år. Tycker det var en toppenlösning! Jag rekommenderar alla jag träffar att göra så om de kan. :o)
Personligen har jag svårt att förstå de mammor som vill vara lediga heltid jättelänge och jag tycker de gör sig själva en björntjänst, dels så utestänger de pappan från att vara föräldraledig och det kommer visa sig i ansvaret för barnet sedan jag lovar! Dels så tror jag det är tufft att komma tillbaks efter 1½ år till jobbet.
Jag kröp på väggarna väldigt tidigt efter att min son föddes och kände att jag inte klarade att vara hemma på heltid. Jag hade hur mycket mammalediga vänner som helst att umgås med men jag kände att jag behövde mer ”vuxenstimulans” än så. Så när min son var 7 månader började jag jobba halvtid och min man gick hem halvtid. Vi kunde inte gjort det bättre, jag kände att jag fick de bästa av 2 världar! I dag är sonen 15 månader och går på dagis 3 halvdagar i veckan. Han älskar det och föräldrarna får vara lediga en dag i veckan(har mormor och farmor som ställer upp resten). För oss har detta varit ultimat. En del människor behöver nog få vara på sina jobb iaf lite för att bli bättre föräldrar…iaf jag.
Nej, det är inte en förbjuden önskan. Men jag tänker så här: jag är ju yrkesverksam i så många år av hela mitt liv. Nu bor vi här i Sverige där möjligheten finns att vara hemma med sitt barn och få betalt. Och visst, det är inte jättespännande varje dag men det är jäkligt mysigt och roligt tycker jag. Och även om man är hemma i ett eller två år så är det ju fortfarande en liten piss i havet jämfört med hur många år man arbetar. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. Därför passar jag på att njuta av den istället för att längta vidare. Som sagt, arbeta ska jag göra i många, långa år till.
Jag fick en väldigt rolig tjänst under min mammaledighet som jag hoppade på när sonen var precis ett. Då tog pappan över och så började sonen förskolan när han var 1 år och 6 mån. Jag jobbar mer än heltid och min man heltid. Jag älskar mitt jobb och trivs som fisken, så nu har min son en mamma som jobbar mkt, men som är väldigt glad! Vi turas om att hämta alla dagar och vab delar vi rakt av. Jag försvarar ibland att han får gå heltid på fsk, eftersom många hämtar 15 varje dag, med att vi har valt att ha det så här för att jag fick en chans på det här nya jobbet. Allt går! Kram M
Nej det är inte en förbjuden önskan. I resten av världen existerar inte svensk mammaledighet och det går bra ändå. Personligen, jag fick barn så sent att jag hann börja reflektera (kanske lite för mkt) över svenskt föräldraskap, tycker jag det är mer konstigt att gå hemma och ta hand om en unge och fixa marktjänsten och anse att detta är ett heltidsarbete. Men det är jag inte galen eller modig nog att säga till mina mammalediga väninnor, tror jag skulle åka på stryk då ;). Hursomhelst, gör som du vill, själv delade jag föräldraledigheten rakt av med min sambo, det funkade fint för oss.
vet du vad jag tycker, jag tycker vi skiter i allt som är naturligt! För ärligt talat så finns det ändå inget helt naturligt! Det du känner och vill är det du ska värdera högst, vill du tillbaka att arbeta då är det det som är naturligt!! Skapar vi en massa rätt och fel och målar upp en bild för hur det ska vara så blir man ändå besviken. För inget blir någonsin som man tänkt sig. Jag tror det handlar om att leva och lära, och lita på att det man gör, känner och vill är RÄTT!! Jag tycker att det är fullkomligt naturligt av dig att vilja börja jobba. Stå för vad du känner. 😀 MVH //Matilda