Intressant diskussion som uppstod. Någonting berördes här som var känsligt. Jag måste fråga er lite mer angående detta.
Det här är min uppfattning och den står för mig. Mobbing är som jag uppfattat det att man systematiskt kränker någon (fysiskt och/eller psykiskt) under en längre period med avsikt att skada personen. Man kan inte vara mobbad under en kväll exempelvis, däremot kan man vara retad. Om man upplever retet som en kränkning så är det ju upp till en själv att belysa detta för retarna eller alternativt retas tillbaka?!
Ett obehag kan absolut upplevas efter en händelse som man kanske inte alltid kan sortera ut när man är mitt inne i händelsen. Men om man inte uttrycker man inte att det var obehagligt, hur ska de som skapade situationen veta att det var det ifall alla skrattade med där och då? Är min gräns samma som din ifall gränserna är luddiga?
Finns det inte en jättefara ifall alla går omkring och känner sig utsatta hela tiden? Jag tror vi alla kan grunderna till respekt och medmänsklighet. Men vi går alla för långt ibland utan att riktigt veta hur det gick till. Speciellt som ung i livet när du ska lära dig vad som faktiskt är för långt. Är det inte en del av det sociala spelet varje dag i skolan?
Jag har svårt att förstå att man anser att det som skett på Lundsberg är värre än det som sägs och uttrycks på vilken högstadieskola eller gymnasieskola som helst. Gode gud så hårda ord och akter som kan utspelas.
Det jag själv upplevde på den gamla bloggen under en längre tid att några personer kommenterade om min mammaroll om min dotter på ett sätt som var oerhört kränkande och det var enbart i syfte att såra. Det var inte en åsikt relaterat till inlägget och nej det var verkligen inte okej alls. Det var långt över en provokation.
Det man många gånger ser i ett kommentarsfält är att vissa åker snåskjuts på åsiktshetsen för själva få uttrycka sin avsky. Det är att trolla. Att ha en åsikt, det har väl alla men hur man uttrycker det relaterat till inlägget det är frågan. De som hoppar, tjoar och rullar runt i åsikktsgeggan för att få möjligheten att sprida sitt eget hat med syfte att såra. De är nättroll.
En möhippa eller svensexa kan ju vara en ganska uthängd situation precis som en nollning. Upplever man det som en kränkning eller är det kul? Ibland är inte gränserna helt tydliga och inte syftet heller.
Eller hur ser ni på saken?
Nu kommer ordmärkargeneralen! 😛
Ett nättroll är någon som skriver något med ENDA avsikt att luras på något sätt. Det du tänker på är näthatare 🙂
Tänkvärt:
Har hittat följande klokhet på Dyslexiförbundets sida:
Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde i sin klass. Hon bad dem att göra följande: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika upp pappret och titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr det var.
Så………… ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. ”Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna.” Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.
”Det man många gånger ser i ett kommentarsfält är att vissa åker snåskjuts på åsiktshetsen för själva få uttrycka sin avsky. Det är att trolla. Att ha en åsikt, det har väl alla men hur man uttrycker det relaterat till inlägget det är frågan. De som hoppar, tjoar och rullar runt i åsikktsgeggan för att få möjligheten att sprida sitt eget hat med syfte att såra. De är nättroll.”
You keep using that word. I do not think it means what you think it means.
”Mobbing är som jag uppfattat det att man systematiskt kränker någon (fysiskt och/eller psykiskt) under en längre period med avsikt att skada personen. Man kan inte vara mobbad under en kväll exempelvis, däremot kan man vara retad. Om man upplever retet som en kränkning så är det ju upp till en själv att belysa detta för retarna eller alternativt retas tillbaka?!”
-Du har ingen aning om (hoppas jag) hur svårt det är att ta nån slags eget ansvar för att stoppa mobbning/utfrysning när man är liten. Det är så jävla svårt. Upp till en själv… jag undrar vad jag hade tänkt om någon hade sagt det till mig i mellan- och högstadiet, att det var upp till mig att försöka Sluta bli utfryst. Jag tror definitivt på att försöka stärka självförtroendet hos barn, att få dem våga ha en röst och förstå att sätta gränser och säga ifrån. Men du måste förstå att det är inget som alla automatiskt Har när de växer upp (kanske en del, andra kanske inte), det är något som man förhoppningsvis får, eller kanske utvecklar. Men jag tycker Absolut inte att ansvaret för mobbningen får läggas på den mobbade.
skillnaden är, som någon nämnt, att man på lundsberg inte har någon annanstans att ta vägen. i vanlig skola får man iaf gå hem till, förhoppningsvis, en trygg familj och fritidsaktiviteter. tänk att aldrig kunna vända dig till någon, ständigt leva i obehag.
problemet med många internat är att föräldrarna gärna skickar i väg barnen dit för att inte själva behöva ta itu med det jobbiga – så har iaf mina vänner som gått internat upplevt det – och därför blir det en isolerad institution som få utomstående får insyn i.
Jag håller med Pernilla, mobbning kan ske vid enstaka tillfällen. Och det är fruktansvärt att förminska den utsattes känslor och kategorisera mobbning så som det görs i dessa två inlägg i ämnet.
Jag upplevde mig kränkt och ja mobbad på en arbetsintervju en gång i tiden. Ja ni hörde rätt en arbetsintervju var det. Grejen var att jag var nyutexaminerad personalvetare, dessförinnan hade jag dock främst jobbat inom vården (hemtjänst). Då den som intervjuade mig fick detta klart för sig kom de mest hånfulla kommentarer man kan tänka sig från dennes tryne, förlåt mun.
Detta kan ju tyckas vara harmlöst och självklart är all mobbning mot barn det värsta tänkbara. Men som nyutexaminerad student (jag var inte jätteung men ändock..), så var det rätt knäckande. Min poäng är bara att mobbning kan ske på så många olika sätt och på flera olika plan, d v s mobbning sker inte alltid kontinuerligt, utan kan också äga rum vid enstaka tillfällen.
Ok, jag har inte ens lst igenom dina senaste inlägg sör att kolla att du inte redan lagt in detta… Men har så bråttom… Måste bar afå ut detta till så många jag kan….
Snälla Anitha, sprid detta till så många du kan…http://novagirl.bubbleroom.se/2011/12/04/ledsen
Mvh Malin
MEN det är skillnad på vad barn och vuxna säger och gör! Det är helt vidrigt så som tonåring säger och gör mot varandra. De kan på fullaste allvar säga att någon är ÄCKLIG för att de har en tröja på sig som någon inte tycker är fin. Hade någon sagt så till mig som vuxen hade jag känt mig JÄTTEKRÄNKT och MOBBAD. Barn provar och testar och provar igen och det är de vuxnas ansvar att se till så att ens barn inte kränker andra barn! I skolan ska vi uppfylla kunskapsmål och om vi ska uppfostra andras ungar så kan ni lugnt räkna med att vi inte kommer att uppfylla några mål eller ens räkna med att klättra upp på listan över vilka länders skola som är bäst i världen. Nu ligger vi på 19 plats, från att vi på 70-talet låg på 3:e plats. Lär era barn att respektera varandra. Detta gör man genom att själv inte kritisera någon – bloggare, lärare, skola, ungar eller andra föräldrar. DÅ NI KRITISERAR och KRÄNKER så lär era barns sig att detta är okej och kanske att föredra! Ojojojoj – tänk efter lite grand så kanske världen blir lite trevligare att leva i och era barn blir lite mindre kränkta. MOBBING är något helt annat! Det är systematiskt kränkande i syfte att bryta ner någon och att utesluta någon.
Alltså va fan Anitha? Jag gillar ju din blogg och dig men du skriver bara konstigare och konstigare grejer. Hur kan du jämföra Lundsberg där man får kvastskaft i ändtarmen och blir insmetad i kroppsvätskor med fel Reeboks och annat högstadietjaffs? Är det verkligen så du menar? Du verkar vara så extremt kategorisk hela tiden, kan det inte vara situationsanpassat, måste där hela tiden finnas tydliga riktlinjer?
Alla har rätt till sina känslor och det bör rimligtvis tas i beaktning när man kategoriserar vilken grad av retning/mobbning/pennalism man pratar om. Och angående att individen har ett ansvar att berätta om sina känslor, det är jääävligt svårt att mobba någon av misstag. Hur socialt handikappad och empatilös ska man vara om man inte ens märker att någon annan blir ledsen?
Angående mammatrollen vill jag bara säga att du har rätt, dom var inte schyssta och jag är glad för att du skakade av dig det och började på ny kula. Förstår inte varför folk relaterar den här diskussionen till det över huvud taget när du är en vuxen halvoffentlig person by choice.
gränsen för mig är hårfin vad de gäller att blir mobbad el retad. om ett helt gäng är emot en person om så bara för en kväll är de mobbning. reta gör man lite var man mot andra. de är harmlöst och inte så farligt och elakt som mobbning.
i ridskolan där jag gick som liten blev jag mobbad. jag fick höbalar, sågspån, hästskit kastad på mig. min matsäck hängdes ut i snön. jag fick inte ringa hem. jag blev utfryst osv. detta pågick ett tag, minns inte exakt hur länge, tills jag slutade för att jag inte orkade vara kvar.
efter skolan blev jag förföljd vid ngr tillfällen, hånad, utstirrad väldigt obehagligt. utträngd i vatten fick isbitar kastad efter mig och på mig.
samma personer kunde sedan vara ”vänner” i skolan. men blev jag då bara ”retad” eller mobbad den övriga tiden.
de som blivit berövade på självförtroende för att de som små blev ”retade” över att vara tjocka, fula, ”fel” under en kort tid anser nog de som mobbning iställer för att bli retade.
För mig är den största skillnaden att barn på vanliga skolor går hem varje dag. OM man blir illa behandlad kan jag inte föreställa mig vanmakten i att inte få gå hem till ett annat sammanhang, till de som älskar en. Att bo på sin skola kan säkert vara alldeles fantastiskt, inte minst för de där hemmet inte är en källa till trygghet och kärlek. MEN om man inte passar in. Fruktansvärt!
Om någon skriver att du är en dålig mamma så är det ditt ansvar att reta tillbaka! Det hände inte varje dag eller? Lite får man faktiskt tåla… Alla nya i bloggvälrden ska gå igenom sin nollning. Lite skinn på näsan får man allt ha!
😉
PINSAMT ATT DU SKRIVER EGNA KOMMENTARER HÄR ANITHA. MEN HÖR JU PÅ DEM ATT DE ÄR SKRIVA AV DIG!!!!!
Ja, jag håller med dig, mobbing är återkommande kränkningar av en person. Uppsåtet kan vi lämna därhän.
Men jag tycker att det är stor skillnad på en svensexa som spårar ur, eller en annan situation där ett kompisgäng tog i lite väl med skämtandet, och att bli retad eller förnedrad i sin skolmiljö. Även om det bara händer någon gång.
Om man verkligen känner grunderna till respekt och medmänsklighet behandlar man inte andra människor på ett sånt sätt att de kan ta illa upp. Och jag tycker inte det är det samma som att gå runt och känna sig utsatt hela tiden.
Sen, visst, som barn är det väl just så man lär sig gränserna för vad som är ok och inte, genom att testa dessa gränser. Och då är det väl extra viktigt att vi vuxna signalerar att det inte är ok att retas overhuvudtaget, inte ens en gång. Det är inte en del av djungelns lag eller det normala sociala samspelet.
Angående Lundsberg är det väl kanske värre eftersom barnen faktiskt bor där. Det är inte bara deras skola utan också deras hem. Men debatten är väl inte om det är värre att det sker just där? Den handlar väl snarare om att sådant beteende inte ska vara tillåtet någonstans? Eller?
Uppfattar jag dig rätt om jag tolkar det som att man får skylla sig själv om man blir retad då det är ens personliga ansvar att reta tillbaka?
Alltså Antiha Schulman! Vissa av eleverna på Lundsberg blev utsatta för systematiskakränkningar och sexuella övergrepp. En kille blev tvingad att suga av en annan kille under en sk. nollning. Tycker du att det är ok, att det bara är att ge igen nästa år? Du borde verkligen inte ta upp exempel som du är så fasansfullt okunnig om.
Att bli retad, kränkt, mobbad – kalla det vad du vill, sätter spår och sänker självkänlan hos den drabbade. Kanske börjar de med självskadebetende, eller blir mobbare de också (retar tillbaka som du utrycker det), Är det verkligen bra?? Jag tycker man ska ha nolltolerans mot sådant här i skolorna, precis som man har i övriga samhället. Eller får du själv ”tåla lite” på jobbet? En knuff in i väggen eller sönderrivna dokument på skrivbordet är ingenting så länge det inte är varje dag? Förstår du inte själv hur befängd du låter?
Tänk om för guds skull!!!
Jag ser absolut din poäng här och tackar för att du utvecklar dina åsikter. Självklart är det skillnad på att bli mobbad och retad. Jag anser också att just mobbing när något som pågår systematiskt och regelbundet på personlig nivå.
De allra flesta hamnar i vägen för retsamma kommentarer om kläder och utseende. För några äldre som tar plats i skolkorridoren eller kastar snö på rasterna. Att bli utskrattad och hånad, det sker hela tiden och givetvis hanteras det olika. Somliga mår väldigt illa medan det inte bekommer andra.
Det jag känner är att du måste vara försiktig med vad du säger. Du får inte normalisera elakheterna med att säga att det inte är riktig mobbning, att det är djungelns regler och att det finns grader i helvetet. För som jag känner det har du just ifrågasatt om verkligen Blondinbella blivit mobbad. För att ta ett exempel…
Om man känner sig påhoppad och kränkt så gör man ju det, ser ingen anledning till att utveckla det egentligen.
Ibland kan man ta åt sig extra av något litet och då kan man fundera lite över om det verkligen var något eller om det bara är man själv som överreagerar. Tycker dock inte att någon av de exemplen du tar upp liknar dessa gränsfall, utan de är allvarliga och inget man skämtar bort.
Klart det är skillnad på systematisk mobbning och retning, däremot så tycker jag att vi som är föräldrar har ett stort ansvar och även skolpersonalen samt andra vuxna i samhället att motverka bådadera. Barn ska inte behöva retas eller bli retade, barn måste utrustas med ett tänk om att det inte är accepterat. Barn har inte ett utvecklat konsekvenstänkande därför är det våran uppgift att fostra dem. Jag tror att det är viktigt att gå lite djupare och sätta sig in i varför mobbning förekommer samt retning så att vi kan förebygga det. Att ge barn lärdom och att de känner sig trygga i sig själva som individer är ett litet steg i rätt riktning. Jag vet att det är uttjatat men genus har en poäng där som säger att vi inte ska endast uppmärksamma våra yttren utan det viktigaste är att uppmärksamma ett inre, individen, människan och dess egenskaper. Många barn skulle nog slippa att gå till skolan med ångest över om de har ”rätt” kläder på sig om det inte var det viktigaste som uppmärksammades i det konsumentsamhälle vi lever i. Sen är det en hierarki som det pratades om i förra inlägget som gör att vissa barn och även vuxna väljer att klättra på stegen på bekostnad av andras välmående, sånt måste brytas, för en sådan värld vill knappast någon leva i.
Angående privatskolan som uppmärksammas, det som är värre där än i andra skolor är att eleverna bor ihop och umgås dygnet runt, mobbningen eller retningen tar inte slut när skoldagen tar slut.
Åh vad glad jag blir när du bemöter diskussioner på det här sättet Anitha! När du visar att du är intresserad av vad läsarna har att säga och ä då hävdar din åsikt. Respekt.
Äej, jag vet inte du. Vi säger att en riktigt överviktig tjej går på fest, hon känner en av alla dom på festen och folk säger att hon är tjock, ful, äcklig osv osv. Klankar ner och förnedrar och kränker. Det är inte att reta. Det är kränkning och mobbing.
Det beror ju helt på vad det är som görs/ säg. Om jag säger att någon har ful tröja är det illa men inte lika illa som om jag säger att någon är ful. Det du beskrev i förra inlägget med nollningen innehöll ju mkt som inte alls är ok ens en enda gång.