När jag var liten så umgicks jag med en tjej som hette Susanna. Hon hade astma och var typ den enda jag kände som hade det. Det lät lite rymdigt liksom, a-s-t-m-a och hon gick och sög på den där tubsprayen titt som tätt. Jag minns att jag var avundsjuk på henne för det. Vafan var det i den där egentligen? Ljudet när hon tryckte ner pumpen på sprayen var nästan magiskt. Utochinvänt på något sätt. Det bekom mig lite att Susanna var högröd i ansiktet och andades konstig. Tänk om jag hade fått astma. Alla skulle vilja vara med mig då. När man var runt elva år så var det liksom populärvaluta det här med åkommor. Åkommor gjorde en speciell och man kunde be till gud om att få slå sig på gympan så man kunde få gipsa benet som alla skrev på men bäst av allt. Hoppa på kryckor. OMG.
Hur som helst så bodde Susanna tillsammans med sina föräldrar och storebror i ett hus. Jag var lite rädd för hennes pappa minns jag. Han såg ut som Bobby Ewing med skägg men hade något strängt i blicken. Hennes mamma såg ut som en riktig ”dansmamma” fast hon var gift. Mycket märkligt. Men hon var väldigt vacker. Hennes syster var så stor så hon bodde inte ens hemma. Hon bodde med sin kille i en annan stad. Jag minns att hon hade backpackat i Thailand jag lyssnade storögt på hennes reseberättelser. Thailand visste knappt var det låg men det lät inte som någonting jag någonsin hade hört förut.
Susannas föräldrar rökte något enormt, minst två paket var om dagen och inomhus på övervåningen. Vi fick alltid springa och köpa cigg åt dem. Det var en win win för oss för då fick vi alltid lite extrapengar att köpa lite godis för. Men de drack inte bryggkaffe eller åt äggula för det kunde man få cancer av. Det var i alla fall rönen 1988.
Det här fick mig att tänka på en grej. Går det trender i rädslor, är vi löpsedelsrädslingar?
På åttiotalet var vi rädda för mögel, allergier, aids och ryssen.
På nittiotalet, miljön, EG, galna kosjukan, Rocha Gill, (bra rockbandsnamn förresten).
00-talet, bostadsbrist, fågelinfluensa och Y2K.
Hittills på 10-talet kolhydrater, Svinis och EU-kollaps.
Klart att vi ska vara aktsamma, men kan det vara så att vi är lite överdrivna ibland? Jag menar vi är ju någonstans inte bättre än Susannas föräldrar . Vi äter bra och tränar men vi stressar som aldrig förr. Till och med våra barn har stresskador innan två års ålder. Jag menar vi är ju superkomplexa och det är ju inte så att vi kan välja vad som kommer döda oss det vore ju befängt. Men varför gör vi då som vi gör, vad tror ni?
Du är ju bara för snygg….!
Undrar varför flickan hade astma…. kan det vara för att hennes föräldrar rökte kanske?
Men vad konstigt….jag har idag skrivit om rädslor…..
Lätt! Och jag tror rädslan i sig är farligare för våra arma små kroppar och sinnen än det vi egentligen är rädda för. Vi måste lugna oss lite…
Jag tror att man är rädd för att man vill skydda sina barn från ”allt det onda” där ute. Men dessvärre är det ”onda” så otroligt diffust och svårt att nå – och dessutom helt omöjligt att helt skydda sig, och sina barn ifrån – och då skapar man rädslor för att ha en känsla av kontroll.
Jag har iaf märkt det på mig själv, så fort jag känner maktlöshet och oroar mig för mitt barn, så går jag in på typ ”äkta vara” och börjar rabbla E-nr. Så känner jag mig lite ”säkrare” sen!
Jösses, jag känner igen mig mer än väl i detta med att verkligen förundra ”fel”, åkommor. Jag tror till och med att jag tog det snäppet längre, eller ett par snäpp längre.
Det började med att jag gick det skolsyster för bandage, jag gick i 1:an, jag vas alltså mellan 6 och 7 år. Självklart fick jag bandage, jag hade ju ”ont”. Jag gick dit flera gånger i månaden för bandage och jag förstod att jag måste få sjuksyster att verkligen tro att jag hade ont då hon tidigt började bli skeptisk till mitt ’ajande’. Vissa gånger skrapade jag min lilla handled mot tegel så att den vart röd och svullen, det funkade, oj sa hon, lilla vän, vad har du gjort? Ramlat svarade jag. Vissa gånger rispade jag mig med en linjal, så att jag skulle bli röd och svullen om armen.
En dag kände jag att, Jösses vad coolt med en stukad fot, gned den lite lätt mot tegel väggen på skolfasaden och vipps så hade jag bandage på foten. Jag hoppade på ett ben till skolan, på min vänstra fot hade jag 2 strumpor en fårullstoffla och över det ett bandage, så att det såg lite gipsat ut. Trots att jag visste att jag skulle bli sen så kunde jag inte sluta hoppa på ett ben så min ”sällis” gick före mig och jag fortsatte hoppa. Hoppade och hoppade. Tillslut kom min prao lärare och hämtade mig, han bar mig till skolan då min sällis hade berättat att jag hade brytit foten.
När jag var så liten, ville jag verkligen ha alla åkommor. Jag ville gå innåt med fötterna, så det gjorde jag ett tag. Sedan så ville jag ha glasögon så jag gick till optikern och svarade ”fel” på vad jag såg på tavlan. Jag ville inte bara ha glasögon, jag ville vara speciell också, så jag bestämde mig för att jag skulle se de minsta bokstäverna och verkligen kisa och försöka se de allra största. I optikermaskinen så kisade jag, -Kan du inte öppna ögonen mer sa min optiker, -Nej nej det kan jag inte. Och vipps så fick jag glasögon. Använde dem en gång och sen tappade jag bort dem. Dyra var dem minns jag att pappa sa, flera tusen kostade dem.
Sen började jag trean. Då ville jag vara som ”alla” andra helt plötsligt. Hemma i köping använde vi stringtrosor och bh i den åldern. 9 år med string, fy fasen vad vidrigt. Men så var det. Minns att mina vänner låtsades få mens, jag kom på dem en gång när två utav dem målade med röd penna i ett par bindor, – Titta, titta sa dem, vi har fått mens..
Så mycket mer har jag. SÅ mycket mer..
Apråpå vilja ha något när man var mindre. Jag ville jättegärna ha glasögon och tandställning. Tyckte det verkade vara så roligt. Men sen när jag väl fick glasögon efter några år, så bara grät och grät jag. trodde livet var slut. Haha, knäpp man var =)
Jag tror nog att det var ganska väl känt 1988 att rökningen INTE var bra, särskilt inte för barn. Just under 80 talet minskade rökningen drastiskt i Sverige. Sen gällde ju inte det alla men kunskapen fanns. Att röka inomhus om man har barn med astma låter för sig helt j-la absurt och var nog det 1988 med. Fast idag är det nästan brottsligt, vilket det bör vara tycker jag. passiv rökning dödar och som barn kan man ju inte välja uppväxtmiljö. Grymt sorgligt.
Susanna hade otur med sin föräldrar. Inget annat.
Jag blir lite ledsen, för du verkar nästan kokettera ang hennes astma. Astma kan vara dödligt och förkortar ofta livet. Det finns inget roligt med det.
Bra skrivet och stor poäng i det. 🙂
Oj, du har verkligen fått till armen på ett märkligt vis :). Trevlig helg!
För att vi inte är trygga i oss själva, vi tror inte vi duger som vi är/gör.
Rösta på Friskhetspartiet i nästa val för ett bättre liv!
Ett boktips gällande precis detta kommer här. Jag har läst den två gånger och tar numer det mesta som kommer via medierna med en klackspark.
I Trygghetsnarkomanernas Land av David Eberhard.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172320826