Ja så kom den där dagen som jag bävat så för. Vi har provat försiktigt och det har gått bra så här länge. Calle har varit iväg på några möten och en inspelning. Men idag är han på konferens och kommer inte hem för ens imorgon. Här sitter jag återigen i sängen. Som att jag aldrig ens steg upp liksom. Dagar blir timmar eller snarare en tidslinje. Jag förstår på ljuset i rummet att det borde vara sen eftermiddag typ. Vardagen är här. Reality bites.
Hon är inne i någon matfas och äter ungefär varannan timme. Hon höll mig halvvaken mellan två och fem och sen vill hon ha mat med en och en halv timmes mellanrum. Hela dan. Det är liksom knappt någon idé att fälla upp amnings-BH:n innan man ska fälla ner den igen känns det som. Varje gång jag lyckas somna till så vaknar hon och vill ha mat. Det är ju som det står i böckerna. Precis när man hittat en rutin som funkar så kastas allt om och man är på noll igen.
Inga kompisar svarar i telefon heller. Det är första dagen jag har behagat mig att ringa någon alls eller ringa upp missade samtal jag fått under veckorna. Så det är ju inte deras fel. Men jag blev bryskt påmind om att världen utanför pågår i allra högsta grad. Inget har stannat upp bara för att jag gjort det.
Folk är på sina arbeten och helt plötsligt slog det mig att det kommer inte jag vara på jättelänge. Lika skrämmande som härligt. Men jag har liksom inte heller hittat min plats i vardagen i hemmet utan Calle till hands.
Går jag på toaletten så måste jag helt plötsligt ta med henne. Det hade jag inte tänkt på. Jag måste ta med henne i barnvagnen om jag kilar ner och hämtar hämtmat. Vilket i sig tar ca 20 minuter (påklädning etc.) för något som skulle kunna ta fem minuter. Det är helt nya lärdomar att ta in och anpassa sig till och det är klart det känns som en boja just för stunden. Men det kanske är lika bra att riva av plåstret fort och kallduscha sig igenom det här.
Men en barnflicka eller barnvakt några timmar i veckan kan nog inte skada så man få lite andrum ibland. Hjälper det mig så hjälper det ju henne.
Skönt att se att detta är nagot som de flesta mammor gar igenom. Jag fick panik de första 3 veckorna för jag kände en sadan blandning av enormt starka känslor för min dotter och samtidigt en ’livet är slut för mig nu’ känsla, och ”jag kommer aldrig att kunna ga ut utan att ha en bebis fastklistrad vid bröstet”. Tva saker som de andra smarta mammorna har sagt: 1, det gar över och blir snart skitroligt. Aldrig lätt, men vansinnigt roligt om ett tag. 2, köp en trika sjal- det var var räddare i nöden. Det finns sa att du kan amma samtidigt som du bär henne i den, det funkar jättebra och hon är nära dig hela tiden. Lycka till!
Ja den dagen du nu upplevt har nog alla mammor gått igenom (även om det finns många som aaaldrig skulle erkänna det), En tröst, om än klen, är att man ”vänjer” sig och kommer in i det och sen växer ju bebisen och allt förändras och man får lite mer rutiner. Alla mina barn ville amma nästintill konstant och jag höll på att gå åt. Tycker att barnflicka är en toppenidé för er. Alla behöver komma ifrån ett tag och få lite andrum och hitta sig själv. Lycka till! Kram
Får nästan ont i magen när jag läser det du skriver och minns det som om det var igår. Tanken som slår en: Ska det vara så här? Ja, en liten stund, i sisådär 12 veckor, sen så plötsligt som genom ett under blir allt mycket mer hanterligt. Det där med sömnbrist är ett riktigt tortyrmedel.
Stå på dig och ta dig igenom, och var obs på om du känner dig för nere, det är inte meningen.
till mormor: tack för dina ord, o tack för att du inte tolkar det som ngn slags martyri eller ”jag vill ha en medalj sen”-kommentar, för det är jag fullkomligt ointresserad av. Jag vill inte ha klapp på huvud, jag vill inte bli hånad. Ingen skulle tro, eller: ingen TROR på allt jag varit med om men det är lugnt ju, jag gör det för att jag inte har val att göra. Jag har ingen familj (är flykting från början), pappan till barnet finns med 2hs/v, vill helst satsa på karriären. Jag har haft ett tufft liv o de senaste åren har varit än svårare MEN det som är bra är att ju mer skit livet kastar min väg, desto mer tacksam för de bra stunderna är jag. Faktiskt! Så jag är en glad, ödmjuk, tacksam person som kämpar för att ge mitt barn ett gott liv. That’s it!
Hej! Sådär hade jag det med första och andra barnet, asjobbigt, men med tredje körde vi flaska parallellt med amning från början, barnvakt, babybjörn bärsele från dag ett, sempers droppar, lät honom skrika lite etc. Jag släååte min amningsperfektionism och blev en mycket gladare mamma! Klart du ska ha lite hjälp och då är det bra om barnvakten kan ge flaska!
Tycker att det var väldigt naket och ärligt skrivet. Jag har själv inte barn och har ingen som helst aning om hur det är, men jag har förståelse för hur omvälvande det kan vara. Och även motigt ibland, sådant är livet.
Att tro att stora förändringar inte usätter människan för prövning och påfrestning är okunnigt anser jag. Tycker det är ganska märkligt, och kanske också intressant hur folk moraliserar hit och dit. Som inivid hanterar vi livet olika
För övrigt tycker jag inte att det fanns något märkligt i detta inlägg över huvudtaget. Jag tycker det verkar vara helt naturlig upplevelse för en nybliven mamma.
Skriv din kommentar här! Oj! Så fort man ger ett amningstips blir man kallad amningsfanatiker. Du som inte gillade det jag skrev – gör som du själv tycker verkar bra så blir det säkert bra. Jag berättade bara om den stress ja kände när mina bebisar skrek mkt de tre första månaderna och vilken ångest det var att inte förstå vad det berodde på. Det blev en hjälp när jag alltid testade amning som alternativ nummer ett. Och jo – så små bebisar kan mycket väl vilja amma efter en kvart igen ( det betyder ju inte att dom ALLTID gör det). Det finns inget ”såhär gör dom alltid”eller såhär kan dom aldrig göra”. Strunt samma om det är hunger eller trygghet dom vill ha. Amning är till för båda syftena. Och javisst – kan man inte amma så kan man göra på motsvarande sätt med flaska och närhet (måste man alltid tillägga så ingen ”rasar” 🙂 Men som sagt den som hittar andra sätt som funkar – toppenbra!
Jag tycker detta är oerhört intressant. Hur folk kan ha åsikter om hur andra ”fostrar” sina barn. Speciellt till folk de inte känner. Ge tips, men annars, sköt ert eget.
ett råd från en som inte lämnade sin bebis utom räckhåll fem sekunder: gå på toa utan henne!!! dom klarar sig den lilla stunden. kissa måste man! duscha också (efter en dusch kändes allt bättre för mig även om det var en nattsvart dag utan sömn och hormonella deppokänslor). duscha och gå ut. bara gör det även om lusten inte finns. den första tiden gick vi ingenstans med vår son, vågade inte, ville inte, kunde inte. var hemma med nedrullade gardiner och tiden stod still. från att vara aktiv ute i samhället till att bara se samma fyra väggar gör också att man blir lite tokig. så om du kan förmå dig till att gå ut (och då menar jag inte att du ska fixa till dig, sminka dig, ta på finkläder, jag menar ta en dusch för välbefinnandet samt ta på dig vafan som finns tillgängligt och bara gå ut i friska luften) gör det! lycka till i det fina vårvädret (som man egentligen skiter fullständigt i när man har en ny liten bebis…)!!! kram till er.
Fast du kan ju låta henne skrika medan du är på toa?!?
Det går över och det är värst med första barnet. Jag upplevde samma känslor som du för det är så ENORMT stor skillnad från det liv man hade innan. Men det kommer inte att forstätta så där, jag lovar dig! Håll ut och plötsligt är du mer fri än du känner dig idag. Jag väntar barn2 nu och är helt inställd på den där tiden igen, skillnaden nu är att jag vet om att det kommer hända och tror mig därmed kunna hantera det lättare.
Till Elsy!
Detta är ju Anithas blogg men……Elsy, stackars lila flicka hur har Du det idag? Hur mår Du och barnet? Jag kan inte annat än bli djupt gripen av Din berättelse.
Ofattbart att INGEN skulle kunna ha hjälpt Dig?
Vart tog pappan vägen? Även om Ni gick skilda vägar så har han ju ett barn nu….
Tack Anitha! Jag fick mitt första barn för fyra veckor sedan och känner i mångt och mycket som du. Fastbunden, mjölkmaskin och ensam… Jag känner mig ensam, fast jag har kille (men han jobbar på dagarna). Jag hinner inte med nånting, knappt borsta tänderna och sätta i linserna. Det ÄR jobbigt, speciellt i början när man inte vet hur man ska göra och innan man hittat lite rutiner. Det är bara ingen som vågar säga det. Så jag är så glad för att du vågar säga det! Nu känner jag mig inte lika ensam. Vi är iaf två 🙂 You and me Anitha! You and me…
Hang in there! Du ser ut att ha en fantastiskt välmående bebis, var stolt över det! Jag instämmer med många andra, första 2-3 mån är en ”transportsträcka”, man ger och ger och får inte så mycket tillbaka. Men sen! Det är värt allt!
Men VARFÖR ska man amma igen om man just gjort det för en kvart sen? Det är förmodligen inte alls så att barnet är hungrigt utan bara vill ha tröst/närhet. Det kan man få på andra sätt än genom att snutta en milliliter extra bröstmjölk. Kom igen, amningsfanatiker, detta borde även ni förstå. Om en mamma ska langa upp bröstet varje kvart dygnet runt kommer hon att bli utbränd och inte tycka att det är ett dugg kul att ha barn. Det måste inte alls vara så jobbigt eller tråkigt. Penny går ju upp i vikt som hon ska. Anithas amning verkar fungera. Prova med napp när hon är kinkig. Vet du att du just ammat henne så att hon är mätt behöver du inte alls amma om hon kinkar efter en kvart. ”Börja alltid med att amma igen” – NO WAY. Mitt första barn var nöjt dygnet runt, skrek aldrig. Mitt andra barn kinkade HELA tiden. Om jag hade matat henne varje gång hon skrek hade jag på allvar inte gjort annat än att sitta med bröstet framme. Och så ska det inte behöva vara. Man måste faktiskt hinna äta, kissa, bajsa, duscha och SOVA trots att man satt ett barn till världen.
Ett normalt empatiskt föräldrapar är livrädda för att det ska hända den förstfödda bebisen något!!!
Om inte..ja då saknas de livsviktiga känslor som ju även djuren har emot sina avkommor!!!
Underbart att läsa om Anitha o Calles bebisbubbla som kontrast till den egofixerade känslokalla versionen:” Business as usual.. bebis hindrar inte min karriär”..!
Pretty Penny is a fortunate babygirl!!!
”ojojoj!” vill jag säga, och ”helt rätt!”
Smaka på mitt: jag lämnar min kille pga allvarliga problem, upptäcker att jag är med barn, väljer att behålla, får en allvarlig sjd medan jag är gravid, har en svår, sjukhustätt graviditet (jag var på antenatalen, perinatalen, neonatalen, blablanatalen – u name it) som slutar i ett för tidigt fött barn via akutsnitt. (jag hade alltså ingen som bar ngn babyseat hit o dit). Första året spenderas på barnakuten med inläggningar i snitt var 10de dag. samtidigt jobbar jag 5 av dessa månader för att gå runt ekonomiskt (frilansar, jobbar för det mesta från akuten/sjukhus). för att som sagt, jag är HELT ensam. Ingen mormor, syster, kusin i faggorna. inga vänner som ställer upp (ingen hade barn o ingen vågar ta hand om ett sjukt barn, förståeligt!). Kanske ger dig detta perspektiv, fan vet jag. men åh vad jag önskar jag hade gjort som du, lagt mig i sängen, haft en enorm plattform att basunera ut mitt o få stöd/tips/råd (om t ex sjukskrivning?), massa förstående hjälpsamma vänner med barn under varje arm som kunde stödja o så förstås, ringt in en barnvakt för pengar jag inte hade.
Men hjälp! Måste människor hugga så fort man blottar sig. För några dagar sedan skrev A om rutiner, kommentarerna haglade in om att en natt gör ingen rutin, tro inte att det kommer vara så lätt jämt jada jada… Och nu blottar A sig om att det är tungt och då låter inte kritikerna vänta på sig: herregud du har vart mamma två veckor, du verkar inte mogen jada jada…
Anitha, du är fantastisk som berättar och det ÄR upp och ner i början. Gå in och läs inlägget The manas and the Papas på underbaraclaras blogg och fascineras över debatten i kommentarerna. (Vet att Amanda dissat henne iof). Och vet, att du är inte ensam!
Jösses, hon ser precis ut som en sur farbror. Dåligt!
Det blir bättre! Jag hade också otroligt mixade känslor i början. Man har lämnat sitt arbete för att hålla på med ganska ”banala” saker som ändå tar 100% av ens tid och energi. Man kan liksom inte ens gå på toa som man brukar. Men för mig la sig den känslan efter några veckor i takt med att lillan började underhålla sig själv. Jag upplever det som att känslan av att nästan fysiskt (fortfarande) sitta i hop med sin lilla knodd avtar men kärleken växer för varje dag som går (trodde typ inte det var möjligt eftersom man blir störtkär från dag ett). Så har det varit för oss iaf men inget barn eller mamma är ju samma. PS. Penny är supersöt!
Oj, vad folk tycker när det gäller barn! Det är ju apjobbigt i början och hormonerna åker berg och dalbana. Hang in there, det blir bättre!!
Skriv din kommentar här! Börja inte experimentera med ersättning om amningen funkar bra. Mitt bästa tips fick jag från syrran om när bebisen gråter: börja alltid testa med att amma. Även om du ammade för en kvart sen. Det är oftast mat eller närhet/bli buren som bebben vill ha och är det inte det har du iallafall testat det troligaste. Då slapp man massa frustrerande ångesttankar som ”hjälp vad är fel, hon kan väl inte behöva amma igen vad kan det vara då?” Man slipper gissa så mkt utan bara kör. Och det går inte att skämma bort ett litet barn. Spädisars ska få äta så mkt dom vill det kan inte bli för mkt. Och Det kan inte bli för mkt gos heller. Kram
Åh, Anitha. Du skriver så bra så det känns som att man är där i bebisbubblan igen. Du, jag lovar, det kommer kännas bättre när Penny är ca 3 månader. Innan dess, lyssna på henne och dig själv. Du kommer fixa det här! Dessutom har du ju Calle som är en sådan bra pappa vid din sida. Snacka om ett superteam!
Två saker bara, kan du liggamma? Jag fixade inte det i början och höll på att gå under av trötthet eftersom jag därmed inte fick sova på nätterna. Om du inte fått till tekniken, kan du inte fråga bland dina vänner om någon kan hjälpa dig, alternativt att du ringer amningscentrum på Södersjukhuset. På onsdagar jobbar Runa där. Hon är bäst i världen och kommer få dig att känna dig som en drottning och den bästa mamman i hela världen.
En andra tanke, du borde fundera på en bärsjal eller liknande. Penny är för liten för bärsele (Baby björn) ännu, men en trikåsjal kan du ha henne i. Då behöver du inte ta på henne extra kläder nu när det är så fint väder och du kan ta dig ut mycket fortare när du ska springa småärenden som att köpa hämtmat. Köp Tricot-slen, den är skön, lätt att knyta och mysig.
Du kommer fixa det här! Du fixade ju graviditeten och förlossningen och allt runt det, då fixar du det här med hjälp av Penny! Snart sitter du där på fiket, sippar latte och bara myser. Dessutom börjar mammagruppen på BVC snart och då får du lite sällskap av andra mammor i området. 🙂
Abby: Det är klart att man kan få gnälla och klaga om man nu har ett behov av det, men att uttrycka sig som att världen har gått under för att man valt att föda barn känns så himla tråkigt och onödigt.
Jag vill bara säga att jag tycker du är härligt ärlig anitha. Min lilla tös blir snart två och jag tror att din blogg hade hjälpt mig månaderna efter förlossningen som nybliven mor. Jag trodde att jag var ensam i min extrema oro, hemska tvångstankar och nedstämdhet, vilket ledde till att jag hamnade i en förlossningadrpression. Tack vare professionell hjälp och medicinering tog jag mig ur detta. Idag har jag insett att så många nyblivna mammor har det kämpigt och vi behöver bli mer uppriktiga. Många njuter säkert av första tiden fullt ut, men för väldigt många präglas första månaderna av en konstant oro och en identitetsförvirring. Kämpa på, du har fantastiskt fina år framför dig.
/H
Hej Anitha! Tre månader kommer det att ta- sen kommer det att kännas bra! Tre jobbiga månader innan ni lärt känna varandra och kan lita på varandra. Och under dessa månader får man finna sig i att man inte är sig själv. Man måste plötsligt amma mitt på Stureplan helt enkelt för att bebisen inte kan vänta. Eller springa svettig från affären med skrikande bebis.
Men efter tre månader- då blir det skönt. Då kan du sitta och dricka latte och gå på stan och glassa:-).
Men ett jättebra överlevnadstips just nu är babybjörns babysitter. Den kan man använda från dess bebin är några veckor. Det brukar funka jättebra att ställa in den i badrummet när man ska duscha eller i köket när man fixar. Ger några välbehövda lugna stunder för dig!
Min dotter har haft barnflicka från dag ett,,,
Och kokerska och tvätterska…det är väl inget att gå i taket över!
Ja det är alltså jag Mormor som hjälpt till lite här och där…och ännu mer nu när andra barnet kommit…Jag passar storasyster så min dotter får amma i lugn och ro. Kommer med färdiglagad middag osv
Alla har inte mamma eller annan släkting i närheten, så det är inte alla förunnat att få så mycket hjälp..och då kan man väl få köpa sig lite avlastning!
Det är helt otroligt vad nutida tjejer gör det jobbigt för sig! Varför tävla om allting? Jobba heltid men hämta tidigast på dagis? Gå hem snabbast från BB? Mest välstädat? Flest hembakade kakor? Snyggast rumpa? Längst långkok? Och fortfarnde heltidsarbete och karriärhets? Det håller ju inte…MIN Mormor hade piga och MIN Mamma hade barnflicka till mig och mina syskon då vi var små och då var hon hemmafru! Vi har visserligen fått tvättmaskin och micro men vi får det bara jobbigare eller GÖR det jobbigare för oss själva!
Coola ner Er unga mammor!!
Penny kanske skulle sova mer ,,om hon fick bada klockan 17.30 och sedan få mat 18.00 och 22.00 ,,,kanske helst ihte klockan 02.00 men klockan 06.00 ,10.00 ,14.00 altså var 4:e timma.När man badar Penny använder du din vänstra om som du lägger ner i vattnet och Penny vilar på Din arm med huvudet och du har ett fst tag i hennes vänstra arm.Efter bad brukar barn sova tryggt och djupt
Anitha: du har just skitit i det blå skåpet. Som mor får man inte tycka att det är jobbigt med bebisar. Det förstår du väl?!
Allvarligt talat: det ÄR jobbigt och man måste få säga/skriva det. Du är ingen dålig mamma bara för att du inte tycker att det är 100 % kul och lätt hela tiden. Men det blir bättre, tro mig! Bättre och bättre, roligare och roligare.
Barnflicka eller barnvakt är nog mest bra för dig, inte för henne. Däremot kan väl Calle se till att det skapas lite utrymme för dig att komma iväg på saker, när allt lugnat sig lite.
Ett tips: även om man ammar kan man samtidigt ge ersättning. Det gjorde väl Alex och Amanda? Barnen blir mättare på det och du kan få lite andrum och slippa amma stup i kvarten.
Snälla skit i Anna Wahlgren och alla jävla metoder som finns! INGEN ANNAN än du vet vad som är bäst för Penny. Mammor blir bara nervösa och oroliga av dessa metoder! Avviker barnet från nått som står i boken så är det inget fel på dom för det…. Herregud! Du vet precis hur du ska göra med Penny. Intuition. Man är bara lite osäker i början. Jag litar fullkomligt på dej Anitha, gör det du också!
Barnflicka? Boja? Du har varit mamma i …2 veckor.
Welcome to motherhood!
Så här ser de första två tre månaderna ut. Sen börjar allt bli enklare. Rutiner för Penny. Rutiner för dig.
Ta det lugnt! Andas, njut och vänj dig vid nya livet.
Les Barneboken av anna wahlgren, kapittelet om spebarn. Metoden hennes med kveldsamning funker kanonbra!
Men barnflicka redan..?
Sanna!
Är det bästa Du kan komma på som stöd till en nybliven, trött och orolig mamma som kämpar och ammar sitt lilla barn allt hon förmår……att sörpla vin?????
Och så ska hon ge barnet bröstmjölksersättning??
Eller ska Du sörpla vinet och sen passa Penny?
Menar Du verkligen det?
Anitha skulle behöva en god vän med lite vett i skallen som kommer över med ett hemlagat mål mat och en god kaka! Som tar ett tag med tvätten går och handlar brygger te sitter och pratar låter henne få duscha i lugn och ro…..Grrrrrr tokfia….
Men shit.. hon är inte mer än 1-2 (?) veckor och du vill redan ha barnvakt. starkt jobbat.. or not.
Hon kanske inte behöver äta jämt ,,försök att ge henne nappen istället och lägg ditt finger på nappen ,så att Penny känner din närhet det är kanske det hon vill
Stanna kvar i sängen du med lilla Penny. Tänk på att hon är för tidigt född och då är det ju super bra att hon äter. Många för tidigt födda barn har svårt med maten i början, men Penny verkar ha fattat galoppen. Tänk att ju mer hon äter desto mer fett tas från dig! Det är inte värt att tänka ersättning(om nu inte amningen krånglar så klart) för vin när kilona rasar.Ät och drick mycket vatten och försök att sova när hon sover nu i början. Det kommer bli bättre, jag lovar. Så håll ut. Du är så BRA och COOOL! (se inte detta som en pekpinne, för det är inte min mening utan en polare på nätet)
Men man behöver inte göra saker så jobbiga och komplicerade. Hon behöver väl inte följa med när du går på toaletten? Kan du inte beställa mat från ett ställe som levererar, eller se till att ha maten fixad innan Calle sticker?
Det är ju jättetråkigt att du tycker att det är så jobbigt att ha en bebis, men det behöver det inte vara!
Det känns så första tiden. Som ett litet rosenrött fängelse. Men jag LOVAR det blir bättre. Ta henne i bärsele när du ska ner och fixa hämtmat. Allt blir bättre. Min är 8 år redan och vi ska åka iväg och köpa fredagsgott. Han har precis lekt klart en legolek (2 timmar) på sitt rum och jag har legat ute i en solstol och myst i kvällssolen. Livet bli friare när de blir större.
Men Sötis!!! Jag vill bara komma över till dig med en flaska vin och massa ersättning och låta dig sova eller sörpla vin och vakta din lilla skatt. Man måste få känna som du gör och det kommer bli bättre!
Grattis till Penny! Underbart söt! Men en undran i all välmening, hon behöver väl inte följa med på toaletten? Hon kommer ju ingenstans, det är ju det som är fördelen i den åldern! 😉 Hon ligger väl bra på filten/i sängen medan du gör vad du ska. Det blir ”värre” sedan när de vänder/kryper/kravlar överallt!
Ha en skön Valborg!
Åsa
Men väldigt befriande att du är så ärlig! Hoppas det känns bättre snart, kanske hittar du nån som vill komma förbi för lite häng. Här får du lite underhållning så länge:
http://www.youtube.com/watch?v=EQ1HKCYJM5U&feature=related
Hej
Ett litet tips (som egentligen kommer från Anna Wahlgren) är att om Penny somnar när du ammar henne så väck henne och se till att hon äter en liten slurk till. Då kommer hon sova bättre. Om det inte är så att hon är inne i superätar fasen…då är det bara att acceptera. Lycka till.