God kväll tisdag!
Hoppas allt är bra med er?
Min mamma bor en bit härifrån. Lite drygt 30 mil. Ibland när tjejerna ska göra något speciellt så brukar hon komma upp och hälsa på. Imorgon ska Tea vara med i en isshow och den ville mamma inte missa så igår kom hon upp med tåget.
Imorse när jag lämnade tjejerna följde hon med dom till skolan. Vi ses på ICA sa hon och jag rullade iväg med bilen. När jag var halvvägs hem så kom jag på att jag hade glömt henne. Vi skulle ju mötas på ICA… Hur kan man glömma sin egen mamma…
Jag är så otroligt tacksam för att ni verkligen läser det jag skriver och att ni även återkopplar till mig. Jag tror ju att jag är ensam om min oro men det är jag visst inte.
Jag har massor att jobba på och allt kan man som sagt inte undvika!
En av tjejerna ville inte gå på sin aktivitet idag. Det hade varit lite tjafsigt sist och någon hade sagt något. Ni vet det där med tjejer. Tycker ibland det är svårt att veta vart gränsen går. Oftast är det ju bara små grejer och jag vet ju inte vad mina tjejer sagt och oftast går det ju över av sig självt. Hon fick dock hoppa sin aktvitet idag.
Jag har faktist bara ångrat mig en gång. Det var en incident för 2 år sedan som slutade med så mycket tårar för en av tjejerna. Jag var med när det hände och jag blev så fruktansvärt besviken på mig själv efteråt. Varför gjorde jag ingenting. Läskigt hur barn kan ha den makten över en att man typ blir stum. Kom att tänka på den incidenten dag.
Ska inte bli något långt inlägg idag då jag ska röra mig mot en kvällsaktivitet för en av tjejerna. Tänkte bloggar lite tidigare idag! Tack igen för allt stöd och era fina kommentarer!
Ni missar väl inte mitt baktips på Instagram och i stories! Har ni testat Mildas färdiga baksmet???
KRAM från mig
Önskar er en underbar kväll !!!
Sen man fick barn är ju fokus på andra ställen mest hela tiden tycker jag och massa saker missas. Men glömt min mamma på ica har nog inte hänt tror jag…ännu i alla fall! Igår när jag satt i bilen ringde jag upp en vän, la telefonen i knät med högtalaren på trodde jag, mötte sedan en lastbil på smala grusvägen så jag fick väja…efter en stund hör jag svagt ”haaaallåå”, hehe hade helt glömt att jag ringde upp, haha!!
Måste bara kommentera ORO också som du skrev om i förra inlägget!
Jag har alltid varit extremt orolig för det mesta. Jag har varit den som liksom Stig Helmer i Aplerna sett hur en sprint lossnar från liften och ser sen luftvakten rycka på axlarna och slänga bort den… När jag sen blev mamma var det ju inte enklare att släppa oron. ”Har hon inte lite många blåmärken nu”, ”men ser det inte konstigt ut i knävecket”, ”varför vill hon inte gå till skolan”, and so on…
Tillslut drev dig mig till en rejäl krasch och jag kände att så här kan jag inte leva!! Att uppleva det eventuella obehaget två gånger som ju oron innebär istället för att eventuellt få ta det en gång om det verkligen sker är ju helt knäppt och ingen ska behöva ha det så. Jag försöker att leva i nuet och att ta smällar sen OM de ens kommer. Sakta sakta fyller oron min vardag mindre och mindre. Inte är det lätt alla gånger men jag måste verkligen förändra för att inte vakna upp och ha missat hela livet, Jag lär mig sakta att leva NU. Och den bästa hjälpen för mig har varit att fylla huvudet av det som är bra, som jag är tacksam för i just denna sekund (för det finns alltid nånting, i morse var jag tex tacksam över att jag kom ihåg att sätta i motorvärmaren igår 😉 ) och ju mer plats tacksamheten får desto mindre utrymme ges oron. Att tvinga mig att inte oroa mig har varit omöjligt….men med hjälp av detta går det ganska ofta.
Kanske inte detta kan hjälpa dig, kanske du inte ens förstår vad jag svamlar om, men jag ville dela med mig i alla fall!!
Oron är PEST!!!! Och vi är alla värda att slippa ha den i vårt liv!!
Oj så långt och svamligt detta blev!
Önskar dig nu en fin dag!!!
Kram