Go kväll tisdag!
Hoppas ni alla haft en härlig dag!
Blev våffelmellis här idag så gott!
(Om man gör smeten dagen innan tar det ju faktiskt inte så lång tid. Dock skulle vi behöva ett 4 dubbelt järn….)
Har ni sett 1:a avsnittet av serien Oops det blev trillingar? Fick mig att tänka tillbaks lite på hur det var när vi var småbarnsföräldrar…
Vet ni vad den största utmaningen har varit genom alla år?
Ja vi skulle ju kunna börja med sömnen. Ja det var otroligt tufft och det började redan innan trillingarna föddes. Eller vi kan ju dra det så långt tillbaks som till Mollie.
När hon var ett par månader gammal ville hon typ inte vila middag på dagen det bara gick inte. Hon hann börja sova hela nätter innan trillingarna föddes men då var jag så stor om magen att jag inte kunde sova… Kommer ihåg att jag kunde ge upp mitt i natten och gå ner och ställa mig i duschen. Vet inte hur många gånger Micke kom upp också han mitt i natten ja han undrade väl vad jag höll på med… När trillingarna föddes så skulle det pumpas och matas. Vi väckte dom var 3.:e timma dygnet runt för att ge dom mat dom var ju så små. När de sedan växt på sig och fick sova längre än 3 timmar ar de liksom vana vid att vakna så de fortsatte med det.
När trillingarna var riktigt små sov de i samma spjälsäng. De låg liksom på tvären alla 3 bredvid varandra. När de sedan blev större fick de var sin spjälsäng. En morgon minns inte riktigt hur gamla de var men då väcktes jag av att ropade på mig. Då hade de lyckats dra i varandras sängar så att sängarna hamnat precis bredvid varandra och sedan lyckats krypa ner till varandra. Dom var så nöjda.! Det var dock inte jag blev ju helt livrädd. Sådan tur att de inte gjort sig illa. Förstår inte heller hur jag inte kunde höra dom vi sov i rummet precis bredvid…..
Vi beslutade kort därefter att trillingarna skulle få vanliga sängar att sova i…. Om jag tyckte att nätterna innan dess var stökiga så var det ingenting i jämförelse…. Bara till att få alla 3 att ligga ner i var sin säng ja det var typ mission impossible….. å så hade vi ju Mollie också. Nej nu var det ju inte sömn jag skulle skriva om det var ju den största utmaningen och det är konsten att kunna räcka till!
Mollie var ju bara 1 år och 8 månader när trillingarna kom. och vi var otroligt nära varandra! Att helt plötsligt vara mamma till 4 små barn ja det gick ju liksom inte ens i min vildaste fantasi tänka mig hur det skulle bli. Att kunna ge och räcka till för alla 4. Att kunna se alla som olika individer och kunna möta upp deras enskilda behov. Ja det har varit den allra största utmaningen genom åren och jag skulle säga att det fortfarande är det. Sedan är skillnaden idag att jag ibland inte behöver förklara varför jag inte räcket till utan att de kan se det själva. Ibland kunna backa undan och ge syrran den där extra tiden med oss vuxna som hon behöver.
Idag var det jag och Tea som fick lite extra tid med varandra. Micke var med Mollie på hennes träningar och jag oh Tea hängde medan Tilda och Maja var på Street träning. Vi gjorde inget speciellt utan vi var bara vid IP och väntade men ändå var det en sådan där stund som vi båda njöt av.
Det är dom där vardagsstunderna som man får med sina barn som är så ovärderliga. Stunderna där man egentligen inte gör något speciellt utan man bara är tillsammans. En slags belöning i vardagspusslandet!
Nu väntar sängen på mig!
Sov sött!!!
