God kväll söndag!
Inte vilken dag som helst idag utan fars dag!
Jag kände direkt så fort jag träffade honom att han en dag skulle bli en helt fantastisk pappa. Han var så otroligt trygg i sig själv, hade humor och världens största hjärta!
Vi träffades 2004. Jag var 28 och ha 26. Jag ville mer än allt i livet ha barn och han var nog mer inställd på ett liv utan. Han gav jobbet sitt allt.
Mollie föddes 2006.
Det skiljer 8 år på mig och min syster. Vi har haft kul tillsammans men 8 år är mycket.
Jag ville att Mollie skulle ha ett syskon men ville inte vänta för länge. Hade dessutom ett jobb inne i Stockholm som jag insåg att jag skulle ha svårt att kunna gå tillbaks till efter min mamma ledighet.
Micke tillsammans med en kompis bestämde sig för att starta eget hösten 2007.
Vi trodde väl inte att det skulle gå så lätt att bli gravida igen men strax efter att de hade tagit beslutet att satsa på eget var jag gravid igen. Mollie var då 11 månader.
Jag var helt inställd på att låta Micke jobba och ta hand om det som behövdes hemma. Minns än idag hur jag lugnade honom å sa du kommer inte märka någon skillnad på 1 eller 2 barn. Jag fixar det!
I vecka 21 gjorde vi det första ultraljudet. Håll i er sa hon. Å är det tvillingar frågade jag? Nej jag kan se 3 fick vi till svar.
På Mickes 30 års dag fick vi lämna sjukhuset. Med oss hem hade vi 3 små nya familjemedlemmar.
Har fått äta upp mer än en gång att han inte skulle märka något.
Han är fortfarande lika lugn och trygg. Han har fortfarande världens största hjärta. Ett hjärta som räcker till till oss alla 5. Livet blev kanske inte riktigt som han hade tänkt sig utan som han brukar säga det blev så mycket bättre.
Nu sitter vi i soffan och väntar på honom. Han är och tränar innebandy. Vi ska titta på tv och kanske få smaka lite på hans godisburk. Han tog med sig den i bilen när han åkte….
Önskar er alla en underbar kväll!
