Hej onsdag!
Små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer.
Vi hade ju 4 blöjbarn samtidigt och det hade ju såklart sina utmaningar. När vi kom hem från BB med trillingarna bröt jag ihop. Kommer aldrig glömma den där stunden. Trillingarna satt i sina bilstolar de hade somnat på vägen hem. De stod där på rad på golvet och Mollie lekte bredvid. Hon var 1 år och 8 månader när dom föddes. En känsla av otillräcklighet kom över mig och tårarna bara trillade. Kommer ihåg hur jag gråtandes tittade på Micke och frågade hur ska jag ens få upp dom till övervåningen när jag är själv med dom? Hur menar du sa Micke? Ja jag vill ju få med alla 4 upp på en och samma gång jag vill ju inte lämna någon eller några här nere…
Kan säga nu så här efteråt att just den lilla grejen att lämna kvar någon nedanför trappan inte blev något större problem….
Jag var otroligt tacksam att jag redan varit mamma ett tag innan trillingarna kom. All oro jag hade när Mollie var liten som mat, sömn och utveckling ja det kände jag inte fullt så stor stress med när trillingarna kom. Även fast det såklart var omöjligt att räcka till många gånger så löste sig det mesta ändå. Vi hade hjälp i hemmet av min syster i 1 år. Sedan hade jag alla 4 hemma själv i 1 år. Mollie var 4 när hon började på förskola och trillingarna var 2 1/2. Även fast den där ständiga mammaoron alltid fanns där var de så när mig den första tiden. Kändes som att jag kunde skydda dom mot det mesta. Idag går de ju i skolan allihop och de spenderar större delen av dagen utan mig. Trillingarna i 4:an och Mollie i 6:an.
Det är ett stort steg att gå från lågstadiet till mellanstadiet. Det var inte helt enkelt för Mollie. Nu är trillingarna där och de trivs och har roligt men det är även tufft. Mycket som händer runt omkring dom som jag inte kan skydda dom ifrån. Såklart måste dom få stå på sina egna ben. Mina barn berättar allt ja typ allt som händer i skolan. Ibland kan det såklart bli lite mycket när alla vill berätta och ibland om samma saker men både jag och Micke försöker lyssna och peppa dom att fortsätta berätta . Försöker stärka dom att våga säga ifrån när de upplever något som inte känns ok. Att alla kan göra fel och hur viktigt det är att våga erkänna och att våga säga förlåt.
Sedan kommer det där med betygshetsen där är Mollie just nu. Hon tar mycket på lite för stort allvar och vi försöker få henne att tänka att det inte är hela världen att ha några fel om man har gett det ett försök. Hon sätter stora krav på sig själv! Sedan är vi som föräldrar med och påverkar henne och omedvetet sätter vi en press på henne när vi vet hur bra hon kan. Det är ju såklart viktigt när man kommer upp i åldrarna att man hänger med och presterar men man ska ju tycka skolan är rolig också. Idag ringde hon och berättade att hon kommit 2:a i en SO grej de hade i läxa. Hon berättar sedan att hon hade 2 fel. Jag hör mig själv säga bra jobbat. I samma mening frågar jag vad hade du fel på…. VARFÖR kunde jag inte nöjt mig med orden bra jobbat…… Sedan kan inte kunna allt innan och vissa saker tar tid att lära sig. I fredags kom hon hem då hade hon inte klarat att slå ett visst antal slag på trummorna på musiken genast satte det igång tankar det kommer ju på betyget mamma.
Hon blev stor väldigt fort när hon var liten och det har liksom hängt kvar. Trillingarna däremot är på ett helt annat sätt.
Tänk om några år har vi 4 tonårstjejer i familjen. Hur orolig kommer jag vara då?
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Försöker leva här och nu…. Ja jag försöker verkligen sedan att det inte alltid lyckas det är en annan sak.!
Nu håller jag tummarna för att dagen idag varit bra.
KRAM
.
Hej. Jag går själv i nian och jag förstår hur mollie känner sig till 100%, jag var också så stressad för betygen i 6an men det är egentligen ingen stress eftersom dom betygen inte spelar in i 7an,8an och 9ans betyg. Hälsa henne att det är bra att fokusera på skolan såklart, men att det inte är någon fara om hon råkar göra fel ibland!!