När det ofattbara händer

Eftersom att det var en långhelg så packade vi ihop oss och lånade min pappas lägenhet några dagar, vi har inte gjort något speciellt utan mest njutit av att komma iväg en sväng. Det krävs inte mycket ibland och det var skönt att göra lite annat. Om än det egentligen var samma saker som vi ändå gör hemma.

Vi köpte blommor och har planterat om och satt hos Bettan, vi tog även fram hennes andra saker och ställde hos henne för att göra det lite fint nu när snön är borta. Vi har fortfarande inte beställt en gravsten åt henne. Hela processen att ringa runt mitt i allt det mörka och behöva säga om och om igen till okända människor att mitt barn har dött för att sedan bryta ihop samtidigt som jag ska lyckas utföra ärendet var så jävla tungt att till slut tog det stopp. Jag kunde inte mer. Jag ville inte göra det mer, det tog alldeles för mycket av mig. Nu är jag för rädd att öppna upp det igen och jag är inte på rätt plats för att göra det, även fast jag vill få igång det då jag vill att hon ska få sin sten. Men samtidigt känns det som det slutgiltiga steget och att när stenen är på plats är allt över. Allt är över och det blir mer verkligt att min älskade lilla dotter ligger där istället för att vara med oss. Nej fy fan vad vidrigt..

Nu ser det ut så här hos henne, lilla älsklingen. Vi har bestämt hur vi vill att hennes sten ska se ut och förhoppningsvis blir det som vi tänkt oss. Det kommer att bli jättefint. Bara jag eller M klarar av att ringa det där samtalet, det är så mycket svårare än vad någon av oss har kunnat tro. Men vi vill ju att hon ska ha det så fint som möjligt, att få ta hand om hennes plats är tyvärr det enda vi kan göra.

Jag hoppas att hon vet hur älskad hon är.