När det ofattbara händer – Att leva vidare utan sitt barn
Emelie

När det ofattbara händer

Ny kula

Sakta men säkert tar jag mig tillbaka, jag har varit ute på promenad varje dag hittills denna vecka och det känns så bra att komma ut. Det hjälper verkligen. Jag fick en klump i bröstet en kort sväng och tårarna fyllde mina ögon. Min lilla Bettis. Om bara 6 dagar har det gått 10 månader sedan hon föddes och det är nu jag verkligen förstår vad som har hänt, det är nu allting kommer. När resten av världen anser att jag ska “vara över det” är det nu allting blir på riktigt. Sorg kommer och går, den ändras över tiden. Under den akuta fasen var jag i en bubbla och den försvann inte direkt, det var värst fram till juli tror jag sedan blev bubblan lite annorlunda. Minnet var dåligt och jag blandade ihop ord hela tiden, min kognitiva förmåga var verkligen helt annorlunda mot för hur den är i vanliga fall och det var frustrerande samtidigt som jag inte brydde mig. När jag började komma hemifrån och arbeta lite smått igen var det som sirap. Jag jobbade 25% i 6 veckor och jag behövde den tiden, när jag sedan gick upp till 50% var jag nästan helt tillbaka kognitivt sett. Men ju mer jag kom tillbaka i huvudet var det bara en tidsfråga innan känslorna skulle dyka upp.

Mitt missfall var hanterbart, jag hade inte vågat tro att det skulle bli något av det hela även om jag bara kunde fokusera på juni och att få höra skriket från ett nyfött barn. Visst blev jag ledsen för åter igen var jag tom och min kropp hade svikit mig. Jag hade inget på gång och framtiden blev mörk igen. Få avslag från försäkringskassan och höra att deras bedömning är att jag visst klarar av att jobba heltid på ett annat jobb, hur fan kan de veta det? Hade de tyckt samma ifall de fick leva med mina känslor en dag? Bara för att jag inte är suicidal eller medicineras betyder det inte att jag inte mår dåligt. Press att gå tillbaka till heltid samtidigt som det är mycket på jobbet, jag älskar mitt jobb men 100% är tungt i vanliga fall och jag märkte snabbt att 75% av dagen på 100% schema var mycket och jag var inte redo för heltid. Kraschen var nära, så oerhört nära.

Nu ska jag plugga och det är som semester för mig, det är nästan avkopplande. De senaste två veckorna har jag lyckats fånga upp mig själv igen. Jag nådde aldrig botten och det är jag glad för, det är en lång väg kvar men just nu känns det bra. Det här ska jag klara. Och promenaderna ska jag fortsätta med trots snö och kyla.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.