När det ofattbara händer

Förlossningsberättelse

Mitt beräknade datum var den 20 december men jag får komma till förlossningen redan den 6 december, vecka 38+0, för en igångsättning. Tappen är 2-3 cm lång och endast en halv centimeter öppen när jag börjar, efter fem timmar är längden densamma men däremot 2 cm öppen. Hurra tänker jag! Jag har lätta sammandragningar som ibland är regelbundna men ingenting som gör ont, jag kan sova och äta så jag har det ganska bra där inne i det lilla rummet vi ska få bo i till det var dags att flytta över till en förossningssal.

Jag försöker gå igång värkarna och vandrar omkring i korridoren på förlossningen fram till 02 ungefär, då ger jag upp och går och lägger mig istället. Jag är lite besviken men känner mig ändå glad för nu är jag på plats och har fått påbörja detta. Nästa undersökning sker kl 07:30 på tisdagen och tappen hade exakt samma status som senast, 2-3 cm lång och 2 cm öppen. Jag fortsätter med tabletterna och hoppas på att något ska hända under dagen. Jag går omkring i korridorerna, vilar lite, äter. Kollar mycket tv. Efter lunch blir det lite mer kräm i sammandragningarna och de är regelbundna, jag sitter på en yogaboll men allt mattas ner för att till slut stanna av åter igen mot kvällskvisten. Jag försöker reta igång något igen genom att vandra i korridorerna igen men slutar vid midnatt då jag märker att det inte är någon idé.

Nästa undersökning sker först 07:40 på onsdag morgon, då är tappen fortfarande 2-3 cm lång men nästan 3 cm öppen. Det beslutas att vi ska få åka hem för att återkomma veckan efteråt med kontroller hos barnmorskan hemma på fredagen, då vi bor 12 mil bort och har en tung erfarenhet i bagaget så ville läkaren kolla till bebisen med ultraljud före vi åker därifrån. När han gör det så ändrar han sig och säger att vi ska stanna då han tror att bebisen är lite mindre än tidigare beräkningar (vi gjorde 3 TUL som visade på stor bebis), inte för liten men för nära gränsen till det. Läkaren gör en lite mer brutal undersökning men då är tappen 1 cm lång och 3 cm öppen. Vi äter frukost i lugn och ro för att sedan gå och packa ihop våra saker från rummet.

Vi flyttar in i en förlossningssal, samma som mitt andra barn föddes i nästan exakt 11 år tidigare, och allt förbereds inför att hinnorna ska tas. Kl 11:25 är jag öppen 4 cm och klart fostervatten kommer när barnmorskan tar hål på hinnorna, ganska snabbt går mina fjesiga sammandragningar över till riktiga värkar. Jag får hjälp av värkstimulerande dropp lite mer än 1 timma senare och är så glad över att äntligen vara igång!

Men bebisen ligger högt upp och allt går så oerhört sakta, det görs tre försök att sätta en skalpelektrod innan det till slut lyckas. Min stackars snippa.. Kvällspersonalen kommer och jag ber om yogabollen för att försöka hjälpa bebisen att komma ner i bäckenet. Jag har ondare än vad jag brukar och skyller det på droppet, jag testar lustgas för första gången (min fjärde förlossning) och gillar det verkligen. Först trodde jag att det inte gav något men när jag tagit mig till toaletten för art bajsa märker jag att lustgasen tar bort den värsta smärtan, det var så svårt att bajsa med värkar och utan lustgas men jag lyckades. Kl 19:40 blir jag undersökt på nytt, bebisen ligger fortfarande högt upp och jag är bara 5 cm öppen men barnmorskan ringer efter narkosen för en epidural iaf. Både barnmorska och undersköterska är inne i salen med oss och vi har det väldigt roligt, jag skämtar på som vanligt mellan värkarna och de skrattar gott åt det jag säger under värkarna. Uskan har sagt hela passet att bebisen kommer innan hon slutar, kl 21 säger hon och skrattar. Jag himlar med ögonen och säger att jag önskar hon har rätt men i den här takten lär det dröja mååånga timmar till.

Till slut kommer narkosläkaren in och kl 20:25 är epiduralen äntligen på plats, jag har så ont och lyckas lägga mig ner för att försöka vila och väntar in effekten av bedövningen. Men ingenting händer. Jag kan känna den goa gojsiga känslan i fötterna men smärtan från värkarna försvinner inte, det blir bara tätare och tätare mellan dem och barnmorskan hade dragit ner droppet för mer än 30 min sedan då jag hade så ont. Till slut inser jag vad det är som sker för det trycker ju på!? Jag lyckas få fram det i den korta pausen mellan värkarna och när mina nättrosor klipps upp är huvudet halvvägs ute. Jag krystar inte ens en minut så är det klart, det gick så oerhört fort att jag inte hängde med. Helt plötsligt låg min lilla bebis uppe hos mig med två minuter till godo, 20:58 kom han till världen. Min efterlängtade Vilgot 🌈❤

3780 g och 50,5 cm av ren kärlek!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!
Kommentera (0)

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.