Var jag än vänder mig så är oro allt jag möter, ständigt denna oro både bland ”vanliga” gravida och de som förlorat ett barn innan och jag vet inte var jag passar in då jag inte delar de känslorna. Jag är inte rädd för att få ett missfall även om det självklart skulle krossa mitt hjärta men om det händer så finns det ingenting jag kunde ha gjort åt det så varför ska jag gå runt och må dåligt över något jag inte kan påverka?
Det är ännu en sak jag känner mig så oerhört ensam i, vart finns alla andra som inte är oroliga?
Den känslan kan mycket väl ändras ju längre fram jag kommer i graviditeten, Bettan dog i vecka 39+4 och jag kanske är ett vrak när jag kommer över 35 veckor. Omöjligt att veta redan nu. Men just idag känns det bra att tänka på den kommande förlossningen, jag har ingen önskan om att bli igångsatt tidigare utan vill att den ska starta av sig själv. Speciellt eftersom att jag kommer få gå på extra kontroller i sista trimestern och får hålla koll på fostervattennivån och så länge det ser bra ut känns det som att jag kommer vara nöjd. Som sagt, det kan mycket väl ändras och jag har total panik ändå men jag tar det då och inte nu. Gällande graviditeten känner jag mig positiv och det känns bra. Jag älskar att vara gravid trots att jag blir stor som ett hus, har ont överallt och knappt kan gå. Jag älskar det.
Mitt efterlängtade lilla barn dog bara tre dagar före dagen hon var beräknad att födas men jag njöt varenda dag av hennes graviditet, även de första jobbiga veckorna när allt var pissigt. När hon sedan blev stor nog för att jag skulle kunna känna henne blev det ännu bättre och jag var lycklig varje dag med henne vilket jag är tacksam över idag när hon inte längre finns med oss. Att förlora henne är det värsta jag har varit med om, det går inte att sätta i ord hur fruktansvärt det har varit och jag saknar henne så mycket, jag är arg över att hon inte fick leva. Mitt hjärta är trasigt och en del av mig dog med henne. Den djupa sorgen kommer finnas med mig resten av mitt liv och jag har accepterat det, jag lär mig att leva med den och det får ta den tid det tar.
Parallellt med de känslorna är jag lycklig med livet i övrigt, mina levande barn är mina ögonstenar och jag är så stolt över dem. Jag älskar att se deras personligheter utvecklas och hur de tar sig fram i livet. Tänk vilka fantastiska människor jag får vara mamma till. Att vänta ett till barn och känna hoppet om framtiden är underbart, vår lilla regnbåge som jag älskar så mycket redan nu.
