Jag har så nära till att gråta hela tiden, det är mycket känslor som virvlar runt inuti mig och jag blir helt slut av allting. Jag har svårt att koncentrera mig och det slutar med att jag bara vill sova och ignorera livet. Idag har jag varit till stan och skrivit ett prov, före jag gick dit stod jag här hemma och höll i det lilla armbandet Bettan fick när hon föddes. Det där lilla i plast med siffror på som man får på förlossningen. Tänk att det har suttit på hennes lilla handled, det var så litet.. Jag pussade på det och satte tillbaka det på dinosaurien jag hade köpt när hon låg i magen. I hyllan bredvid sängen finns de grejerna plus hjärtat med hennes hand- och fotavtryck som de gjorde åt oss efter att hon var född. Den är inplastad med hennes födelsedata och så har vi en liten hårlock, jag vet inte vad vi ska göra med den. Hon hade mycket hår, precis som hennes syskon. Hon var så fin.. Jag undrar hur hon skulle ha sett ut nu?
Det är så mycket jag funderar på, jag kommer aldrig få veta hur hon skulle ha varit. Under obduktionen hittade de inget fel på henne, hon var frisk. Men det kanske skulle ha kommit senare? Hur mycket skulle hon ha utvecklats? Hur hade hennes kognitiva förmåga sett ut?
Det är omöjligt att veta och även fast jag vet att hon hade en extra kromosom så är det enormt svårt att tänka sig henne på något annat sätt än ett ”normalt” barn. Jag har fullt upp med att förstå att hon inte finns längre. Det har gått 403 dagar sedan hon föddes men det var i december jag började komma tillbaka och sakta har det börjat sjunka in sedan dess, att det är verklighet. Hon fanns i mig men hennes liv tog slut före hon föddes, hon dog på den säkraste platsen i hela världen. Det är mycket att ta in. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer att förstå hela omfattningen för det är så fel, det är fel att min lilla bebis ligger i en kista. Mitt älskade barn som aldrig kommer bli något annat än en bebis.
Det är orättvist.
