Idag är det ett år sedan helvetet brakade lös i vår familj. 2014 började som det bästa året någonsin. Blev mamma, gifte mig osv. 2 november bröts allt detta och sista delen av 2014 blev ett helvete.
Ensam med två små och tog på mig känslor som att allt va mitt fel. Jag va inte bra, jag hade inte gjort något rätt. Jag knuffade undan känslorna så länge. Utåt så visade jag inte mycket alls. Men inne så va jag så jävla arg att jag inte vet vad jag hade kunnat göra. Mitt liv va skit. Och i den dimman såg jag inte att inget hade förändrats förutom att det inte bodde en till person här.
Jag hade allt kvar. Mina fina barn, min älskade familj som alltid gjort allt för att jag ska känna mig älskad. & många många fantastiska vänner som visade mig vägen tillbaka.
Att höra att det blir bättre just när man är inne i det tror man inte på. Men för varje dag vecka och månad så blir det bättre.
Nu ett år senare så känns allt så bra. Jag hade aldrig viljat stanna där jag va. För då va jag inte mig själv. Jag hade aldrig orkat leva i en fantasivärld och behöva hålla käften om saker.
För den Malin jag känner håller inte tyst eller håller upp en fasad. Jag är den jag är och står för det. Man ska aldrig behöva bli någon annan för att bli accepterad.
Hade det fortsatt så hade det ätit upp mig tillslut.
Men se på mig nu. För ett år sedan trodde jag bokstavligt att jag skulle dö. Jag hade så jävla ont så jag kopplade bort alla känslor ( är nästan som i vampire diarys där man har en on & off knapp på känslor) haha. Men allt försvann & man kände inget. För något. Skillnaden är att den inte går att ta på igen. Det växer tillbaka mer och mer, för varje dag så kommer känslor tillbaka och man börjar bry sig. Det låter hemsk men så va det för mig.
I nästan sex månader kändes det inte som att jag hade några alls. Rädd för att om jag släppte in minsta känsla så skulle allt detta hat komma fram.
Ju mer jag tog till mig ju fortare kunde jag bearbeta & ta hand om det jag kände. Det har gått upp & ner men nu känns det bra.
Så grattis på 1 årsdagen och jag önskar jag kunde säga till mig själv för ett år sedan att allt skulle bli bra tillslut. Att jag inte alls är ensam, att jag va mer ensam då än nu. Att man växer som person och inser vad som är värt i livet.
Vi har det bättre nu. Jag han & dom
Åhh vad bra du beskriver känslan av att råka ut för nåt som slår sönder hela tillvaron, som tar död på alla känslor i kroppen, som gör en nollställd med absolut noll kraft att se nån mening med nåt….. och så skönt att läsa att du kommit vidare! ❤️ Vissa saker kan bara tiden hjälpa till med, vilket också kan vara jobbigt att ta in att ”nu kommer jag må dåligt länge innan det vänder”, när man bara vill må bra igen. Varm kram och lycka till med livet! ❤️
Redan gått ett år?! Det känns som att det var nyligen juh. Vad skönt att du mår så mycket bättre, att du är ok, att det gått bra. Fasen vad glad jag blir för din skull och barnen också såklart!
Fantastisk bra skrivet Malin!
All styrka och massa kärlek till dig och barnen <3
Åh. Jag har också tvillingar och mitt uppe i en separation men allt känns så mycket mer komplicerat och du kanske kan ge mig lite råd???
För två månader sen blev min sambo sen 6 år tillbaka våldsam, och vi har två gemensamma barn (2,5 år). Han förnekar detta och vi ska separera, vi bor just nu växelvis i vårt hem och delar tiden med barnen.
Jag är i stor sorg chock och flera dilemman då jag dels är sjukt orolig över att han förnekar sitt våldsamma beteende. Det gör att jag blir orolig att lämna barnen med honom på halva tiden nu när vi ska separera. Men ingen verkar ta mig på allvar. TROTS att han har en tidigare soc anmälan då han vid flera tillfällen när barnen var ca 9 månader också var våldsam mot mig. Detta erkände han dock och var väldigt hjälpsökande och vi separerade och han gick på samtal och fick hjälp med att bättre hantera ilska och impuls (vilket är det som är hans problematik, dålig impulskontroll, svårt att hantera känslor/ilska, inte ”typiska” kvinnomisshandlaren som är manipulativ och slår helt från ingenstans, för att jag lagat fel mat typ). Men denna gång är det som om folk tror på honom när han förnekar eller att alla säger ”ja men det är bra att ni separerar och har barnen halva tiden var” (som att ingen fattar allvaret i det han gjort och att han inte har ”rätt” till barnen bara för att).
Vad gör jag nu liksom? Delar boende och umgänge 50/50? Vi var på första soc-samtal, och han förnekar och förminskar det han gjorde och skyller mycket på mig. Kommer nån tro mig? Kommer soc hjälpa mig? Eller har jag förlorat mina barn halva tiden nu till nån jag inte kan lita på när han ljuger om sitt våldsamma beteende mot mig? INGEN i vår omgivning har sagt ”vi fattar ju att du ljuger så sluta ljug” till honom, utan det är som om folk vill tro på honom och menar att vi har olika ”upplevelser” av vad som hände och varför skulle han inte erkänna nu när han erkände förra gången. Eller mina kompisar som är ”bara” mina tror mig men inga gemensamma där är alla enligt mig otroligt fega och säger inget till honom. Hur kan man ha olika upplevelser av fysiskt våld liksom?!
Hade det inte varit för barnen hade jag inte brytt mig då hade jag tänkt fuck you och dragit men nu kan jag inte det. Måste vara kvar med honom, på ett eller annat sätt genom barnen. Han verkar inte lida av detta på något sätt, jobbar, tränar och verkar leva på som vanligt.
Vad gör jag? Bara accepterar att han aldrig kommer erkänna? Delar umgänge 50/50? Hur ska sorgen efter att missa halva tiden med barnen, eller nån tid över huvudtaget, när jag inte VALT detta, när jag endast gjorde det jag var tvungen, kunna bli mindre? Och jag vill inte vara från barnen, speciellt inte när jag har noll förtroende för honom (han har varit över gränsen även mot barnen om än aldrig gått p ådem fysiskt, men mycket som är i gråzonen)..
Kram
Så härligt att höra att det är bättre nu 🙂
Jag är där nu! För mig är jag mindre ensam nu, men ändå ensam. Det är tufft då jag har utmattningssyndrom och fibromyalgi och har inte sovit mer än 3 timmar per natt i snart 8 månader. Men nu är det ingen som trycker ner mig och psykiskt misshandlar. Tufft ekonomiskt, men jag ska fixa detta. Är lite rädd för framtiden. Sonens pappa är väldigt omogen och rent ut sagt finns ingen ansvarsfullhet hos honom. Så att ens tänka mig honom ha sonen själv gör mig orolig.
Ja tänk vilka vändningar livet kan ta!
Både bra och dåliga såklart men du har fixat det fint!
Men hur menar du med att du inte var dig själv när ni levde tillsammans, det kändes ju som ni var lyckliga? Kan man intala sig att det man lever i just då är det bästa?
Du verkar vara en fantastisk person kram från västkusten
Jag menar att jag aldrig kunde vara mig själv fullt ut. Även om det såg lyckligt ut så va det absolut inte det. Jag kände mig som världens ensammaste varje kväll trots att han va hemma. Jag älskade honom men fick aldrig något tillbaka, så tillslut accepterade jag det och hoppades att han skulle ändra sig en vacker dag. Eller att jag skulle kunna hjälpa honom med problem han behöver ta tag i. Men det drog bara ner oss mer.
Exakt det känner jag. Ensammast. Och än idag hoppas jag att han ska förändras trots att det gått många år nu och det blir ej bättre.
Hej!
Vet precis hur du menar kände precis samma, separerade för 3,5 år sen då med en 2,5 åring o en 7 månaders. Man trodde man skulle dö men man vann så otroligt mycket mer, man vann tillbaka sig själv!!Jag är ensam med mina barn, dem lär en så underbart mycket o kärleken man får är ovärderlig!
Grattis o lycka till med dina mirakel.. / M
Kram till dig också ☺️
Så himla kul att läsa! Jag började läsa din blogg strax efter du fött dina mirakel och hade så mycket känslor kring allt när du gick igenom det och tycker att du ska vara så himla stolt över dig!
Grattis!! Vad skönt att få läsa detta, är själv uppe i en separation efter nästan 9år tillsammans. Har en son på drygt 2år och gravid i V40. Var ju inte riktigt det här man väntade sig men samtidigt så vet jag att allt kommer bli bättre än innan trots att det är jäkligt tungt nu, inte minst med allt praktiskt. Tittar på dig och du verkar verkligen fått tillbaka livsgnistan, jag hoppas att jag snart också ska vara där. Stor kram
Grattis!!!! Du är verkligen grym som gjort denna resan! Aldrig lätt o bli lämnad o med barn också. Men tycker du verkar grymt stark o är en toppenbra förebild för dina barn. ❤