Tvillingmorsan

Som ni har väntat på del två i min förlossningberättelse!

Här kan ni läsa del ett om ni missat den!

I väntan på läkaren som skulle sätta i ryggbedövningen. Tiden gick sakta och jag försökte ta varje värk med lustgasen! Jag va ju riktigt bra på det här med att andas, även fast jag inte gått någon kurs! Jag kände hela tiden hur smärtan försvann av lust gasen! Och tänkte- Nja det här klarar jag nog av!
Hungrig, och törstig! och äntligen kom läkaren! En trevlig dam, som pratade och pratade, Jag hann knappt höra vad hon sa, förutom att jag skulle kuta ryggen! Och med min jätte mage, så var det inte så enkelt! Jag fick ta värkarna samtidigt med lustgasen, och jag försvann helt. DET VA UNDERBART att slippa smärtan!

-Kristians ord, ”Man såg hur ögonen rullade tillbaka”.. Vilket får mig att tänka på en rabieshund eller ngt. Men skit samma! haha
Jag försvann, och hörde inte vad någon sa- Det enda va att jag såg deras läppar röra sig. Men jag hörde inte, och ville inte höra! Jag ville bara åka hem!

Tillslut så kom jag tillbaka och hörde mitt namn som ett eko! Malin, Malin.Maaaalin
– Ja hej där är du ju!

Jag tyckte inte att ryggmärgsbedövningen kändes att ta, eller så har jag glömt bort det i all annan smärta! Klockan va nu ca 08.00! Innan 08.30 skulle det va börjat fungera! Och det gjorde det, vilken skillnad! Jag kände mig som en ”ny” människa! Trots detta så släppte jag ej lustgasen! Alla försvann ut ur rummet, Bara jag och Kristian kvar!

– Han lär ringa mamma,pappa, & svärföräldrarna för att tala om att nu har det satt igång!
Vilket han gjorde, då jag va alldeless för trött för att prata!

En gång i kvarten fick jag trycka på maskinen! Jag kommer ihåg hur trött jag va redan nu! Och har inte någon koll på tiden! Nu öppen 7 centimeter. Och det stannade av! Jag och Kristian försökte vila en stund, Sen pratade vi, och vilade! Folk kom och gick och jag tyckte inte att det hände ett skit!

Sen är timmarna borta! Jag hade så ont, ont överallt! Det tryckte här och det tryckte där! Ryggbedövningen hade verkligen tagit bort den västa smärtan ” själva topparna på värken” Men jag låg endå där och tyckte synd om mig själv!
Jag sa upprepade gånger att – Kristian jag vill åka hem, med magen och ligga i soffan och titta på serier! Jag vill inte föda några barn!

– Kristian fick massera svanken med olja, varje gång det kom en värk! Och det fungerade, ett tag! Jag grät när han masserade, & när han slutade. Han sa vad ska jag göra då- Men jag va ledsen över att jag inte visste om det va skönt eller om det gjorde ont när han masserade!

Barnen lära undersökas om dom va stressade, Ett ” järnrör” skulle in och ta prover på mjölksyra! Det här va det minst roliga. Jag gillade det inte för fem öre, det gjorde ont. Jag hade ont, i varenda del av kroppen. Jag kunde inte slappna av! Men tillslut gick det, och barnen mådde toppen. Men dom skulle behöva göra det igen inom 30 minuter!

Nyponsoppa, mums.. Jag va så hungrig! Hann dricka ett glas, och sen ville dom att jag skulle sitta upp i sängen! Det kändes som hela världen blev upp och ner, och jag kräktes och kräktes! Det här kändes inge bra alls, vad har jag gett mig in på! Kan jag inte få åka hem nu.

Jag satt på sängkanten och tog värkarna med lustgasen, Det va dags att försöka stå upp! Jag lyckades stå hängandes på ” ja ni vet en såndär grej?” Med lustgasen i högsta hugg, och kristian framför med ett stort vattenglas! Allt jag ville ha i vattnet va IS! Men det hade dom inte! Kristian gjorde ett tappert försök att spola spola spola i kranen så vattnet skulle bli lite kallare. Det hjälpte. Lite grann! ..Nu kollades det med ”järnröret” igen.. Samma visa denna gång! Det gjorde ont, jag va inte glad, och läkaren va inte glad på mig för jag ville inte alls ha nå järnrör där inne!

Tvilling 1, Alfred mådde bra, men han hade inte riktigt kommit ”ner” utan han tog det lite lugnt därinne! Vilket inte va så bra för mig! Jag fick sitta och guppa upp och ner på en pilatesboll! Upp, ner fram och tillbaka! Det hjälpte lite. Och skulle kunna hjälpa Alfred att komma ner lite till!

Väl i sängen igen så kommer jag inte ihåg så mycket, Jag låg på sidan och hade ont. Jag vet inte hur länge, om det va några timmar eller en timme! Jag vet att det hela hade stannat av, och jag fick värkstimulerande dropp! Sköterskorna, läkarna och barnmorskorna kom in och ut hela tiden. Frågade hur jag mådde och om det kändes annorlunda. Vilket det inte gjorde, på ett bra tag!

När klockan va 16.30 så kom dom in och sa, Malin, Innan 18.00 måste dom här barnen vara ute! Annars så måste vi ta ut dom med KS!

Nu satt det fart igen, rummet va fullt med folk, 10 personer? 13? jag vet inte. Jag såg en massa ansikten överallt. Alla tittade på mig. Jag kände mig utsatt, varför måste alla kolla på mig för. Kan dom inte vänta utanför! Jag hade hela tiden Kristian på min högra sida, Han höll min hand, tog bort mig hår, och peppade mig! Nu började dom riktiga krystvärkarna!

Jag tröck, och tröck. Men hur fan ska det här gå! Jag kommer aldrig få ut någonting där nere! Jag skrek, att det här går inte! Hur tusan ska jag få ut dom! Hur tusan ska jag få ut två stycken när jag inte ens klarar att få ut en!

Jag va så trött, och törstig. Men jag fick inget vatten. Allt jag önskade va att dom här ungarna ska ut. Och jag ska dricka vatten!

Jag hade ju värsta hejarklacken där inne. Och alla skrek tryck, kämpa , snart är dom ute. – Men för mig kändes det långt borta. Jag ville inte lyssna på dom. Och det hände ju ingenting när jag tryckte! Tillslut rullade en BM ihop en handduk och sa, Vi ska ha dragkamp du och jag! Vad tusan snackar hon om!

Men jag provade, Hon stod mellan mina ben, och jag drog. Hon kämpade emot, och med hjälp av det så hittade jag rätta ” trycket” ! Hon drog, och jag krystade! Och så höll vi på, Dom byttes av. Helt slut av all dragkamp! Några till, vi ser huvudet. Och den har hår! – Det tändes lite hopp om att snart va det klart. Snart har jag mina barn.

Jag skrek efter mamma när smärtan va som värst. Och med några till kraftiga krystvärkar så hörde jag ” EN TILL, EN TILL” Och jag tröck! En konstig känsla som jag inte kan förklara. Och jag såg en slemmig liten sak som tittade rakt på mig. Snabbt upp på magen, klippa navelsträngen och så iväg. Det enda jag kunde tänka på var hur lik pappa han va. Jag ville ju hålla honom, jag va så trött, Och han va så fin. Det va det finaste ögonblicket jag haft med Kristian. När jag kollade på honom om han såg sin son. För allra första gången.

Nu va det dags igen, jag lära glömma denna vackra krabat för att kämpa ut en till! Dom la sig på min mage, För att hjälpa henne ”ner” och så att hon inte skulle vända på sig!

Jag va så trött, det fanns ingen kraft kvar i mig. Och det jag minns nu är suddigt! Krystvärkarna började om. Och jag tröck och tröck. Började om med handduken, hur tusan ska jag få ut en till. Jag ville inte alls och jag hade ingen ork. Jag gav upp, och jag ville vila!

Men tvilling två blev stressad, Malin.. Du måste få ut den nu! Och jag tröck!

– Vi måste ha en sugklocka hörde jag! Och den enda jag sa va nej nej nej!
Men det blev det, Dom satt dit den. Och den tröck jag en sista gång. Dom behövde knappt dra i henne. Utan mina sista krafter fick ut en till vacker skapelse.

Vad är det för något. är det en tjej! Ja.. Då är det en Alfred, Och en Agnes!

18.09 kom Alfred, och 18.20 Kom Agnes. Så kort tid mellan, men det kändes som en evighet just då!

Om jag varit trött innan, så vad var jag nu! Helt totalt borta. Moderkakorna kom ut, om det va jobbigt minns jag inte. Jag såg skymten av dom. Medans jag försöte se mina barn, som satt hos sin pappa. Världens lyckligaste pappa!

Nu återstod det att sy, bedövning och sy. Jag brydde mig inte. Jag ville bara vila, få hålla mina barn. Jag ville gå gråta ut!

Jag hann nog säga en hel del fula ord, jag önskade att dom skulle ta KS, och jag ville bara ha min mamma. Men jag brydde mig inte. Det va mig det handlade om, mina barn. Jag gjorde som jag kände för. Och det gick ju bra. Dom kom ut! Undra om jag upplevdes som elak, rädd, och en vekling? Hur reagerar andra? Jag va rädd, det va jag. Man kan inte förbereda sig på en förlossning, om man inte varit med om det en gång tidigare.

När dom flesta lämnat rummet & sagt hur bra jag kämpat så kunde jag pusta ut.

Jag hade fått barnen i famnen. Båda två, vid brösten. Snuttandes. Dom va så fina, och hade så stora ögon. Ögon som kollade rakt på mig. Nu va jag en mamma. Till dessa två små mirakel. Halva jag, och halva Kristian!

Vi kunde mysa ett bra tag, Fikat efteråt va himelskt gott. Våra magar va tomma, då jag inte fått behålla någonting, Och kristian inte fått i sig något på hela dagen! Nu skulle vi få åka till BB, vi fyra.. Min familj! Med två små barn!

Jag kan inte beskriva känslan!