Jag har svårt att formulera orden tankarna är för utspridda. Det brukar aldrig vara svårt. Igår blev en 26 åring avrättad där vi passerar varje dag. Exakt 100 meter från vårt hem. Alldeles utanför den grekiska kolgrillen svängde en bil upp bredvid en annan bil, hissar ner rutan och avfyrar ett skjutvapen. På några sekunder avslutades ett liv.
I närheten ligger också det gym vi tränar på fem dagar i veckan. Sanningen är att jag och min 3 åring skulle ha passerat där den tiden det hände för då slutar mitt träningspass och vi går den korta biten över torget hem. Just igår så stod jag över passet för jag höll på att få ryggskott. Jag brukar aldrig stå över pass och jag funderade in i det sista om det kanske inte skulle gå att träna ändå. Jag bestämmer mig att för en gångs skulle att vara lite klok och hoppar över. Annars hade lilla C blivit vittne till detta tumult. Eric däremot går iväg och tränar och efter träningspasset träffar han en vän han pratar lite med. Han kommer ut till blinkande syrener fyra ambulanser, polisbilar. Han smsar mig från platsen.
Passagerardörren är fortfarande öppen flickvännen har flytt i panik.. Vittnen ser en ung skrikande tjej lämna platsen. De är unga..alldeles för unga. Bakom bilen som aldrig kom ut från parkeringen skymtar restaurangen som alltid är fylld med människor. Jag tänker på alla som kunde blivit skadade om dessa kulor vandrat vidare. Jag tänker att det kunde ha varit vi eller den alltid lika glada och trevliga personalen. En gänguppgörelse mitt ibland oss. Tyvärr blir man knappt förvånad längre. Men jag vill inte att detta är något vi normalisera och acceptera. Det ska inte vara en del av vår vardag vare sig om det handlar om Lidingö eller Tensta.
På något vis vill man skydda sig mot detta. Banalisera det genom att tala om ”de” och ”vi” för att skydda sig själv. Det drabbar inte oss. De är ute efter varandra. Det gäller bara att inte komma emellan.
Jag har svårt att hålla kvar den tanken när Eric berättar om den dödes pappa som kommit till platsen fallit på knä vid kroppen och gråtit och skrikit i förtvivlan. Jag riktigt kan känna hur hans hjärta har slitits ur kroppen. Mot ens barns död finns ingen tröst. Det hjälper inte att tänka att sonen valde en kriminell väg själv. Det gör fortfarande lika ont. Tänk vad många som blir drabbade av en enda persons död. Föräldrar, släktingar, barn vänner.
Imorse passerade jag platsen på väg till gymmet och jag får en absurd känsla i kroppen när jag passerar det blod och krossat glas som fortfarande ligger kvar. Vid busshållsplatsen framför står barnfamiljer och väntar på bussen. När bussen anländer kliver en man av och håller på att kliva i blodet. Han kliver snabbt åt sidan. Jag vet inte varför men dessa detaljer etsar sig fast i minnet för det är så konstigt på något vis.
När jag är på väg tillbaka från gymmet står två polispiket parkerade på torget och några poliser tittar vänligt på mig. Det var tydligt att de var där för att människor skulle känna sig trygga, visa sig för allmänheten och kanske fånga upp något mer vittnesmål. De är unga yngre än mig. Jag tänker på allt det får se. Jag tänker på de ambulansvårdare som igår stod inför ett sönderskjutet huvud. Jag tänker på vad de ser när de blundar för kvällen. Vilket jobb de gör och tack för att ni finns.
Låt oss tala om gängkriminalitet.
Det är svårt och komplext och jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. På något vis har något gått väldigt snett och låt oss inte fastna i banala diskussioner om främlingsfientlighet. Vi kan vara olika och ha olika förutsättningar olika bakgrund men det finns en ras och det är den mänskliga. Vi måste börja se oss som ett. Vi kan bättre än så här! Det räcker med de händelser vi inte kan stoppa, olyckor, naturkatastrofer, tsunamivågor. Detta våld som människan skapat själv det måste på något vis kunna hejdas. I stort och smått. Tänk bara något så simpelt att man kan bidra med ett vänligt ord, ett vägledande samtal eller att tro på någon som tappat tron på sig själv.
Jag hör ofta uttrycket att samhället har vänt dessa unga arga män ryggen (som det oftast handlar om). Men ibland undrar jag VEM är samhället. Vem är det som skulle ha gjort något.. vi? du och jag? När gick det så snett att samhällen blir segregerade och hur ändrar vi detta. Hur ger vi dessa barn som växer upp mitt i detta nya drömmar och nya förebilder som just nu ser upp till storebrorsan som tjänar snabba pengar på kriminell verksamhet. Jag blir inte riktigt klok i mina funderingar utan hittar hela tiden nya frågor. Hur tillåter vi ens att det finns ett yrke som heter ”yrkeskriminell”. Hur hjälper vi människor att våga vara mjuka igen att våga känna och vandra utan mask. Hur kan vi hjälpa till att läka trasiga själar eller sätta gränser för gränslösa. Hur habiliterar man människor så pass mycket att de har kraft nog att släppa den hårda ytan. För det är väl på någotvis det som det handlar om.
