Att vandra utan dig
Hela den här dagen har haft en mycket konstig känsla över sig. Den här dagen var inte lik någon annan dag. När jag klivit av bussen och tog den korta promenaden till jobbet mötte jag min varma alltid så vänliga arbetskollega. Jag har så många gånger förundrats över hans vänliga fina sett mot alla. Idag pratar vi om henne. Hans fru som dog i cancer för 9 månader sen. Idag pratar vi om hennes saker som finns kvar där hemma, allt för svåra att plocka bort. Idag pratar vi om hans vilja att ge barnen en bra födelsedag utan sin mamma. Efteråt grät jag på toaletten.
Vid lunchtid slog jag mig ner vid ett av många runda bord i lunchrummet bland några kollegor. Vi talade om tomheten efter fantastiska Michael Nyqvist och kom oväntat in på livets svåra råa ofiltrerade sida som även den är en del av livet hur mycket man än önskat att den inte vore det.
En i sällskapet delar med sig om sin pappas bortgång och sista tid.
Han talar om att vaka, att hålla sin pappas starka hand i sin en sista gång. Att släppa taget om den hand som vaggat dig sen du var liten. Att vandra ut i världen från det palliativa vårdhemmet med ett ekande hålrum. Den absurda känsla som uppstår när sitt eget liv aldrig mer blir sig likt men utanför snurrar bilarna på som vanligt. Brevbäraren går sin vanliga runda. Inget stannar trots att ens egna hjärta tyckts förvandlats till järn i bröstet och varenda slag värker.
I såriga hörn
Vi sitter där och gråter i lunchrummet
Mitt bland alla andra runda bord sitter vi och gråter. Plötsligt släpper vi in varandra i såriga hörn. En annan av oss delar med sig om sin pappas livshistoria. En man som upplevt för mycket. Om flykt och stora familjeförluster. Om det otänkbara. Hon berättar att hennes allra första minne av sin pappa var från Arlanda när hon var 8 år. Inget före det. Idag är han 70 år och hon en vuxen kvinna men allt hon önskar likt när hon var åtta år är att få spendera tid med honom. Det slår mig vilken tur jag har haft. Allt hon vill är att få tid. Fortfarande vill hon bara få umgås, vara nära. I slutändan är det det enda som räknas.
Ingen är stark inför sorgen
Den fjärde personen runt bordet är en stor stark man vars ögon tåras. Strupen snörs åt och orden tystnar. Han bär på något som gör sig påmind. Ingen är stark nog inför sorgen. Vi delar något där och då.
Var rädd om din tid
Jag är så glad att när jag ringer min pappas nummer då finns han där att svara. När jag behöver min mammas råd då får jag den gåvan. Vad skulle jag göra utan det. Just idag är det det jag har.
Men morgondagen är inte lovad för någon. Man vet aldrig när det är sista gången man ses.
Ring det där samtalet du behöver göra. Missa den där bussen för att krama ditt barn en extra gång. Åk på den där resan du alltid pratat om. Lös de knutar som skaver och säg förlåt till den du behöver.
Släpp sociala mediers posering och putsade yta och gå ut i skogen och känn hur den luktar av barr, friskhet och liv.
Att vattna
Idag är dagen att ta steget och lämna det som är destruktivt i ditt liv. Låt det vara sista gången någon drar dig ner, hackar på din person och sänker ditt mod. Omge dig med dem som vattnar dig för den blomma du är och inte de bin som försöket suga ur din näring.
Att finnas
Innan jag fick barn var min största fobi att dö ensam och att det tog månader innan någon ens hittade min maskätna kropp. Kanske en rädsla för ensamhet. Men sen jag fick barn har denna tanke bleknat och ersatts av en näst intill daglig fobi som jag gör allt för att mota bort men misslyckats med totalt. Den knackar mig på axeln tittar förbi ibland som en oinbjuden gäst. Min rädsla är att dö bort från mitt barn. För hon behöver mig. Att inte få finnas där fast hela själen vill. Att behöva lämna den lilla kära som behöver mig. Hon behöver mig inte bara nu när hon är liten för omsorg, uppfostran och totalt ovilkorlös kärlek, för varenda födelsedag, varenda tappad tand, varje liter sår som behöver ett bamseplåster utan genom hela livet. Hon behöver mig när hon är tonåring när hon för första gången får sitt hjärta krossat. Hon behöver mig genom livet alla stora dagar och sorgsna stunder. Jag vill alltid finnas där. Jag kan inte ens tänka tanken utan att mina ögon vattnas.
Jag känner mig in i den totala förlamande skräck en förälder måste känna som vet att de måste lämna sitt barn.
Är du ett sånt barn som har en ängel till förälder då tror jag att din förälder hade velat att du skulle veta detta. Jag tror att det är precis detta hon/han skulle vilja säga dig.
Brev till dig med förälder i himlen ..
”Jag älskar dig långt mer än jag någonsin älskat mig. Den kärlek jag känner för dig är total. Varenda hårstrå på dig älskar jag. Jag skulle vilja hålla din hand genom hela livet och på något vis hoppas jag att det är det jag alltid gör. Att jag finns där någonstans som din ständigt skyddande ängel.
Jag vet redan att du kommer göra mig stolt. Du har gjort mig stolt sen den första dag du föddes. Det finns ingen som är så fantastisk som du är. Du är livets stora mirakel och den största gåvan för mig i livet är att jag fick bli just din mamma.
Det jag vill för dig i livet är att du känner att du får vara den du vill vara. Att du har sanna äkta vänner runt omkring dig. Att du alltid går precis som du är för det är alltid tillräckligt.
Du kommer hamna i svårigheter du kommer känna sorg. Men du kommer alltid hitta en väg ut. Jag tror på dig att du har styrkan att hitta din väg tillbaka. Se inte för mycket på det som varit för vi lever framåt. Njut av det som är i stunden. Se till att skapa mycket glädje i ditt liv och njut av livets bästa sidor. Fånga dem i din hand och skapa ringar på vattnet.
Låt den som får turen nog att vandra vid din sida vara värd att gå där. Var mån om dina gränser och låt ingen kränka din natur. Fastna inte för länge på ställen som drar dig ner. Om du fastnar ändå så är det aldrig försent att börja om.
Ibland
Ibland blir du bortvald och ibland blir du vald. Ibland måste du välja bort. Det kommer finnas låga stunder i livet då du känner att du står ensam i världen men du är aldrig ensam. Ibland måste man bara våga tro att allting ordnar sig till slut.
Var inte rädd i stormen för någonstans landar du mjukt. Ta vara på den livsrikedom den förde med sig.
Jag önskar dig mod att våga finnas där för de som är svaga när ingen annan vågar och hålla någons hand när andra lämnar. Ta dig tid att vara vänlig.
Våga känna livets alla känslor. Det är ofta när jag inte velat känna sorg och smärta som jag kommit på villovägar i livet. Alla känslor tillhör livet. Vandra utan mask.
Ägna dig mer åt saker som gör dig glad och mindre åt måsten. Känn ingen skuld över att ägna dig åt ytliga saker som kan göra din vardag lite roligare men låt dina värderingar vila i djupare värden.
Tro inte att ditt värde sitter i din kropp eller saker. Det finns inget som är mer förgyllt än du. Var med den som älskar dig i mysbyxor och välj bort den som vill vara med dig för din polerade yta.
Drick din gröna juice men ät glass en solig dag. Balans är den största friheten du kan ge din kropp och själ.
Kanske är du lik mig och har svårt att värja dig mot all ondska och hat som finns i världen. Men se till att aldrig glömma bort att vara motvikten. Kärleken är alltid störst.
Var inte så hård särskilt inte mot dig själv. Jag önskar dig mod att vara mjuk, öppen och nyfiken. Jag önskar dig ödmjukhet i stora mått. Framför allt önskar jag dig massor av kärlek och kraft att gå din egen väg.
Prata om mig ibland och le åt mitt minne. Tänk på allt roligt vi delade. Kanske bleknar mitt minne men i hjärtat finns jag alltid kvar för kärlek är för evigt.
Någon gång ses vi igen.”
– Hur gör man som människa för att leva i allt denna sorg.
Det slår mig ofta. Hur hanterar man allt som händer. All sorg all förlust. Hur gör man för att det inte ska svepa iväg en totalt. Just när jag tänkt klart denna tanke denna tidiga morgon staplar min dotter upp på vingliga nyvakna ben och håret på ända. Hennes söta lilla röst ropar i ren desperation för hon vet att jag snart är på väg ut genom dörren. -” mamma”. Hon har kravlat sig upp knappt vaken bara för hon vill vara med mig. Med mig! Det är en fantastisk gåva att få vara värdefull för någon annan. Jag som var på väg till min buss till jobbet vänder om. Missar den där bussen. Jag rusar emot henne och lyfter upp henne i min famn och sen kramas vi länge länge. Hon ligger tungt mot min axel. Då slår det mig…
…det är just så vi gör
Vi tar vara på det vi har framför oss vårdar det. Ger det kärlek. Sen stoppar vi in det vi förlorat i hjärteroten och bär oss med oss med stolthet.
* bild med hand lånad av Stefan Sjöqvist.
