Det bubblar en oro runt omkring mig. En oro sedan Trump kom till makten. En oro för vad som sker i världen och över oss medmänniskor. Jag tänker att i en tid som denna måste vi fortsätta stå starka.
Jag har tidigare skrivit ett i lägg om detta och tycker det passar sig att upprepas…
En gammal vän berättade en gång en historia för mig som riktigt stannade kvar. I flera år har den bott i mina tankar. Den handlade om en musikant som stod och spelade på en centralstation. Hur vackra toner det än ljöd från hans instrument så gick alla med blicken neråtvänd och med raska steg förbi. Endast ett litet barn blev fängslad av de vackra tonerna men blev snart iväg schassad av sin mamma. Senare samma dag spelade samma man för utsålda arenor där människor betalat flera hundra styck för en endaste biljett.
Han hade helt enkelt gett ett litet gästspel på stationen. Men när ingen visste vem han var. Var han ingenting värd.
Vad är det som gör vårt värde. Vem bestämmer det. Jag slåss så ofta med mina tankar kring detta. Vad är det som gör att jag går förbi med mina finbyxor och en kaffekopp i handen och inte sitter där på marken bredvid tiggaren med en tiggarkopp i handen och huttrar av kyla. Vad är det som gör att jag kan ge mitt barn massor av kärlek och värme medan andra barn våldtas i ett horhus i Indien 30 gånger per dag. Jag mår på något vis illa av dessa tankar. Det är en galen värld vi lever i.
Just nu står Trump för det största spektaklet. Eller egentligen inte han. För människor som är själviska, impulsiva och saknar empati för utsatta människor finns det ett antal exempel på. Det stora spektaklet och det som är riktigt skrämmande är att en sån stor massa faller för hans tal. Att de inte förstår att han inte håller någon om ryggen än sig själv. Att man inte kan alliera sig med illvilja även om den presenterar enkla lösningar på komplexa problem. En man som inte har visat någon empati för de som flyr helvetet på jorden kommer inte heller ha särskilt mycket empati för de som röstar på honom om de inte tillhör ”eliten”eller han har någon annan personlig vinning på den personen.
Ibland tänker jag att det startar med dig och mig. Vi behöver fortsätta stå för det hyggliga och vara trygga i att stå där. Jag försöker sätta mitt eget värde. Inte behandla mig själv illa och alltid behålla respekten till vem jag än möter.
Men hur behåller man det mänskliga när det finns så mycket utsatthet i varenda hörna. Även jag passerar med raska steg förbi tiggande människor på väggen till jobbet. Musikanter som spelar sorglig musik. Hur jag än slits i bitar av förtvivlan så fortsätter jag gå.
Ibland känns det tröstlöst. Förtvivlan så stor. Så många.. Men då försöker jag tänka på en fin historia om en pojke som försöker rädda snäckor på en strand. Pojken plockade upp snäcka efter snäcka och bar ut dem i havet och pappan undrade vad han håller på med. Pojken svarar att han hjälper snäckorna. Pappan blir otålig och säger att det finns alldeles för många snäckor så det spelar ingen roll du kommer aldrig kunna rädda alla. Varpå pojken ser på den snäcka han håller i handen och säger ”för den här snäckan spelar det roll.
Vi spelar roll.. Jag vägrar sluta tro på det. Mina ögon är också betraktaren. En liten grej för dig kanske gör någon annans dag.
–
