Tiingelinn

Hej finisar!

I söndags hade vi lite student kalas för min bror Anton igen. Super mysigt att komma ut till Frövi och träffa släkten och även hans flickväns föräldrar.

Jag har verkligen kommit till ett stadie i livet där jag verkligen vill vara med min familj. Syskonen, mamma, pappa och liksom ja familjen. Tror att jag känner en saknad över att vara en egen familj sjukt mycket med. Ligger och gråter över det ofta.

För ett år sedan så var jag en familj med min dotter och hennes pappa och nu är det inte så längre. Det är typ ett helt år sedan jag och Marcus gjorde slut och på den tiden har jag blivit otroligt sårad av de killar jag träffat. Just nu vill jag så gärna hoppas på att det kommer gå jättebra men jag vågar nästan inte lita på en kille för jag har fått mitt hjärta totalt krossat så många gånger. För mig betyder känslor någonting. Jag blir liksom så himla sårad och ledsen de gånger jag börjar bygga upp något för en kille och sedan känns det som man bara varit en lik för dem.

Saker som hänt är tex att jag fått höra ” Jag älskar dig” och blivit dumpad, ” Jag är så kär i dig” ” Jag kommer alltid finnas för dig” ” Detta var den bästa dagen i mitt liv” ” Du är det bästa som hänt mig” ” Du är tjejen jag letat efter” ” Jag vill verkligen ha något seriöst med dig” Ja men listan kan göras lång av ord dessa killar faktiskt sagt till mig.

Mitt tillit är nästan helt förstört när det kommer till män. Vill inte att det ska vara så det förstör ju för mig med en fin kille så jag måste verkligen tänka att det faktiskt finns dem som menar saker men det är sjukt svårt.

Är väldigt utlöpande nu men tror att det är många tjejer som varit i min situation och man känner sig så himla ensam, iaf jag Ser bara perfekta underbart kära par överallt. Alla jag känner och alla på Instagram liksom. Vågar knappt släppa in längre för jag är rädd att bli sårad och krossad igen. När känslorna kommer och jag börjar bli kär vill jag bara stänga av.

Anton och morfar

Puss och kram !