Vad hemskt det är när man har höga förväntningar på något i livet men det slutar i en katastrof mer eller mindre.
Jag har en kollega som har en hund, hon ville väldigt gärna ha en valp från sin hund och testade för första gången. Det resulterade i 7 valpar. Men 5 av de dog och kvar blev en tik och en hane. Hanen ska hon ge bort till de som hade lånat ut parningshunden, det har hon lovat annars är det 16.000kr som ska pungas ut. Kvar har hon alltså sin tik-valp. Och just den är svagast och äter inte, växer inte bra och detta har ju gjort att min vän är vaken mest hela natten. Precis som med en bebis så måste man vara vaken och ta hand om skrikande valpar. Otroligt.
Nu visar det sig dessutom att tik-valpen som är min väns (min kollegas), har förstorat hjärta och kommer nog mest troligt inte att klara sig. Alltså hur sorgligt är inte det här? Av 7 valpar så får hon alltså ingen alls? Orättvist och hemskt. Stackars hund, de måste väl ha känslor de med. Men vi människor är så sentimentala och fastnar lättare för saker så där lider jag nästan mer med min vän. Fy så sorgligt.
