Idag har det varit en dag av ångest. Med smärta i bröstet tog jag mig in till kontoret och trots att kroppen skrev att den behövde stanna hemma och bara få vila och även huvudet också, så tog jag mig in ändå, för jag hade ett viktigt möte som jag skulle gå på. Men väl på kontoret kom ångesten krypandes och gav mig ett sånt tryck på bröstet, bröstkorgen. Det va en väldigt obehagligt känsla och grejen var att när jag tränade så snurrade det otroligt mycket i huvudet också.
Jag tror min kropp håller på att säga ifrån men ändå så lyssnar jag inte, för jag trotsar och fortsätter i samma takt. Men grejen är att man har ju ett jobb att sköta, ett ansvar att ta så det är inte bara att stanna hemma och vara.
Jag satt i samtal med några myndigheter och banker och ju mer jag pratar med de och hör hur långt bort jag är från mitt mål som jag nyss var så nära, så tappar jag lusten att ens fortsätta min resa framåt. Jag vill bara ge upp allt och avboka alla planer jag har framöver. Det känns för tungt att kämpa emot, det känns för jobbigt att gå emot allt som krånglar.
Jag vet inte om jag kommer att kunna lösa det men som det ser ut nu så har jag ett otroligt ångestladdat samtal att ta tag i imorgon fredag. Jippi, härligt sätt att börja helgen på! Krossade drömmar och mål. Och jag försöker se det positivt, se det som att det finns säkert en mening med allt men jag hittar det inte just nu. Kanske jag tänker annorlunda imorgon, mer utvilad och med lite distans men just idag var det tungt.
