Stadstjej blir Lantlolla

Kroppen gör ont och det börjar bli svårare och svårare att sminka över de svarta påsarna under ögonen. Sömnbristen och de komplicerade sovställningarna börjar ta ut sin rätt.

Nätterna är ett ständigt jonglerande med barn och kompromisslösningar. Sista månaden har jag spenderat nattens flesta timmar i tvååringens ”pyttesäng”. Ingen god och behaglig sömn direkt.

Jesper Juul skriver:
”De flesta barn har en önskan om att sova tillsammans med sina föräldrar. För dem är gemenskapen viktig och det är svårt att förstå vitsen med att plötsligt vara ensam.”

Och jag kan bara säga att jag håller med och förstår vad han menar.
För mig känns det oerhört viktigt att mina barn är trygga och får närhet (om/när behov finns). Jag minns själv hur mysigt, tryggt och viktigt det var för mig att få sova i mammas & pappas säng 🙂

Men… Vi har bara en 160 säng. Vi är två vuxna, två ”helikoptrar” (barn) och en hund!
Vi får helt enkelt inte plats!

Föräldrar brukar vara vara uppdelade i två grupper de som förespråkar att barnen ska sova i sin egen säng eller med föräldrarna,

Personligen tror jag inte det finns något rätt eller fel i frågan. Jag tror att det bästa är att varje familj ser till sitt barns behov.
Barn är individer. Precis som man inte kan generalisera om vuxna hur som helst så kan man inte göra det om barn.

Femåringen har sedan födseln alltid haft ett stort behov av ständig närhet medan vår tvååring inte alls har haft/har samma närhetsbehov. Han ville sova i egen säng från början men det ändrades plötsligt för några månader sedan. Från att aldrig velat sova i vår säng så går det nu inte en natt som han inte kommer över till oss (precis som sin storebror).

Så nu är frågan:
– Skall vi köpa en 180 säng ELLER köpa en extra enkelsäng som bildar en enda stor ”familjesäng” Eller någon annan lösning??

Har ni liknande problem? Hur gör ni?

Detta är min vy de flesta morgnar när jag vaknar upp i fosterställning 😉