Jag har länge gått och haft ont i magen. Snart är det dags för inskolning för Nicole och det känns så grymt tungt. JAG VILL INTE!
Varför måste du redan vara så stor?
Igår när jag sövde Nicole kom tårarna, där låg jag och tittade på den finaste lilla 1-åringen i hela vida världen. Så fridfullt och ovetande om vad som väntar! Tårarna rann längs mina kinder och även nu trillar en tår ner på kiden.
Jag önskade jag kunde stoppa tiden, bara en liten stund!
Varför det just är så tufft denna gångenberor på Nicole. Hon är den mammigaste lilla tösen jag någonsin skådat! Redan sen den dagen hon föddes har hon varit mammig. Från födseln och fram till 1-års ålder har ingen och då menar jag INGEN annan än jag, Kim och min mamma kunnat ta hand om Nicole. De trodde att hon var sjuk när hon gallskrek i omgångar när vi vart iväg med familjen i stugan eller var några fler än vanligt på middag. Vi förstod inte då! Men efter ett tag ramlade poletten ner.
Ingen fick röra eller gå nära! Hon fick panik. Det gjorde ont i hjärtat att ingen fick röra henne mer än jag ock Kim!
Året som gått har varit tungt när det gäller just denna biten. Först när Nicole börjat ta sig framåt på egen hand har det blivit lite bättre. För att träna lite började jag jobba var 3:e helg, Kim fick vara hemma med henne och hon fick träffa andra personer utan mig! Det har gjort henne och mig gott.
Hon blev mer framåt och nu kan större delar av familjen hålla i henne utan att hon får panik. Vi kör i henne takt! Men så hände något?
Helt plötsligt är vi tillbaka på ruta ett igen, hon släpper inte mig. Det är precis som hon förstår att det snart är dags! Jag får inte gå en meter utan henne.
Den 12 september börjar inskolningen, jag valde två veckor för både min och Nicoles skull! Jag vet att dessa två veckor kommer bli tuffa men det kommer bli bra tillslut, det vet jag! Tårarna kommer rinna men vet ni? Efter tårar blir man stark!
LOVE YOU!
så fina bilder!!!!!
Jag valde att vara hemma 1,5 år med min sista. Han fick börja på dagis redan som 1åring men gick bara 1- 2 dagar i veckan första halvåret för att få så lugn övergång som möjligt. Han är oxå otroligt mammig men han älskade dagis. Så nu efter sommaren lovet blev det annorlunda. Troligen för han är i en utvecklingsfas igen och mer medveten. Läs gärna mer på.min blogg johannaaltun.se
Finaste lilla Nicole, hon är så otroligt lik min dotter både till sättet och utseende. Vi har inskolning imorgon och här ligger jag klarvaken och otroligt nervös. Jag hoppas jag gör rätt val som skolar in henne nu… Jag kanske borde vänta någon månad till… Hon är 17 månader. Kramar till dig <3
Åh jag känner också igen mig! Min första tjej var precis likadan. Så mycket integritet! Panik om nån utanför familjen skulle hålla henne. Inte ens mormor och farmor gick i början. Hade samma känsla som du inför dagisstart men det gick hur bra som helst! Var så förvånad över hur bra det gick. Hon älskade miljön med alla leksaker och andra barn och hon fick en ung tjej som inskolningsfröken., det hjälpte nog mycket. Hon blev hennes nya bästis där. Ingen av de andra fröknarna funkade på lång tid. Men hon har alltid älskat dagis och vi har inte lämnat en ledsen tjej sen hon började där. Håller tummarna att det blir så för er! Nu är hon 3,5 och det här med integriteten börjar släppa.. Nu kan hon ju prata om sina känslor och sätta ord på vad hon känner. Hon gillar fortfarande inte när folk är för på och försöker charma henne och har svårt för vissa, särskilt män. Tog tex 3 besök och mycket pepptalk och mutor innan hon gapade hos tandläkaren ?
Åh vad jag känner igen mig i den text. Min dotter på 1,5 år är likadan som din Nicole. Har bara varit jag och min sambo som kunnat tagit henne under hela tiden, lämnade vi över henne till någon annan blev hon helt panikslagen och klamrade sig fast hos mig. Vi har också tagit det lugnt och i hennes takt, och efter ett år släppte det något. Men hon är fortfarande väldigt avvaktande till andra förutom till oss. Det har varit riktigt tufft, speciellt när många i vår omgivning tycker att vi ”daltar” med henne och bara ska lämna över henne och gå. Och att det skulle vara vårat ”fel” att hon inte accepterar att andra tar henne och liknande. Nej vår dotter visade oss tidigt att hon inte var bekväm med det och vi har tagit det sakta och i hennes takt.
Hon skolas in den 13 september och jag känner samma ångest och sorg som du :( mitt hjärta blöder över bara tanken på att lämna min lilla tjej där! Vem ska kunna ta henne? Och vem ska kunna trösta henne när hon är ledsen när inte vi finns där? Kommer bli riktigt tufft, men som du säger kommer det säkert bli bra i slutet för båda våra tjejer!