På Smällen!

Jag ringde till Sahlgrenska imorse och berättade läget. Barnmorskan jag pratade med verkade bra och förstående. Hon tyckte det lät på min beskrivning som att hela graviditeten fortfarande var kvar. Jag skulle bli förvånad och chockad om läget var nåt annat haha!!! Jag hade egentligen en tid nästa måndag, men jag vill gärna komma tidigare för om det är väntetid på operation så kommer allt det här ta så himla lång tid. Nu är jag ju inne på tredje veckan med ett dött foster i magen. Jag förklarade att jag kan inte planera mitt liv eller mitt jobb när jag går med den här ovissheten. Hon förstod precis vad jag menade och hur jag kände så jag fick en tid imorgon. Väntat och varit tålmodig har jag ju redan varit. Skönt när man får bra bemötande 🙂

En sak som gör det hela lite läskigt är att läkaren sa att om fostret skulle leva så kommer det inte ut. Det blir en liten obehagskänsla i kroppen. Typ, tänk om jag har skadat mitt barn! Jag skulle må skitdåligt om det visade sig att fostret levde nu när jag har tagit såna här starka mediciner. Jag fick världens magknip efter andra dosen av Cytotec så då tog jag Diklofenac också som man inte ska ta om man är gravid. Men det här är bara en tänk-om-känsla, jag hoppas i alla fall det. Alla tre läkarna har ju varit bergssäkra. Och själv har jag ju sett samma sak som läkarna på ultraljudsmonitorn. Den sista läkaren var dessutom noga med att visa att det inte finns en levande tvilling därinne. Så jag känner mig säker på detta. På nåt sätt är jag inte förvånad och kanske ändå lite lättad över att min kropp inte bet på Cytotecen. Jag känner mig ju supergravid och detta blev på nåt sätt ett bevis på att min kropp inte har lurat mig, min instinkt av vad min kropp känner är rätt. Den tror att den är gravid, den tror att jag har ett levande foster i magen. Synd bara att den inte kan se att så är det inte…