Ängla-bönan i magen VUL 6+5 ♥
Det där med att vara konsekvent och att komma överens om gemensamma regler för barnen ser jag som väldigt viktigt. Jag tycker inte att det är ok att någon annan vuxen överträder mina regler för mitt barn. Till exempel om jag säger att nu ska vi sova så är det inte ok att nån annan vuxen säger till mitt barn att nej kom så leker vi! Och när Lucas blir äldre så tycker jag inte heller att det är ok om nån ger godis till mitt barn för att han är ledsen bara för att jag har sagt att det inte blir något godis före maten. Det spelar ingen roll vem den vuxna är! För mig kan det vara Moder Teresa, även hon måste respektera vad jag har sagt. Jag tror verkligen att det här är en av byggstenarna i barnuppfostran och för mig är det otroligt viktigt att jag och Jair alltid kommunicerar kring detta så att jag inte överträder hans regler. Eller till exempel om han har lovat Lucas en leksak i affären om han är snäll, då kan jag inte neka det. Jag tycker kanske inte att man ska behöva muta barn i affären men jag måste respektera Jairs lösning. Om jag inte gillar Jairs regler eller lösningar så får jag ta upp det med honom när Lucas inte är med. Samma sak gäller för alla andra vuxna som tycker att jag eller Jair gör något fel, annars slutar ju barnet att lyssna! Barnet lär sig att om det frågar en annan vuxen kan det få ett annat svar. Visst kommer barnet lära sig det ändå, men min teori säger att om dom vuxna strävar efter att uppfostra tillsammans så lär dom sig att svara lika eller kolla upp med varandra först. Jag blir galen på när nära och kära inte kan låta oss vara mamma och pappa till vår son! Jag är säker på att detta inte är något kulturellt. Idag gällde de inte Lucas men jag sa ifrån ändå för jag kände att det måste vara helt omöjligt att uppfostra sitt barn som ensam förälder när man inte får chansen och får höra att man inte duger hela tiden.
Jag vill vara mer konkret med det här inlägget, men jag har blivit avskräckt efter att få höra att jag hänger ut folk så jag kommer inte berätta mer om vad som hände. Men får att ändå kunna få något slags råd av er så skulle jag vilja veta hur ni gör när ni känner att andra vuxna lägger sig i och inte låter er vara föräldrar till era barn? Är det ok att säga ifrån? Även om det är svärfar eller självaste Moder Teresa?
Håller med dig!
Helt rätt Emma!!! Blir så förbannad varje gång någon ska säga emot det vi säger. Tex nej han får ingen glass idag för han har redan ätit ett kex. Då får man svaret: klart han ska ha lite glass, det är ju ändå sommar.. Men helt ärligt, ge f*n i att stoppa i andras barn sötsaker.
Jag och min sambo har blivit uppfostrade på väldigt olika sätt. Han är enda barn och jag är störst av tre. Mina föräldrar hade ganska ont om pengar och fick jobba heltid båda två när vi flyttade till hus och jag fick ta mycket ansvar. Min sambo hade däremot många vuxna omkring sig och äldre kusiner. Jag och min sambo är väldigt överens än så länge när det gäller uppfostran. Han lyssnar väldigt mycket på mig iof för att jag är utbildad till förskollärare. Inte för att det är samma sak som att vara förälder men hag har mer erfarenhet av barn än han. Däremot har hans mamma lite svårt att hålla igen. Hon tycker tex det är jobbigt när Alexander är ledsen och gör ofta då som han vill. Häromdagen gav hon honom en godis och mig tablettasken när de gick. Gissa om A blev arg när han inte fick någon mer godis. Inte ok! A har ätit en godis innan och den lyckades han sno åt sig när ingen såg. Jag blev så himla paff plus att A fick världens utbrott. Men min sambo ringde direkt och pratade med sin mamma. Enligt mig matar hon honom för mycket och för ofta med allt möjligt när hon träffar honom. Tror det är vanligt bland äldre att mat är det samma som kärlek. Men jag tucker att kärlek är att lära sitt barn hur man äter med måtta och att riktig mat är det man ska äta sig mätt på, inte fika och sånt
Håller verkligen med dig där Emma. Det är ni som är föräldrar och ingen annan kan säga till er hur ni ska göra med ert barn. Samma sak med det om att respektera varandra och att inte kritisera den andres beslut framför barnet.
Självklart är det okej att sägs ifrån! Det är ert barn och era regler! Jag tycker, precis som du säger, har en annan vuxen en annan åsikt då kan man diskutera det när barnet inte är där! Vår dotter är 8 månader så än sålänge har inga andra vuxna varit på oss och vill vara med att uppfostra, men en sak som oroar mig är socker! Varken jag eller pappan är särskilt villiga att introducera socker för tidigt just för det är onödigt när hon inte förstår vad det är. Så länge hon nöjer sig med ett rån-smörgås-majskrok. Då tycker jag att då håller man det där. Men där är många i vår närhet som tycker vi är elaka till vårt barn.. Självklart ska hon få prova lite på ev kalas men inte annars. Nä vad rörigt det här blev kände jag. Men, ert barn – era regler! Det tycker jag!
Jag har inte själv barn men jag håller med om exakt allt du har skrivit. Vill bara tillägga att det finns ett tillfälle då andra bör få lägga sig i och det är om man ser ett barn bete sig mycket olämpligt och föräldern till barnet inte är tillgänglig för att säga till barnet att sluta eller om föräldern helt enkelt inte bryr sig. Då ska man faktiskt ha rätt att säga till barnet att sluta bete sig på det viset utan att sedan bli påhoppad av en arg förälder som skriker ”du har inte rätt att säga till mitt barn!!”
Ett exempel på en sådan situation kan vara att man sitter på en buss och att man får sitt säte sparkad ett flertal gånger av ett barn. Då ska man faktiskt få säga till barnet att sluta om föräldern inte kan eller vill göra det själv!
Absolut! Håller helt med dig där!