Ängla-bönan i magen VUL 6+5 ♥
Idag går jag in i vecka 28 och nu säger vågen att jag har gått upp 3,1 kg. I samma vecka med Lucas hade jag gått upp 6,5 kg så det går lite långsammare med viktuppgången den här gången. Jag ska inte påstå att jag är jättenyttig, men jag är nyttigare än vad jag var förra gången i alla fall. Och jag har inte köpt hem någon choklad sen jul (fast det finns fortfarande lite choklad hemma). Nu försöker jag äta fruktsallad så fort jag blir sötsugen och det går faktiskt ganska bra!
I min gravidgrupp på facebook så har vi pratat lite om det här med viktuppgång. Vissa är helt chill medan andra är lite nervösa och oroliga när vågen springer iväg. Jag är inte orolig för att gå upp i vikt om jag vet att det är graviditeten jag går upp. Jag är mer orolig för att jag ska gå upp massa extra kilon pga att jag har mer sötsug nu än i vanliga fall. På slutet av graviditeten med Lucas fanns det ingen hejd på mig och det var ÄNNU värre efter förlossningen. Jag fick liksom trappa ner på storlekarna av godispåsar för att sluta helt kunde jag inte. Typ som en rökare fast en godisätare haha!
Förra gången jag skrev om detta så var det någon som tyckte att jag bidrag till vikthets. Det är inte alls min mening, men jag tänker inte försköna sanningen. Alla har vi olika demoner, detta är en av mina och varför ska jag förringa det? Jag har inte skrivit att jag tycker det är fint med små magar eller när nyckelbenen stiger ut, för det vore vikthets! Jag har skrivit om hur jag tänker kring maten, viktuppgången och att jag försöker hålla mig borta från onyttigheter och så.
En i gravidgruppen hittade en vikträknare för gravida som tar hänsyn till startvikten. Den verkar var ganska snäll hehe! Men det känns liksom lite skönt att titta på den ändå 🙂 Ni hittar den HÄR! Enligt den så får jag gå upp 14 kg och om man tittar månadsvis så har jag 4,5 kg tillgodo 🙂
Jag låg redan 5 kg över min trivselvikt när jag blev gravid, så jag kollade vad som hände om jag hade blivit gravid när jag låg på min trivselvikt och då visade den fortfarande att jag skulle gå upp 14 kg. Men 12-14 kg brukar man väl säga är graviditeten? I så fall känns det ju rimligt. Om jag tittar på vad jag skulle väga denna månaden om jag låg på min trivselvikt när jag blev gravid, så hade jag i så fall gått upp 0,5 kg för mycket nu. Med andra ord så är jag nästan i fas med viktökningen som jag hade haft om jag hade legat på min trivselvikt vid starten 🙂
Jag vet att vågen kommer gå snabbt uppåt nu på slutet, det är bara att ställa in sig på det. Så här såg det ut förra gången:
Hoppas det inte springer iväg lika snabbt på slutet igen 🙂
Best Blog i Found on Google
Jag gick upp massa i början på min graviditet på grund av att jag var så otroligt hungrig. Vissa dagar kunde jag inte äta alls och andra dagar kunde jag äta dubbelt så mycket som min pojkvän. Nu går jag strax in i vecka 38 och har gått upp 18kg. Hade någon i början sagt till mig att jag skulle gått upp ’så mycket’ hade jag varit helt förtvivlad men nu känns det inte så farligt. Det mesta jag har lagt på mig är på magen och så är jag rundare i ansiktet för att jag äter kolhydrater nu som jag inte gjorde inte.
Hoppas allt går bra för dig 🙂
Jag blev också rundare i ansiktet i min förra grav och efter att Lucas hade kommit ut så upptäckte jag att jag var rundare överallt, men det såg jag inte när jag var preggo. Men man måste ju äta när hungern kallar, det enda man kan välja är vad man ska äta och sen får man lita på att kroppen går upp det den behöver och inte för mycket. 18 kg behöver absolut inte betyda något. Jag känner flera stycken som gick upp 30 kg men gick ner allt jättesnabbt efter graviditeten eftersom många kilon var vatten 🙂
Men kroppen behöver ju det extra fettet också för att man ska palla amningen… Nu menar jag givetvis inte att man ska vräka i sig dålig mat för att gå upp i vikt, men det finns ett syfte med att gå upp mer än bara barn, moderkaka och vatten…
Jag förstår precis vad du menar S, det låter nog inte så från mitt inlägg, men jag tycker att dom där ”amningskilon” är helt ok att gå upp. Enligt tabellen i inlägget så ska man gå upp cirka 2,2 – 4,1 kg i fettdepåer för att klara amningen. Men förra gången hade jag ju 7 kg fettdepåer kvar + 5 kg till som jag gick upp precis innan jag blev gravid. Jag tror inte att jag byggde några hälsosamma fettdepåer förra gången, så därför försöker jag hålla mig till mat och frukt och dra ner på sötsakerna den här gången. Så länge jag äter nyttigt så litar jag på att kroppen inte går upp mer än vad den ska och jag litar på att den lägger på sig det den behöver. Men om jag äter massa kakor och godis och efter det ser att jag har lagt på mig väldigt snabbt, då kommer jag nog få dåligt samvete…
Och sen tänker jag väl lite att jag har redan 5 kg extra, kan inte det bli dom där fettdepåerna då? Vet inte om det funkar så, men med överviktiga så verkar det ju fungera så…
Jag gick upp ca 16 kg. Ett par kg fett (födde dock stort barn). Tre månader senare var jag nere på startvikt (tom något kg under startvikt). Jag tror att ibland vet kroppen vad den behöver gå upp för att klara av att tillgodose bebisens näringsbehov. Hade jag pumpat längre än tre månader hade jag nog gått ner än mer. Det jag vill ha sagt är att en viktuppgång över 12-14 kg kan ha en mening. 🙂
Och ditt inlägg kan uppfattas som rätt vikthetsigt, kan också se det. Förstår att det inte var så du skrev det/menade det (om du förstår vad jag menar?). Och även om det vore så, så är det också ok. Hur många tycker inte att viktuppgång är jobbig? Speciellt om man inte håller sig till ”mallen”. Det är ju inte positivt, men så känner många kvinnor. Man vill helst gå upp den vikten som graviditeten väger – inget fett. Men som sagt så kan ökningen av fettdepåerna också ha ett syfte. 🙂
Just precis det som du skriver hör jag hela tiden. Kvinnor som kommer ner på startvikt ett par månader efter grav. Jag gjorde inte det. Jag var på gymmet 5 dagar i veckan och tränade ibland dubbla pass. Kilona satt som klister på mig. Inte kul alls 🙁 Jag gick upp 15 kg och gick ner 8 kg sen började jag gå upp igen så då fick jag lägga om kosten och börja träna. Inget hände på flera månader… Jag helammade i nästan 9 månader (introducerade mat vid 6 månader men Lucas åt knappt) och sen fortsatte jag amma tills Lucas var 1 år och 1 mån. Amningen hjälpte absolut inte mig och jag undrar fortfarande varför. Min egen teori är att jag sabbade min ämnesomsättning genom att äta på tok för mycket onyttigheter och när jag plötsligt ändrade kosten så hamnade kroppen i något slags svältläge. Jag tror att det hade räckt om jag gick 10 kg eller max 12 kg för då hade jag haft 2-4 kg kvar till min normalvikt efter förlossningen.
Det är bra att ni säger till mig om mina inlägg uppfattas som vikthetsiga. Jag vill absolut inte påverka andra negativt (det är min största rädsla), men jag vill heller inte strunta i att skriva hur jag känner. Ni är ju mitt bollplank och hjälper mig till sunda tankar.
Men en fråga till dig som gick upp 16 kg. Upplevde du att du gick upp nåt vatten? Var du nyttig eller onyttig? Jag var ju nästan okontrollerat onyttig i slutet av min graviditet med Lucas… 😛
Jag tycker dock att det är ärligt. Vi är många som någon gång går loss i det där.
Jag smååt som fasen. Äcklades av mycket mat. Kunde bara äta ”barnmat”: pomme&korv, ris&currysås, macka med saltgurka, pomme – bara sånt jag åt som typ åttaåring. Godis, glass, chips – nej. Men gärna bullar och kakor. Kunde inte äta något annat utan att känna mig illamående.
Känner inte att jag överåt, men åt ju inte nyttigt. Men jag är ingen salladsperson (alltså gillar ju sallad, men du förstår nog vad jag menar :)) i vanliga fall heller.
Samlade inte på mig mycket vatten alls. Var nog ett par kg fett. Men vi ska nog tänka på att min ursprungsvikt var nog några kilo högre än din (jag är dock normalviktig, hehe) Din kropp slutade nog gå ner när den nått sin trivselvikt. Min trivselvikt var min utgångsvikt. 🙂 det är skillnad på vad kroppen vill väga och vad vi vill att den ska väga.
Vad bra! Det är skönt att få ventilera ibland utan att bli dömd 🙂
Jag mådde inte illa så jag behövde inte småäta, men jag hade konstant sug efter godis, choklad och kakor på slutet. Jag åt massor av chokladbollar och när jag skulle göra avslutningsfika till jobbet så åt jag en hel långplåt med kakor under tiden som jag bakade så jag fick baka en extra plåt. Sötsuget var extremt och ännu värre efter förlossningen!
Min kropp slutade inte gå ner när jag hade nåt min normal/trivselvikt. Mitt BMI visade då att jag var överviktig!!! Om det är något jag är säker på att jag har en sund inställning till så är det min trivselvikt. När jag ligger på min trivselvikt så är jag normalviktig och jag är smal, men inte pinnsmal. Det är en vikt jag kan behålla om jag bara tränar regelbundet (ca 2 gånger i veckan) och äter sunt men unnar mig bara på helgerna. Jag landar alltid på den vikten när jag är hälsosam. När jag inte tränar och unnar mig ändå, då brukar jag hamna + 5kg och det är där jag har startat båda mina graviditeter, så det är nog den vikten som du menar – alltså det som kroppen vill väga. Vikten jag låg på efter förlossningen med Lucas var 75 kg för mina 168 cm, det är ett BMI på 26,6 vilket räknas som övervikt. Jag förstår vad du menar Lin, men i det här fallet så var det inte så 😛
Absolut. Ville bara bolla lite. Se om vi kunde hitta någon given orsak! 🙂 Måste erkänna att jag fnissade lite när du skrev om kakplåten! Man är inte alltid sitt vanliga jag när man är gravid. Minns när min sambo inte ville åka och bada den stekheta sommaren när jag var gravid (alltså piiinan när man är gravid och det är riktigt jävla skitvarmt!) och jag ställde till något av en scen inför hela hans familj. Tyckte att han förstörde mitt liv, höll ju på att smälta bort! Komiskt och lite pinigt i efterhand!
Hehe! Ja men det är ju det jag uppskattar med er läsare 🙂 Det är många gånger jag har fått mig en tankeställare, tänkt om eller fått nya idéer tack vare er ❤️
Hihi! Ja, jag skrattar fortfarande åt mig själv!!! Det värsta är att jag skämdes inte för det heller. Jag såg det som helt normalt och använde graviditeten som ursäkt. Jag tyckte att om jag nån gång i livet skulle unna mig så var det när jag var preggo! Så jag unnade mig mer och mer ju mer preggo jag blev. Det tog ganska lång tid innan jag började gå upp i vikt så det gjorde ju att jag utnyttjade det som jag trodde har ökad ämnesomsättning 😛
Haha!!! Ja, man gör ju knäppa saker ibland när man är preggo! Hoppas hans familj förstod att det var hormoner som stod för scenen ❤️ och usch ja, dom flesta gravida lider väl av hettan en varm sommardag. Jag har bara varit gravid vintertid så har inte fått känna på det där. 🙂
Jag inser att det här inlägget inte riktigt uppfattades rätt. Det är supersvårt att skriva om just sånt här och sätta ord på vad man verkligen känner utan att över- eller underdriva.
Jag känner inte att jag mår dåligt över min vikt, men det är svårt att förutspå hur jag skulle känna om jag plötsligt skulle gå upp väldigt mycket i vikt på kort tid. I förra graviditeten gick jag upp snabbt i vikt på slutet och då förklarade BM att det bara var vatten. Men det var det inte. Graviditeten var bara 8 kg!!! När jag hade gått ner dom 8 kilona så började jag gå upp i vikt igen för jag var sockerberoende. Jag åt massor med onyttigt i graviditeten med Lucas och jag erkänner att jag gjorde det. Jag vet att jag hade ett problem och det är just det som jag försöker förhindra den här gången. Jag äter mat som vanligt och jag äter alltid mat när jag är hungrig, när jag var gravid med Lucas kunde jag fika istället för att ta en yoghurt till mellanmålet.
Jag säger inte att mina demoner är bra, men jag är definitivt sundare nu tack vare dom. Jag vet inte vad som händer med demonerna om jag börjar gå upp i vikt väldigt snabbt, men just nu så känner jag mig nöjd med att jag är nyttigare än vad jag var när jag var gravid med Lucas och det känns bra. Jag försöker lita på min kropp, att den lägger på sig det den behöver och att jag tillgodoser med näring istället för socker. Bebis och graviditeten behöver inte kilovis med godis och kakor varje vecka.
Håller med dig fullständigt. Är jätte viktigt att man har en sund inställning till mat under en graviditet och att man äter en allsidig kost. Att vissa äter en massa sötsaker är bara onödiga kalorier.
Ja precis! Och då känns det mer ok att gå upp i vikt också för då vet man var kilona kommer ifrån 🙂
Mitt tips är att prata med din barnmorska om dina tankar kringviktuppgång. Min sspontana reaktion är att du kanske behöver få hjälp med dina”demoner” iistället för att låta dem styra. Ett kilo hit eller dit på en person som inte är överviktig sitter egentligen bara i huvudet på personen oc och mår man inte bra av det ska man söka hjälp. Sluta stirra dig blind på vågen!
Spontant tänker jag lite som ovanstående. Jag har varit drabbad av ätstörningar (säger absolut inte att du har det) & kan känna igen mig i ”hetsen” som ibland dyker upp. Det kanske missförstås, men känner du att det är en jobbig grej för dig så tänker jag att ett samtal med ex barnmorska inte vore fel?
Tack! Just nu känner jag mig missförstådd för det känns inte som att jag har svårt att äta eller gå upp i vikt så länge det är rimligt. Men jag äter inte alls så mycket godis och sötsaker som jag gjorde med Lucas och det tycker jag är bra! Eller? Det är väl inte sunt att ohämmat gå loss på sötsaker bara för att man är gravid?
Förstår att du tänker så med tanke på att fler läsare uppfattade mitt inlägg så här. Men jag känner mig missuppfattad eftersom det enda jag har gjort är att jag har varit nyttigare den här gången än vad jag var förra gången. Vågen känns som en bekräftelse på det… Kolla gärna min kommentar längre ner 🙂
Ja du brukar man inte rekommendera uppgång på 10-15 kg någonstans. Har man dålig viktuppgång så är det ju ett tydligt tecken på att kroppen inte mår bra (näringsbrist). Jag själv är i v 27 och har gått upp 2 kg. Lider av hyperemesis gravidarum och gick ner mängder i början ( kunde tappa 3-4 kg på en vecka). Själv tänkte jag inte att det var så farligt då jag har några kilo plus men när jag hade träff med min läkare sist sa hon att viktnedgång absolut inte ska tolereras och att det lilla jag har gått upp nu var på gräns för att läggas in med näringsdropp. Jag som tyckte att jag varit ”duktig” nu när det ändå vänt lite. Barnet tar ju i de allra flesta fall det det behöver. Det är ju bara vi kvinnor som tynar bort av dålig viktuppgång.
Usch det låter som du har haft det riktigt tufft!!! 🙁 Mår du fortfarande lika dåligt?
I mitt fall är inte min lilla viktuppgång något tecken på näringsbrist, snarare kak- och godisbrist. Jag äter alltid mat när jag är hungrig och äter nyttiga mellis istället för kakor som jag gjorde när jag var gravid med Lucas 😛
Jo läget är inte bättre kan jag ju säga. Har haft sex spyfria dagar på 21 veckor o annars kräks 15 gånger dagligen typ (en bra dag).
Viktuppgången kan ju variera mycket mellan individer och när under graviditeten man går upp som mest. Men går man upp för lite så beror det ju inte bara på att man förbränner sitt eget fett utan även att endel muskler förtvinar. Dock är det ju skönt att inte gå upp för mycket heller. För det är ju inte heller bra. Det är en balansgång allt 🙂
Men stackarn!! Det låter helt fruktansvärt! Jag förstår att läkaren sa som h*n gjorde. Det är ju lite skillnad om man går upp långsamt men äter bra och mår bra. Du får ju verkligen kämpa! Men har du gått upp allt du har gått ner och fått 2 kg extra nu? Eller har du gått upp 2 kg från när du vägde som minst?
Så är det. Min förra graviditet hade jag samma besvär men gick ändå upp 12 kilo (och ut kom en pojk på 4.8 kg). Då gick jag upp nästan allt innan v. 28 o i o med att jag går in i v. 28 på tisdag känns det sådär. Nä det har säkert endel med mitt mående att göra men hon uttryckte sig ändå som att man (så länge man väger under 100 kg) ska gå upp i normal vikt. Jag har gått upp 2 kg från min startvikt men är rädd att det kanske inte blir så mycket mer. Går liksom upp något hekto, ner ett halvt kilo. Men det viktigaste är ju ändå i slutändan att barnet i magen mår bra o växer som det ska.
Oj, det var bra jobbat med vikten trots att du mådde så dåligt!! Men 2 kg upp i vecka 28 tycker jag inte är superdåligt ändå? Jag är i vecka 28 och har inte haft några illamående-besvär men har bara gått upp 3 kg. Och jag har ju som sagt ätit nyttigt (ganska nyttigt om man räknar bort julen) så jag känner att dom där 3 kg är min naturliga viktuppgång, min kropp har varken velat gå upp mer eller mindre. Och om jag tittar på min kurva från Lucas så verkar det som att jag går upp allt i slutet på min grav, är du säker på att det inte blir så för dig också? Anledningen att du inte gick upp så mycket efter vecka 28 kanske berodde på att du redan hade gått upp det du skulle? Fast jag förstår ändå att du känner så när du märker att du bara går upp nåt enstaka hekto och sen ner ett halvt kilo… Men ja det viktiga är ju att barnet växer 🙂 släppte illamåendet nån gång förra grav?
Nä det går ju inte att förutspå. Mycket kan hända än men man jämför ju hela tiden med förra gången. I v 36 slutade jag spy men då fick jag sepsis istället o sen blev jag igångsatt i v 37. Så jag var ju rätt förberedd på att jag skulle må skit denna graviditet också men vad gör man inte. Allt är ju värt när man får sin guldklimp efter allt slit 🙂