Ängla-bönan i magen VUL 6+5 ♥
Min fantastiska BM ringde nu på slutet av dagen och berättade att hon hade lyckats boka in mig på en tid imorgon!!! Dom hade fått ett återbud i sista stund så imorgon kommer mamma och hämtar mig och så åker vi tillsammans till Mödravårdcentralen och jag får ett nytt ultraljud. Det känns jättejobbigt samtidigt som det känns skönt att döda det sista hoppet så att jag kan gå vidare. Klart att det är plågsamt att gå och vänta på ett missfall, men inte alls så plågsamt som ni tror. I väntan hinner jag fundera och förlika mig med vad som ska hända. Det är faktiskt ganska skönt. Jag har läst era historier och funderat på vad jag tycker känns jobbigast och vad jag tycker känns mest rätt i den här situationen.
Jag tycker att medicinsk abort känns mest rätt oavsett nackdelar. Jag har faktiskt hellre jävligt ont än att gå igenom en kirurgisk abort. Anledningen är att jag dels är rädd för skador, dels för att jag vill att det ska vara så naturligt som möjligt och för att det faktiskt är mitt barn som ska ut. Jag vill att det ska få komma ut med nån slags värdighet. Jag hoppas ingen tar illa upp nu men jag känner inte att det känns rätt att mitt barn som jag har varit så lycklig för slits isär när det sugs ut av en dammsugare (det är så jag har hört att en skrapning går till). Jag vet inte ens om jag tycker det känns rätt att låta det ramla ner i toaletten och sen trycka på spolarknappen. Ni kanske tycker att jag är knäpp nu, men det är så här mina funderingar går. Jag vet inte hur jag känner när det väl händer och det beror på hur stort det är när det kommer ut. Om det för mig är tydligt vad som är bebisen så vet jag inte vad jag kommer göra. För mig var det här ändå min bebis med ett litet hjärta. Det levde.
All heder till dig, du är stark som delar med dig och jag tror det kommer komma gott ur det även om det gör fruktansvärt ont just nu. Tycker inte heller du varken ska skämmas eller förneka dina tankar, vi är alla olika och reflekterar på olika vis, det är det fina med mångfald och jag tycker du ska vara stolt över att du väljer att dela med dig och ventilera även om inte alla tycker/tänker precis likadant. Du talar om värdigheten att föda ut ditt barn och tanken på att se en liten framför dig och sorgen/smärtan kring det. För mig fanns mardrömmarna i det barn som kunde stått framför mig några år framåt i tiden och frågat sin mamma varför inte han/hon fick en chans i livet. Nu gråter jag också.
Det jag vill ha sagt iaf är att alla har vi olika sätt att bearbeta det man går igenom, och detta är ditt vis. Var stolt och bär huvudet högt för det du går igenom, hur du handlar och hur oerhört givmild du är som delar med dig. Du anar inte hur mycket den genuina äktheten betyder för folk! <3<3<3
Tack J och ALLA ni andra som stöttar mig i allt det här! Ni alla hjälper mig så otroligt mycket!! Varenda en av er har på olika sätt försökt stötta mig, råda mig och alla har ni hjälpt mig. Jag var faktiskt inte beredd på det enorma stöd jag skulle få från er alla. Även gamla vänner, kollegor, klasskamrater har hört av sig! Jag är så fantastisk glad att jag har valt att dela det här med er. Jag vill tacka er för att ni finns och för att ni tar er tiden att stötta mig! <3
Skönt att du fick en snabbare tid. Jag tycker absolut inte du har konstiga tankar. Jag skulle tänka likadant om det du skrev om att spola ner i toan. Starkt av dej att tänka igenom vad som kommer ske. Jag tror det kommer hjälpa dej att bearbeta sorgen bra. Många tankar och kramar till dej
Jag tog väldigt illa upp nu av ditt inlägg. Bara för att man väljer kirurgisk abort så betyder det inte att man inte bryr sig om sitt ofödda barns värdighet. Jag slutade röka och dricka så fort jag fick reda på att jag var gravid trots att jag visste att det skulle sluta med abort. Ville inte orsaka mitt ofödda barn onödigt lidande. Så mycket brydde jag mig!! Men välj du en medicinsk abort men säg inte att det är mer ”värdigt” än en kirurgisk för det är det inte. I slutändan avbryter man en graviditet och därför så är så bägge metoder ”lika illa”.
Asså R, jag menar inte att det du har gjort är ovärdigt för dig. Men jag känner att jag vill göra det hela så likt som möjligt Lucas förlossning. För mig handlar det om att behandla mitt barn som jag har med lika mycket värdighet, kärlek och ömhet som jag har gjort med Lucas. För mig är det här ändå mitt barn och det som är rätt för mig är kanske inte det för dig. Du måste förstå att det här är mitt sätt att bearbeta min sorg. Ibland tänker jag att jag har fåniga tankar, dumma tankar och att jag gör en stor grej av en liten grej etc etc etc. Men precis som en annan tror på Gud så tror jag på andar och själar. Jag känner så starkt att det här är mitt barn jag pratar om och jag har så mycket kärlek till det. Jag får ont i hjärtat när jag tänker att det kanske kommer hamna i toaletten, att det kanske inte kommer komma ut helt. Hur jag känner och hur jag tänker varierar från dag till dag och jag vet inte hur det hela kommer sluta eller när jag kommer vara till freds med det hela. Du måste förstå att jag inte dömmer dig eller någon annan. Jag har nära familj som gjort kirurgisk abort och förklarat fördelar och nackdelar för mig. Jag är inte rädd för smärtan från missfallet, den kan ju knappast vara värre än att föda Lucas och för att få ett fint (hemskt) slut på det hela så behöver jag kanske få uppleva det här för att jag ska känna att jag gjorde allt för min lilla bebis. Du ska veta R att jag gråter när jag skriver det här till dig. Jag mår otroligt dåligt över allt det här och just nu är det här den enda ventilen där jag delar mina tankar hur dumma dom än är. Och just nu så är nog det jag behöver höra att mina tankar och känslor är normala. Vi är alla olika R och hade jag inte fått barn innan kanske jag inte hade blivit så blödig jag vet faktiskt inte… Jag hoppas du kan förstå även om du tycker att det var dumt skrivet.
Och så vill jag tillägga att i mitt fall är det ju inte frågan om att avbryta en graviditet. Jag har ju ett dött foster i magen som jag för eller senare måste få ut på ett eller annat sätt. Så inget av alternativen är egentligen illa i den bemärkelsen i mitt fall. Vad jag väljer att göra nu är det som känns bäst för mig för att få ett så ”fint” slut som möjligt så att jag kan gå vidare.
Och vad du skrev om alkohol och röka tycker jag var jävligt bra gjort. Jag menar inte alls att du har orsakat ditt barn lidande och det vet du egentligen innerst inne, läs mitt inlägg igen så kanske du ser det annorlunda.
Emma, fina Emma förlåt om jag gjorde dig ledsen! 🙁 Det här med abort är ett väldigt känsligt ämne för mig. Jag minns fortfarande hur rädd jag var när jag låg på operationsbordet. Jag grät helt hysteriskt tills jag sövdes ner av narkosen. Vaknade upp sedan och grät ännu mer.
Vill bara att du ska veta att du inte är onormal! Dina tankar är fullständigt normala och det är bra att du har börjat acceptera det som har hänt och inte är i förnekelse. Jag hoppas verkligen att denna mardröm är snart över för dig och att du kan gå vidare med ditt liv. Jag har själv inte fött barn än, så jag kan inte sätta mig i din situation. Kanske hade jag valt medicinskt om jag hade haft dina erfarenheter..
Hursomhelst, ber verkligen om ursäkt om jag sårade dig! Tycker om dig jätte mycket även om vi inte känner varandra. Det märks att du har ett gott hjärta! <3 Kram
Tack R, nu gråter jag ännu mer! Det här är så förbannat jobbigt! Jag förstår att det du R gått igenom har varit fruktansvärt jobbigt också! Jag tror att det vi har fått uppleva är jobbigt på olika sätt. Jag tror att du kanske har känt dig anklagad av vissa när du har berättat och det kanske är därför detta är så känsligt för dig. För mig är det känsligt för att detta inte är mitt val och för att jag är så djupt inne i min sorg. Jag vill bara vakna från den här mardrömmen :’-(
Emma, du är otroligt stark! Glöm inte det <3
Jag bor som sagt också i Göteborg och om du fortfarande vill träffas så kan vi göra det, spelar ingen roll om det är nu eller när allt är över. Jag vill bara att du ska veta att jag finns här och stöttar dig om du vill! Vet att det kan låta lite konstigt eftersom du inte känner mig men jag vill gärna stötta dig i detta om du vill ha mitt stöd. <3
Det är klart jag fortfarande vill träffas och jag vill gärna ha ditt stöd. Men just nu orkar jag inte träffas. Jag vill ta igen mig lite, komma ikapp i mitt liv och försöka att hitta tillbaka till sånt som gör mig lycklig. Men det kommer förhoppningsvis en tid snart som jag rycker upp mig lite 🙂
Jag kunde inte heller urskilja vad som var vad när jag blödde ut allt efter abortpillerna. Det är över 1 år sedan nu och även om jag nu har världens finaste 5 månaders bebis hemma kan jag fortfarande må dåligt över att jag har ”spolat ner” mitt lilla embryo. Men sen har jag perioder då jag inte tänker på missfallet överhuvudtaget. Svårt att förklara hur man känner men även svårt att förstå själv men tycker jag.
Så kul att följa dig och läsa din blogg. Min dotter föddes ngn dag efter Lucas och nu genomgår även jag ett missfall :/ mitt missfall kom dock av sig självt imorse, vilket känns pissjobbigt! Hade ett missfall innan min dotter också och min erfarenhet från mina två missfall är att det är som en mens som gör extra ont, det är bara blod och inte ens i närheten någon möjlighet att urskilja någon bebis eller nått… Men det är säkert olika! Kan även peppa dig med att jag blev gravid 2 veckor efter mitt första missfall och fick då min fina dotter 🙂 så min plan är att köra på direkt nu igen och förhoppningsvis bli gravid snart igen