På Smällen!

Nu när jag har vart sjuk så har jag ju mest legat i sängen. Ibland tillsammans med Lucas, men också väldigt mycket själv. Jag har mått så dåligt att jag inte har orkat ta hand om Lucas så han har bara varit med mig när han har velat sova. Det är nämligen bara mammas famn som funkar just nu. Och ligga ner med honom går han inte med på, inte sitta heller. Mamma ska stå upp med honom i famnen. Tungt och jobbigt, men han har iaf lärt sig att somna snabbt jag har sällan hunnit räkna till 200 innan han har somnat. Jag har gjort en metod för att inte ta kol på ryggen och det är att jag alltid till räknar 100 en gång för att han ska lugna ner sig om han har varit ledsen och sen räknar jag till 100 igen. När jag kommit till 100 för andra gången så sätter jag mig ner med honom i famnen oavsett om han har somnat eller inte. Har han redan börjat komma till ro klagar han inte utan låter mig buffa honom i rumpan tills han somnar i min famn, men om han inte är trött så blir han skitarg och skriker över att jag har satt mig ner. Då får han vara arg en stund och sen försöker jag igen.

Varför gör jag så här? Jag har så många gånger fortsatt gunga honom efter 200 och då börjar han leka och prata istället för att sova. Jag har stått i 30 min i streck och dagen efter har ryggen varit helt död, jag gör inte det mer.

Men nu har vi bestämt att när Lucas mår helt bra igen så ska vi sluta gunga honom i famnen för att sova. Han får vara arg och skrika och om han vill får han somna på oss i vår famn när vi sitter med honom i sängen. Men jag vill att han ska vara fri från den eländiga hostan först och snuvan såklart. Jag vill så småningom ta bort att han sover på oss också (förutom när han är sjuk), jag vill att han ska lära sig att somna när han ligger jämte oss i sängen. Allra helst i sin egen säng, men vi orkar inte stå med krokade ryggar och buffa honom i rumpan längre så det kommer bli skönt när vi kommer till Sverige och han får en riktig säng och lär sig sova i den.

Dom sista två nätterna har Lucas vaknat superpigg mitt i natten och då har vi lagt honom i vår säng. Gång på gång satte han sig upp i sängen och började prata för sig själv, så vi fick hela tiden säga till honom lägg dig ner och sov (på svenska), många gånger blev han helt förtvivlad och la sig ner och grät, men slutade efter en liten stund. Ibland rullade han runt och bökade i sängen, men låg fortfarande ner. Länge låg han bara och stirrade, men plötsligt hade han somnat. Båda gångerna tog det mellan 30-60 min, men det funkade utan det förbannade skriket som ger den hemska hostan som han har haft dom senaste dagarna. Båda gångerna har han sovit hela natten när han väl har somnat och vi har inte behövt buffa honom i rumpan för att han ska sova (han blev bara förbannad när vi har buffat i rumpan), så det känns som han redan har börjat lära sig att somna själv 🙂 Det känns väldigt skönt att vi har lyckats med detta. Att vi har lyckats bestämma när Lucas ska sova 🙂 även om han inte är ”trött” 🙂 Särskilt skönt är det eftersom min kära svärmor gång på gång säger att man inte kan bestämma när barn ska sova, att en av hennes söner sov på dagen och var vaken på natten och att det inte går att ändra. Jag hävdar bestämt att det går att ändra, men det kan vara svårt, särskilt om det är en liten bebis. En större bebis, som Lucas, är enklare att ändra dygnsrytm på även om det är jobbigt också såklart. MEN DET GÅR! Där är jag och svärmor helt oense och hon kan inte ens förmå sig att lyssna när jag berättar hur vi har lyckats med Lucas… Jaja, det är mitt barn och jag gör det som är bäst för honom.