I lördagskväll hände det jag länge fruktat över.
Jag har något som heter emetofobi, vilket är en fobi för spya kort och gott. Alla som har den fobin är rädd för lite olika typer. Vissa är rädd för att spya, vissa klarar inte av att höra ordet osv. Jag klarar bebisspya, men det är något jag inte alltid gjort.
När jag och Fabian valde att skaffa barn så vissa vi – han tar magsjukan! Det var det enda vi kommit överens om, för det skulle vara bäst för alla. Men riktigt så blev det inte, eller det är ju väldigt oklart.
I lördagskväll så gick jag och nattade Silje precis som vanligt. Hon somnade fort och utan problem. Hon hade ätit en stor portion gröt sa Fabian som matat henne. Så tänkte att hon lär somna gott! Jag brukar sitta kvar en stund så hon verkligen somnar, innan jag lämnar rummet. Men denna gång när jag väntar så hör jag hur hon börjar svälja och svälja, så ska sträcka mig fram för att hjälpa henne upp lite. Ser då medan hon ligger ner att kräket bara sprutar, väller bara ut. Jag slänger mig ju efter henne och sliter upp henne och lutar henne framåt. Hade där och då ingen aning om hon hunnit fått ner kräk i lungorna eller något. Så jag satt och höll henne framlutandes. Det sprutade kräk i hela sängen, över henne och mig. Jag ropar efter Fabian som behöver hämta henne och duscha av henne medan jag duschar av mig och tar ur sängkläderna.
Jag hann aldrig reagera på att hon spydde, min värsta fobi. Jag som alltid tänkt att jag kommer inte klara av att ta hand om mitt barn som spyr och Fabian får ta det helt enkelt. Men så var det inte. Jag agerade! Vilket jag ALDRIG trodde att jag skulle.
Jag hade sån ångest den natten, inte för att hon kräktes utan för att hon skulle kräkas igen och ligga ner och vi inte skulle märka. Så vi sov sittandes alla 3 hela natten. Jag fick 2h sömn och den var inte sammanhängande! Jag hade sån oro att jag den gången inte skulle hinna hjälpa. Såg bilden framför mig hur hon spydde medan hon låg ner. Men det var bara en gång och inget mer. Men vi behandlade det som en magsjuka. Klorinerade, tvättade och höll oss hemma.
Men oron har inte släppt än! Jag är så rädd att hon ska kräkas i sömnen och jag inte märker. Alltså usch hur denna händelse påverkat, hon som aldrig kräkts så utan anledning förut. Bebiskräk och ifall hon busar för snabbt efter maten, då har det ju kommit. Men detta är något helt annat! Uscha vad mammahjärtat värker. Sover nästan på varandra, håller om henne hela natten, hon har kuddar pallrade bakom henne så hon ligger lite upprätt. När ska oron sluta? ? Mitt älskade hjärta!
Jag är samtidigt i chock och så glad att jag faktiskt kunde agera. Stolt över mig själv!
Tror dom utan fobin har svårt att relatera till den stoltheten. Så det kanske låter fånigt för er andra! Men så får det vara.
