Nathalie Vedin

Som jag sa när jag startade denna blogg, här kommer jag skriva om saker som jag måste få ur mig. Ibland blir de saker som folk inte har någon aning om och ibland kanske lite tabu.

Jag är nu gravid i v22. Haft en väldigt bra graviditet allmänt. Vilket jag hade turen att ha med Silje också. Men det jag inte tänkte på när jag blev gravid denna gång är att förra gången behövde jag bara bry mig om mig själv. Kunde sova när jag ville, kunde ligga i sängen en hel dag om jag inte orkade osv. Nu är det inte riktigt så längre! Jag är så tacksam över att ha Silje och nu blivit gravid igen. Jag har själv valt att inte skola in Silje eller få avlastning. Jag har satt henne till världen för att JAG vill vara med henne. Jätteuppskattat när folk visar att även dom vill vara med henne. Men efter som hon är mitt barn bestämmer jag när jag vill ha avlastning. Vilket jag inte har behövt, mer än avlastningen Fabian gett när han väl är hemma!

Men det var inte riktigt det jag skulle skriva om idag!

Jag känner att jag glömt bort min graviditet. Jag har knappt tagit kort, inte dokumenterat, håller inte koll på vilken vecka, när jag ska på MVC osv. Jag känner sparkar nu och det är dom stunderna jag blir påmind om att jag faktiskt har ett liv jag bär på. Helt sjukt när man tänker efter! Men jag är verkligen helt slut. Min energi är på botten. Jag vill ha sovmorgon, jag vill kunna ligga i sängen och äta choklad en hel dag. Jag vill duscha en lång dusch, jag vill gå ut och andas bara på en parkbänk och få rensa tankar och få fundera över vad jag faktiskt går igenom. Men istället så städar jag, tar hand om Silje, lagar mat, byter blöja, öppna förskolan, brottas med en som får utbrott, gråter en skvätt, och när hon väl somnat – då är jag helt utslut så jag vet inte ens vad jag heter. Vilket har resulterat i att jag inte tänkt på graviditeten eller förlossningen alls faktiskt. Vilket jag gör nu, när Silje faktiskt somnat och inte jag.

Jag måste erkänna att innan jag blev gravid men även tidigt i graviditeten så kände jag bara sån stark känsla för att föda vaginalt igen. Det var så coolt och något jag bara vill uppleva igen. Vilket jag självklart vill, OM det går bra. Det finns ju inga garantier och nu med min skada så är risken större för en bristning och blir det en bristning så är det svårare att laga och få lika bra. Det innebär att jag vid 23 års ålder kommer riskera hela mitt underliv. Jag kanske får inkontinens, bajsar ner mig, inget samliv. Men sen, jag kanske aldrig kommer skaffa barn igen. För detta är verkligen avgörande. Går denna förlossningen bra så vill vi båda ha fler barn i framtiden. Men blir det stora bristningar igen, då är det sista barnet jag föder. Vilket känns dramatiskt men samtidigt tråkigt.

Så jag är faktiskt livrädd för förlossningen om jag ska vara ärlig. Men även rädd för tiden efter.

Jag har ammat Silje i 14 månader. Aldrig haft barnvakt. Inte förskola. Jag har varit utan Silje allt som allt 1h på 15 månader. Vi sitter ihop! Hur ska hon reagera när någon annan kommer in i bilden? Jag har redan nu dåligt samvete och känner mig ledsen för Siljes skull. Fabian ska dock vara hemma längre än 10 dagar just av den anledningen. Men ändå. Min fina tjej, vi sitter ju ihop ❤️

Jag hoppas att dessa tankarna kommer gå över och att Silje blir jätteglad över hennes syskon som kommer. För det är jag och Fabian! Jag hoppas på en revansch på förlossningen där jag föder utan skada och blodbrist. Jag hoppas på att bebisen får må bra och att vi får spendera dom första timmarna ihop, det jag kände att jag blev snuvad på med Silje. Jag vill leva i bebisbubblan och bara känna lyckan! Måtte allt bara få gå bra, för hela familjen. För någon gång måste det ju gå bra, så kan det inte bara vara våran tur nu!

Bild på min bästavän som ”snart” ska bli storasyster ❤️ världens bästa storasyster