Nathalie Vedin

I det här inlägget kommer jag vara öppen och ärlig, vilket jag känner att jag behöver då det är svårt att prata med andra då dom inte varit i samma sits. Det kommer bli uppdelat i delar då jag måste anpassa mig att skriva efter min dotters humör och sovstunder ?

–

När jag fick min första mens vid 11/12 års ålder så förstod både jag och min mamma att något inte stod rätt till. Vid 13 års ålder fick jag olika mediciner och piller för min mens, men det hela slutade med att jag fick testa ett par olika p-piller men många fungerade inte. När jag började gymnasiet blev det värre och fick då söka annan vård och efter många om och men fick jag en utredning och på sista besöket av utredningen fick jag höra orden ”Du har något som kallas endometrios”. Blandade känslor, grät av glädje för att äntligen (trodde jag) skulle jag få hjälp. Men jag blev satt i kemiskt klimakterium och fick höra tidigt att ska du kunna få biologiska barn så är det dags nu, din klocka tickar verkligen. Var inte ens 18 år vid det tillfället! Vid 19/20 års ålder fick jag höra att det såg inte alls bra ut. Jag hade cystor som växte på fel ställen så dom växte precis som en bebis skulle ha gjort, så min kropp reagerade precis som vid en graviditet. Jag blev sjukskriven för att dom skulle kunna hålla koll  på min cysta som växte. Men cystan sprack tillslut och jag fick återgå till jobb. Men fick då efter det höra att jag kommer förmodligen inte kunna få biologiska barn.