Vi hade nu plussat och jag var livrädd! Skulle barnet överleva? Skulle jag få missfall? JAG ÄR GRAVID! Jag har enorm rädsla för att kräkas så min ångest var skyhög då jag bara hört om hur dåligt alla mår som gravida. Låg med sån kraftig ångest över min graviditet så jag trodde att jag skulle behöva göra abort. Vågade såklart inte berätta det för någon. Detta skulle ju vara den bästa stunden i mitt liv, men det var ångest rakt igenom. Skulle JAG genomgå en förlossning? Jag som var så rädd för det med! Men jag ringde barnmorskan för att komma på besök och vi pratade, tog urin och blodprover och allt såg bra ut. Hon verkade så himla härlig och glad över graviditeten, hon peppade mig och förklarade att jag har så mycket att se fram emot. Så jag bokade aldrig tid för abort! Jag började smälta graviditeten mer och mer och tänkte ”jag måste berätta för mina föräldrar”. Båda mina föräldrar visste att jag förmodligen aldrig skulle kunna få barn biologiskt. Så jag ringde till min pappa först då jag inte hade någon möjlighet att träffa honom. Han hamnade också i chock. ”Men du skulle väl inte ens kunna få barn??” Men han blev superglad när han väl hade smält allt. Sen åkte vi till min mamma där jag gav henne ett paket med barnstrumpor i botten och ovanpå så hade jag skrivit en lapp ”det bästa med att ha dig som mamma är att mina barn får ha dig som mormor”. Men hon slet bort lappen utan att läsa, kollade på strumporna och flinade lite. Sen förstod hon! Vi båda grinade och kramades. Det tog ett tag innan Fabians föräldrar fick veta då jag var orolig för hur allt skulle gå. Tror dom fick veta i v17-18 medan mina föräldrar fick veta kring V8 och då hade vi plussat i v6.
Min graviditet var fantastisk! Jag mådde inte illa, spydde aldrig. Jag mådde bättre än någonsin! Jag gick ju obehandlad för min endometrios och jag kände inte av den alls under graviditeten (förutom dom första 10 veckorna då växtvärken var som värst, då gjorde det riktigt ont). Rutin ultraljudet var helt fantastiskt, att få se vad vi skapat. Så svårt att förstå att vi gjort en människa som bor i min kropp. Men efter rutin ultraljudet så blev barnmorskebesöken tätare och jag blev större och större. I v28 var jag redan då väldigt stor. Barnmorskan sa ofta på skämt ”är du säker att det inte gömmer sig två där inne”. Mitt SFmått sköt i höjden men mitt blodsocker låg bra. Jag började vid v30 förklara för min barnmorska att det är riktigt tungt, vilket hon blåste bort med ”alla tycker det”. Så jag tänkte inte mer på det, jag är bara gnällig.
Vi var beräknad 5 juni 2018. Hade mitt sista besök hos barnmorskan 4 juni, då tog hon mitt SFmått och fick en chock. Hade alltid legat högt, över kurvorna, men nu.. Hon började klämma på magen och jag ser hur hon får panik. Hon springer till telefonen och ringer specialist mödravården och säger ”ni måste fixa en akuttid, har en förstföderska här med ett STORT barn. Viktuppskattning bör göras nuuu”.
Fågade då hur stor hon tror bebisen är, om den skulle väga 4kg, vilket hon sa att den kommer göra. Frågade då om hon trodde över 4,5 och hon svarade då ”jag kommer inte svara på gissningar, du får åka och kolla storleken”. Men jag fick aldrig komma till specialist mödravården då dom ansåg att dom ändå inte kunde göra något. Min barnmorska ville sätta igång mig men specialist mödravården sa nej om det är ett stort barn. Så jag fick fortsätta min graviditet och bli överburen.
